Brevet

I maj 2010 skickade jag ett brev till Henrik efter att ha försökt smälta journalanteckningarna. Dels var det tydligt att Henrik tidigt körde fast i behandlingen av Tore, vilket jag är säker på den täta kontakten med Karin bidrog till. Och dels framgick Henriks eget svart-vita tänkande och skrämmande inkompetens att förstå Tores situation. Dessutom, eftersom Tores mor i anteckningarna gavs en bild av att

Karin tar sig an Ragnar

Kort tid efter Tores död intensifierar Karin sitt manipulativa inflytande över Ragnar. Hon vill att han ska bära skulden för Tores död vilket lindas in i plattityder om att han inte ska känna någon skuld - men det underliggande budskapet är att han ska se sig själv som katalysator för Tores agerande den sista dagen. Hon får psykologen på BUP att anamma det synsättet och lägga skuld på Ragnar de få gånger de ses. Ragnar är lurad till att träffa psykologen för att bearbeta sin brors död. Men det Henrik förmedlar är motsatsen till stöd.

Skuld

Upprepade gånger har folk sagt till mig -'Det var inte ditt fel'. De vill mig nog väl, det förstår jag. Tanken är att skuldkänslor ska bort för att det är en negativ känsla, en självanklagelse utan mening och nytta. Det är i alla fall så

Ingens fel

Har du ett barn som tagit sitt liv kommer du få höra att det inte var ditt fel. Ofelbart. I bästa välmening läggs det fram som ett faktum du bör ta till dig. Det är nog tänkt som tröst.

Narcissistisk mor söndrar mellan syskon. Gästinlägg av Ragnar

Karin jobbade ständigt på att fördärva relationen mellan mig och Tore. Hon ville också förstöra hans kontakt med pappa och det gemensamma umgänget för Tore med mig och pappa.

Jag ville hitta så många tillfällen som möjligt att kunna vara

Mea culpa

Jag fattade ingenting, inte tillräckligt för att kunna skydda dig från din mor. Älskade pojke. Jag räckte inte till.

Karin gladde sig så över vilken makt hon fått över dig. Hon

Sorgbearbetning (en recension som urartar)

Nu är det två år sedan jag först läste “Sorgbearbetning” av John W James och Russell Friedman. Boken är översatt till svenska av Anders Magnusson som efter sin upptäckt av boken även startade “Svenska Institutet För Sorgbearbetning” för att sprida förkunnelsen; där utbildas de hågade enligt ett franchisesystem med en certifierande

Hur tänkte hon?

Efter Tores död blev jag bjuden av bekanta till deras sommarställe som ligger långt bort och otillgängligt. Jag uppfattade att erbjudandet kom utifrån omtanke, att komma bort från hemmamiljön där allt var överväldigande. Kanske kunde jag få lite stöd, men framför allt, att bara få komma bort trodde jag skulle vara bra för mig. Och där på norra Gotland är så vackert.
De själva, och några andra inbjudna, skulle vara där fast de lovade att det inte skulle ställas stora krav på min sociala förmåga.

Visst kan man tro att äldre personer alltid är lite visare och klokare än man själv. Och är man över sjuttio borde livserfarenheten stött en till att bli det, inte sant.
Jag var fylld av sorg och smärta på väg dit, dryga månaden efter min älskade sons död. Satte upp foton av Tore där jag skulle få sova och ville ofta bara vara för mig själv. Promenerade och grät.
Men varje dag fick jag lyssna på hennes föreställningar om allt jag borde ha gjort. Om och om igen valde hon att vara åklagare, jury och domare i ett för att få mig inse hur otillräcklig jag varit. Det var fruktansvärt. Som om hennes uppgift var att få mig att känna ännu mer skuld än jag redan gjorde. Hur tänkte hon?

Hon hade inget intresse av att lyssna på mig, vad jag kände och tänkte. Varje mening som jag sa som började på "Jag" var definierad som fel från början. När jag beskrev vad jag gjort för att nå Tore och hur svårt det varit de senaste åren, speciellt med hans mors maktspel, så var det på något vis inte relevant eftersom vad som hänt ju visat att jag inte agerat tillräckligt kraftfullt. Och hur jag grät var till och med fel, man fick då inte ha sin hand i ansiktet av någon anledning, men uppmanades samtidigt "släppa ut allt" trots att jag hela tiden fick höra hur fel jag var, och hade varit.
Jag ringde hem till Ragnar, Ulrika och min bror för att få lite stöd. Min äldste son var ett bra stöd när han fick höra hur hon på stället agerade.

Efter att varit där en vecka åkte jag hem. Jag var ett vrak, det var som att ha behövt möta en inre demon i verkligheten. Någon som bara vill en illa, tänka det mest negativa men ändå beter sig som om det var av omtanke och att vilja ens bästa.
Själv är hon grandios. Hon har haft tur, hennes söner har det bra i sina äktenskap och verkar vara lyckliga, hennes barnbarn har inte råkat ut för något och själv har hon aldrig varit med om något trauma vad jag vet. Någonstans i bakhuvudet tror hon nog att allt är hennes förtjänst eftersom hon varit så perfekt både som mor, maka och farmor. Hon vet alltid när någon annan gjort fel och vad de borde gjort istället. Så det kan inte vara lätt för henne att känna empati eller ödmjukhet när hon vet hur allt borde vara och är så säker på sin egen förträfflighet. Det kan jag förstå. Jag har känt henne sedan jag var en liten parvel men jag kommer aldrig hälsa på henne igen.

Amor fati

Längre fram kanske det gör mindre ont. Så måste det väl ändå vara?
Men amerikanerna har så märkliga ideér - att målet ska vara 'closure' och 'forgiveness' om allt. Dumheter.
Givetvis definierar Tores död mig resten av livet. En händelse av den tyngden måste införlivas, genomlidas och bli en del av en själv, precis som giftermål, skilsmässa och graviditet/förlossningar förstås. Inte genom ett enkelt orsak-verkan samband, för det tar sig olika uttryck efter förmåga och karaktär.

Innan min älskade pojke la sig framför tåget hade jag tankar på att jag skulle tatuera mig med "amor fati" på armen.
Jag såg det som den viktigaste slutsatsen så långt i mitt liv.
Och nu ? Vissa tillfällen tänker jag -'Vansinne, hur ska jag kunna ha uppmaningen att älska sitt öde på armen nu, detta är ju det värsta som kunde hända i mitt liv??'
Men uttrycket går djupare än så. Det handlar inte om att tycka allt är
underbart som händer i ens liv, det vore ju idioti. Vad det innebär är att betona sitt eget ansvar i förhållande till ödet. Att inte vara offer utan se sig som den som väljer hur jag förhåller mig till mitt öde, vad det är att vara människa.
Livet lär mig vad det är att vara människa.
Vi människor tror ibland att vi kan välja bort smärtan i våra liv. Och vi kan tro att livet ska ha en inbyggd rättvisa. Eller att vi kan vara lyckliga jämnt, som verkar vanligt nu.
Och vi kan tro vi har kontroll på tillvaron. Numer är det nästan en hälsningsfras att höra någon säga de har koll på läget, vilket jag alltid tyckt lät synnerligen naivt.
Sådant som kan låta banalt ; hur skört livet är, hur lite kontroll vi har, att värdet av det ljusa i livet får större kraft när skuggorna visar sig, att vi ska känna tacksamhet för det vi får osv. Allt sådant blir kanske till en upplevd verklighet istället för klyschor, om jag kan/orkar ta till mig sanningen om vad det är att existera som människa, att vara till.

Vi lever alla i förhållandet mellan vilka vi väljer att vara och vilka vi skulle kunna vara. Förfelar jag mina möjligheter? Vem hade jag kunnat vara om jag tagit tillvara mina utvecklingmöjligheter, min potentia ?
Att Tore tog sitt liv hade kanske inte hänt om jag gjort andra val, varit någon annan.
Denna skuld är reell. Det rör sig inte om skuldkänslor som borde rensas bort på amerikanskt manér.
Skulden finns som ett villkor i att vara människa. Dels inför oss själva och dels vilka vi kan/kunde vara i relation till våra medmänniskor. Den är normal och sund. Jag tror inte man ska försöka hålla upplevelsen av denna skuld ifrån sig, då blir det neurotiskt.

Ingen av oss förverkligar alla våra möjligheter, vi har vår begränsade blick och får leva med de val vi gör. Vi är tvungna stå för de val vi gjorde, vilka vi valde att vara. När någon nära dör blir denna skuld så tydlig. Alla våra brister och tillkortakommanden.
Att acceptera detta ser jag som en del av 'amor fati'.
Vilket möjligen leder det till en ödmjukhet inför andras och egna ofullkomligheter.
Det är så lätt att i backspegeln tänka på allt jag borde gjort, och livet kan inte levas baklänges. Så var det inte tänkt.
Vanmakt och hopplöshet blir resultatet om jag tänker fel och försöker hålla skulden ifrån mig, om jag fastnar i tankar att jag borde kunnat se det jag inte såg, borde vetat det jag inte visste och borde varit en annan än den jag valde att vara.
Men jag är bara människa.