Har du ett barn som tagit sitt liv
kommer du få höra att det inte var ditt fel. Ofelbart. I bästa
välmening läggs det fram som ett faktum du bör ta till dig. Det är
nog tänkt som tröst.
Om och om igen, speciellt om du en bräcklig stund gett efter och i mötet med en medmänniska gett uttryck för sorgen och skuldkänslorna du bär med dig. För det vet ju alla, det är en vedertagen sanning; tar någon sitt liv är det ingens fel – och skuldbeläggning är alltid förkastligt.
Om och om igen, speciellt om du en bräcklig stund gett efter och i mötet med en medmänniska gett uttryck för sorgen och skuldkänslorna du bär med dig. För det vet ju alla, det är en vedertagen sanning; tar någon sitt liv är det ingens fel – och skuldbeläggning är alltid förkastligt.
Visst händer det att du känner andra
föräldrars dömande blick - du förmådde inte skydda ditt barn - de vet det och du vet det, men det sägs inte öppet. Aldrig att skulle det hända i deras familj, för
de är föräldrar på en högre nivå än du lyckades vara och har
liv som fungerar. Eller om till exempel han som tog sitt liv var din
pojkvän eller äkta man kan skuld läggas på dig av hans föräldrar,
syskon eller en vän till honom, där dina personliga brister och
tillkortakommanden framställs som orsak till tragedin. Du gjorde
inte ditt bästa, inte det du borde ha gjort, och de drar sig inte för att du ska få veta deras åsikt.
Det kan också vara så att du själv,
som jag gör, klandrar inkompetent psykvård eller till och med den
andre föräldern för vad som skett. Men ingen tar det där egentligen
på allvar. Vem det än är som lägger skuld på någon i samband
med suicid så anses de ha fel. Det blir den som pekar
finger som framstår som patetisk och löjlig. Någon skuldbörda att
fördela vid suicid finns inte, skuld i sig anses vara ett felaktigt begrepp
när suicid förs på tal. De som klandrar har svårt att hantera
sin egen sorg och egna skuldkänslor, det är endast av det skälet de framför
så absurda anklagelser. Synsättet att suicid
aldrig är någons fel är förhärskande, det finns ingen anledning
att göra en seriös utredning av omständigheter och orsakssamband.
För så måste det väl ändå vara; alla gjorde vad de kunde efter
bästa förmåga och eftersom alla hade goda intentioner har ingen
gjort fel. Med andra ord är det aldrig berättigat att
klandra någon.
För de flesta är detta synsätt
på skuld i samband med suicid självklart, det betraktas som så
föregivet sant att andra uppfattningar framstår som bisarra.
Tidigare när Lex Maria-utredningar skulle göras enligt lag - när
den som tagit sitt liv hade kontakt med vården - kritiserade
Socialstyrelsen småsaker runt vården men ytterst sällan själva
behandlingen. Den interna redogörelsen av ansvarig chef fann väldigt sällan
fel i hur behandlingen bedrivits inom vården. Föräldrars
synpunkter föll på behandlande psykolog att själv samla in, om den
personen hade lust med det, trots att det givetvis bör vara en utredares
ansvar. Vad jag vet finns inte längre någon skyldighet att göra en
utredning vid suicid, och vad skulle värdet vara i det när
friskrivning från ansvar var det egentliga ändamålet med dessa
utredningar? Numer är det IVO som undersöker omständigheterna vid
suicid, när så krävs, och den myndigheten har visat
att deras agenda är densamma som den
Socialstyrelsen tidigare hade.
Jag är övertygad om
att detta synsätt är en kvarleva av att som tidigare lägga hela
skulden på den som tar sitt liv. Det var just den individen som var
så onåbar, sjuk och bortom alla hjälp att inget fanns att göra.
Nuförtiden behöver inte självmördarna begravas utanför den
vanliga kyrkogården och det är inte längre straffbart att försöka
ta sitt liv. Men det är de som tar beslutet och ingen annan borde
lastas för det val de gör. Jag har till och med sett en psykolog
uttrycka sig så i media, som att vi andra borde respektera den dödes
beslut så att vi kan lägga det hela bakom oss utan skuld.
Men är inte skuld den andra sidan av
ansvar? Finns det en VD som tillsätts och
informeras om att den nu tillsammans med styrelsen har ansvaret, men
samtidigt får veta att om det går åt skogen med verksamheten,
konkurs eller flera stämningar på halsen, så kommer ingen klandra
dig, ingen skuld kommer läggas på den ansvarige överhuvudtaget?
Jag skulle knappast tro det. Visar inte psykvårdens behov av att slå
ifrån sig all skuld, och det stöd de får av svenska myndigheternas
i detta, att vi har ett samhälle som vägrar ta sitt ansvar? De
psykologer och psykiatriker som mörkar i journalanteckningar skyddas
av samhällets instanser, och de har alltid diverse bortförklaringar
och hävdar sin oskuld när ett suicid har skett. Hur går det ihop?
Tycker de sig vara utan skuld så anser de sig inte ha ansvar för sin behandling, vilket de borde ha. Vill vi ha en
psykvård som ger sig själva ansvarsfrihet och vägrar
lära av sina misstag? För det blir givetvis konsekvensen
av att anse sig vara utan ansvar och skuld, vad finns att lära sig
av det om jag nu inte kunde gjort något bättre eller annorlunda? Inget alls förstås. En
psykvård som håller sig på den nivån av ansvarstagande bör
undvikas, vill de inte ha ansvaret förtjänar de ingens tillit.
Socialstyrelsen, och nu IVO, kan
kritisera andra missförhållanden inom vården, men när det gäller
suicid är det ytterst sällan som någon ställs till svars. Det förekommer
knappast att psykologer eller psykiatriker, enhetschefer eller
chefsöverläkare blir av med sitt jobb eller får skarp kritik när
det gäller suicid, medan det sker vad gäller andra försummelser
eller felbehandlingar. När det gäller suicid ska ingen klandras,
det är tabu.
Någon har fört fram idén att
eftersom suicid kan betraktas som en psykisk olycka så ska ingen
anses vara ansvarig, det var ju en olycka och då finns helt enkelt
ingen skuldbörda att fördela. Men det håller inte. Vid
trafikolyckor görs alltid en utredning för att se
orsakssamband och undersöka om det finns en skuldbörda att fördela.
Det händer att det tydligt är fylleri som var orsaken, eller
trafikljus som inte fungerade eller borde ha funnits, eller alltför
hög hastighet och så vidare. Det finns ett orsakssammanhang och
flera faktorer att beakta, inte alltid en endaste orsak förstås. Ibland blir
det rättegång, medan det andra gånger inte alls går att
hitta något att lära sig av det och inga åtgärder som tydligt
skulle minska risken framöver. Men det är seriösa utredningar som
når slutsatser, trots att det var olyckor. Någon allvarligt
menad utredning görs aldrig vid suicid i Sverige, föreställningen är nog att eftersom alla
antas ha haft goda intentioner så bör ingen klandras
. Men vid en trafikolycka är det inte
någons intention att det ska ske en olycka som ligger bakom
händelseutvecklingen, och det behöver man inte anta innan man utreder. Färre än 300 dör i trafiken årligen medan 4-5
gånger så många personer tar sitt liv. Vi har ett samhälle som
inte tar ansvar vilket visar sig genom att det aldrig någonsin
sker seriösa undersökningar vid suicid. Psykvården vägrar lära
sig av sina misslyckanden.
Om vi tänker oss en seriös utredning
av suicid bör naturligtvis helheten granskas. Det är möjligt att
det ibland verkligen inte finns någon att klandra, alla gjorde
faktiskt sitt bästa och inga felaktigheter står att finna, fast det
har jag väldigt svårt att tro skulle hända så ofta. Det finns en
skuldbörda att fördela i de allra flesta fall, tror jag. Om suicid
sker på en vårdavdelning bör givetvis ansvarig personal kritiseras
eller avskedas, från klinikchef ner till ansvarig sköterska efter
utredning. En psykolog eller psykiatriker som lättvindigt skickar
hem en suicidal klient med utskriven psykofarmaka borde knappast
kunna vara kvar i tjänst. Den arbetsgivare eller rektor som låter
mobbning fortgå kan bedömas vara åtalbar. En psykolog som inte
inkluderar hela familjen, eller väljer bort en vårdnadshavare
godtyckligt, och stöder moderns isolering av en minderårig klient i
hemmet ska åtminstone bli av med legitimationen. Är inte detta
självklarheter egentligen? För mig är det
upp-och-ner-vända-världen när alla ska vara utan skuld vid suicid.
Vanligtvis har nog föräldrar gjort
sitt bästa, det är jag övertygad om, verkligen gjort allt vad de
kunnat, och det är samhällets instanser som misskött sin uppgift.
Ändå finns det saker att lära sig och beakta. Samhällets stöd
till närstående till en suicidal person är obefintligt. För nog
är det vi som har misslyckats. Vi som samhälle, vi som föräldrar
och medmänniskor. Vi ska skydda dom, alla ska hjälpas åt, vare sig
det är våra barn eller jämnåriga vuxna. Vi har ett samhälle som
kantrar, en otrygg och farlig plats att befinna sig på, om vi inte
kan få vara sorgsna, deppiga eller brottas med suicidala tankar
ibland utan att vi ska behöva dö.