6 april 2014

Ingens fel

Har du ett barn som tagit sitt liv kommer du få höra att det inte var ditt fel. Ofelbart. I bästa välmening läggs det fram som ett faktum du bör ta till dig. Det är nog tänkt som tröst.
Om och om igen, speciellt om du en bräcklig stund gett efter och i mötet med en medmänniska gett uttryck för sorgen och skuldkänslorna du bär med dig. För det vet ju alla, det är en vedertagen sanning; tar någon sitt liv är det ingens fel – och skuldbeläggning är alltid förkastligt.

Visst händer det att du känner andra föräldrars dömande blick - du förmådde inte skydda ditt barn - de vet det och du vet det, men det sägs inte öppet. Aldrig att skulle det hända i deras familj, för de är föräldrar på en högre nivå än du lyckades vara och har liv som fungerar. Eller om till exempel han som tog sitt liv var din pojkvän eller äkta man kan skuld läggas på dig av hans föräldrar, syskon eller en vän till honom, där dina personliga brister och tillkortakommanden framställs som orsak till tragedin. Du gjorde inte ditt bästa, inte det du borde ha gjort, och de drar sig inte för att du ska få veta deras åsikt.

Det kan också vara så att du själv, som jag gör, klandrar inkompetent psykvård eller till och med den andre föräldern för vad som skett. Men ingen tar det där egentligen på allvar. Vem det än är som lägger skuld på någon i samband med suicid så anses de ha fel. Det blir den som pekar finger som framstår som patetisk och löjlig. Någon skuldbörda att fördela vid suicid finns inte, skuld i sig anses vara ett felaktigt begrepp när suicid förs på tal. De som klandrar har svårt att hantera sin egen sorg och egna skuldkänslor, det är endast av det skälet de framför så absurda anklagelser. Synsättet att suicid aldrig är någons fel är förhärskande, det finns ingen anledning att göra en seriös utredning av omständigheter och orsakssamband. För så måste det väl ändå vara; alla gjorde vad de kunde efter bästa förmåga och eftersom alla hade goda intentioner har ingen gjort fel. Med andra ord är det aldrig berättigat att klandra någon.

För de flesta är detta synsätt på skuld i samband med suicid självklart, det betraktas som så föregivet sant att andra uppfattningar framstår som bisarra. Tidigare när Lex Maria-utredningar skulle göras enligt lag - när den som tagit sitt liv hade kontakt med vården - kritiserade Socialstyrelsen småsaker runt vården men ytterst sällan själva behandlingen. Den interna redogörelsen av ansvarig chef fann väldigt sällan fel i hur behandlingen bedrivits inom vården. Föräldrars synpunkter föll på behandlande psykolog att själv samla in, om den personen hade lust med det, trots att det givetvis bör vara en utredares ansvar. Vad jag vet finns inte längre någon skyldighet att göra en utredning vid suicid, och vad skulle värdet vara i det när friskrivning från ansvar var det egentliga ändamålet med dessa utredningar? Numer är det IVO som undersöker omständigheterna vid suicid, när så krävs, och den myndigheten har visat att deras agenda är densamma som den Socialstyrelsen tidigare hade.

Jag är övertygad om att detta synsätt är en kvarleva av att som tidigare lägga hela skulden på den som tar sitt liv. Det var just den individen som var så onåbar, sjuk och bortom alla hjälp att inget fanns att göra. Nuförtiden behöver inte självmördarna begravas utanför den vanliga kyrkogården och det är inte längre straffbart att försöka ta sitt liv. Men det är de som tar beslutet och ingen annan borde lastas för det val de gör. Jag har till och med sett en psykolog uttrycka sig så i media, som att vi andra borde respektera den dödes beslut så att vi kan lägga det hela bakom oss utan skuld.

Men är inte skuld den andra sidan av ansvar? Finns det en VD som tillsätts och informeras om att den nu tillsammans med styrelsen har ansvaret, men samtidigt får veta att om det går åt skogen med verksamheten, konkurs eller flera stämningar på halsen, så kommer ingen klandra dig, ingen skuld kommer läggas på den ansvarige överhuvudtaget? Jag skulle knappast tro det. Visar inte psykvårdens behov av att slå ifrån sig all skuld, och det stöd de får av svenska myndigheternas i detta, att vi har ett samhälle som vägrar ta sitt ansvar? De psykologer och psykiatriker som mörkar i journalanteckningar skyddas av samhällets instanser, och de har alltid diverse bortförklaringar och hävdar sin oskuld när ett suicid har skett. Hur går det ihop? Tycker de sig vara utan skuld så anser de sig inte ha ansvar för sin behandling, vilket de borde ha. Vill vi ha en psykvård som ger sig själva ansvarsfrihet och vägrar lära av sina misstag? För det blir givetvis konsekvensen av att anse sig vara utan ansvar och skuld, vad finns att lära sig av det om jag nu inte kunde gjort något bättre eller annorlunda? Inget alls förstås. En psykvård som håller sig på den nivån av ansvarstagande bör undvikas, vill de inte ha ansvaret förtjänar de ingens tillit.

Socialstyrelsen, och nu IVO, kan kritisera andra missförhållanden inom vården, men när det gäller suicid är det ytterst sällan som någon ställs till svars. Det förekommer knappast att psykologer eller psykiatriker, enhetschefer eller chefsöverläkare blir av med sitt jobb eller får skarp kritik när det gäller suicid, medan det sker vad gäller andra försummelser eller felbehandlingar. När det gäller suicid ska ingen klandras, det är tabu.

Någon har fört fram idén att eftersom suicid kan betraktas som en psykisk olycka så ska ingen anses vara ansvarig, det var ju en olycka och då finns helt enkelt ingen skuldbörda att fördela. Men det håller inte. Vid trafikolyckor görs alltid en utredning för att se orsakssamband och undersöka om det finns en skuldbörda att fördela. Det händer att det tydligt är fylleri som var orsaken, eller trafikljus som inte fungerade eller borde ha funnits, eller alltför hög hastighet och så vidare. Det finns ett orsakssammanhang och flera faktorer att beakta, inte alltid en endaste orsak förstås. Ibland blir det rättegång, medan det andra gånger inte alls går att hitta något att lära sig av det och inga åtgärder som tydligt skulle minska risken framöver. Men det är seriösa utredningar som når slutsatser, trots att det var olyckor. Någon allvarligt menad utredning görs aldrig vid suicid i Sverige, föreställningen är nog att eftersom alla antas ha haft goda intentioner så bör ingen klandras . Men vid en trafikolycka är det inte någons intention att det ska ske en olycka som ligger bakom händelseutvecklingen, och det behöver man inte anta innan man utreder. Färre än 300 dör i trafiken årligen medan 4-5 gånger så många personer tar sitt liv. Vi har ett samhälle som inte tar ansvar vilket visar sig genom att det aldrig någonsin sker seriösa undersökningar vid suicid. Psykvården vägrar lära sig av sina misslyckanden.

Om vi tänker oss en seriös utredning av suicid bör naturligtvis helheten granskas. Det är möjligt att det ibland verkligen inte finns någon att klandra, alla gjorde faktiskt sitt bästa och inga felaktigheter står att finna, fast det har jag väldigt svårt att tro skulle hända så ofta. Det finns en skuldbörda att fördela i de allra flesta fall, tror jag. Om suicid sker på en vårdavdelning bör givetvis ansvarig personal kritiseras eller avskedas, från klinikchef ner till ansvarig sköterska efter utredning. En psykolog eller psykiatriker som lättvindigt skickar hem en suicidal klient med utskriven psykofarmaka borde knappast kunna vara kvar i tjänst. Den arbetsgivare eller rektor som låter mobbning fortgå kan bedömas vara åtalbar. En psykolog som inte inkluderar hela familjen, eller väljer bort en vårdnadshavare godtyckligt, och stöder moderns isolering av en minderårig klient i hemmet ska åtminstone bli av med legitimationen. Är inte detta självklarheter egentligen? För mig är det upp-och-ner-vända-världen när alla ska vara utan skuld vid suicid.

Vanligtvis har nog föräldrar gjort sitt bästa, det är jag övertygad om, verkligen gjort allt vad de kunnat, och det är samhällets instanser som misskött sin uppgift. Ändå finns det saker att lära sig och beakta. Samhällets stöd till närstående till en suicidal person är obefintligt. För nog är det vi som har misslyckats. Vi som samhälle, vi som föräldrar och medmänniskor. Vi ska skydda dom, alla ska hjälpas åt, vare sig det är våra barn eller jämnåriga vuxna. Vi har ett samhälle som kantrar, en otrygg och farlig plats att befinna sig på, om vi inte kan få vara sorgsna, deppiga eller brottas med suicidala tankar ibland utan att vi ska behöva dö.


6 april 2014

Ingens fel

Har du ett barn som tagit sitt liv kommer du få höra att det inte var ditt fel. Ofelbart. I bästa välmening läggs det fram som ett faktum du bör ta till dig. Det är nog tänkt som tröst.
Om och om igen, speciellt om du en bräcklig stund gett efter och i mötet med en medmänniska gett uttryck för sorgen och skuldkänslorna du bär med dig. För det vet ju alla, det är en vedertagen sanning; tar någon sitt liv är det ingens fel – och skuldbeläggning är alltid förkastligt.

Visst händer det att du känner andra föräldrars dömande blick - du förmådde inte skydda ditt barn - de vet det och du vet det, men det sägs inte öppet. Aldrig att skulle det hända i deras familj, för de är föräldrar på en högre nivå än du lyckades vara och har liv som fungerar. Eller om till exempel han som tog sitt liv var din pojkvän eller äkta man kan skuld läggas på dig av hans föräldrar, syskon eller en vän till honom, där dina personliga brister och tillkortakommanden framställs som orsak till tragedin. Du gjorde inte ditt bästa, inte det du borde ha gjort, och de drar sig inte för att du ska få veta deras åsikt.

Det kan också vara så att du själv, som jag gör, klandrar inkompetent psykvård eller till och med den andre föräldern för vad som skett. Men ingen tar det där egentligen på allvar. Vem det än är som lägger skuld på någon i samband med suicid så anses de ha fel. Det blir den som pekar finger som framstår som patetisk och löjlig. Någon skuldbörda att fördela vid suicid finns inte, skuld i sig anses vara ett felaktigt begrepp när suicid förs på tal. De som klandrar har svårt att hantera sin egen sorg och egna skuldkänslor, det är endast av det skälet de framför så absurda anklagelser. Synsättet att suicid aldrig är någons fel är förhärskande, det finns ingen anledning att göra en seriös utredning av omständigheter och orsakssamband. För så måste det väl ändå vara; alla gjorde vad de kunde efter bästa förmåga och eftersom alla hade goda intentioner har ingen gjort fel. Med andra ord är det aldrig berättigat att klandra någon.

För de flesta är detta synsätt på skuld i samband med suicid självklart, det betraktas som så föregivet sant att andra uppfattningar framstår som bisarra. Tidigare när Lex Maria-utredningar skulle göras enligt lag - när den som tagit sitt liv hade kontakt med vården - kritiserade Socialstyrelsen småsaker runt vården men ytterst sällan själva behandlingen. Den interna redogörelsen av ansvarig chef fann väldigt sällan fel i hur behandlingen bedrivits inom vården. Föräldrars synpunkter föll på behandlande psykolog att själv samla in, om den personen hade lust med det, trots att det givetvis bör vara en utredares ansvar. Vad jag vet finns inte längre någon skyldighet att göra en utredning vid suicid, och vad skulle värdet vara i det när friskrivning från ansvar var det egentliga ändamålet med dessa utredningar? Numer är det IVO som undersöker omständigheterna vid suicid, när så krävs, och den myndigheten har visat att deras agenda är densamma som den Socialstyrelsen tidigare hade.

Jag är övertygad om att detta synsätt är en kvarleva av att som tidigare lägga hela skulden på den som tar sitt liv. Det var just den individen som var så onåbar, sjuk och bortom alla hjälp att inget fanns att göra. Nuförtiden behöver inte självmördarna begravas utanför den vanliga kyrkogården och det är inte längre straffbart att försöka ta sitt liv. Men det är de som tar beslutet och ingen annan borde lastas för det val de gör. Jag har till och med sett en psykolog uttrycka sig så i media, som att vi andra borde respektera den dödes beslut så att vi kan lägga det hela bakom oss utan skuld.

Men är inte skuld den andra sidan av ansvar? Finns det en VD som tillsätts och informeras om att den nu tillsammans med styrelsen har ansvaret, men samtidigt får veta att om det går åt skogen med verksamheten, konkurs eller flera stämningar på halsen, så kommer ingen klandra dig, ingen skuld kommer läggas på den ansvarige överhuvudtaget? Jag skulle knappast tro det. Visar inte psykvårdens behov av att slå ifrån sig all skuld, och det stöd de får av svenska myndigheternas i detta, att vi har ett samhälle som vägrar ta sitt ansvar? De psykologer och psykiatriker som mörkar i journalanteckningar skyddas av samhällets instanser, och de har alltid diverse bortförklaringar och hävdar sin oskuld när ett suicid har skett. Hur går det ihop? Tycker de sig vara utan skuld så anser de sig inte ha ansvar för sin behandling, vilket de borde ha. Vill vi ha en psykvård som ger sig själva ansvarsfrihet och vägrar lära av sina misstag? För det blir givetvis konsekvensen av att anse sig vara utan ansvar och skuld, vad finns att lära sig av det om jag nu inte kunde gjort något bättre eller annorlunda? Inget alls förstås. En psykvård som håller sig på den nivån av ansvarstagande bör undvikas, vill de inte ha ansvaret förtjänar de ingens tillit.

Socialstyrelsen, och nu IVO, kan kritisera andra missförhållanden inom vården, men när det gäller suicid är det ytterst sällan som någon ställs till svars. Det förekommer knappast att psykologer eller psykiatriker, enhetschefer eller chefsöverläkare blir av med sitt jobb eller får skarp kritik när det gäller suicid, medan det sker vad gäller andra försummelser eller felbehandlingar. När det gäller suicid ska ingen klandras, det är tabu.

Någon har fört fram idén att eftersom suicid kan betraktas som en psykisk olycka så ska ingen anses vara ansvarig, det var ju en olycka och då finns helt enkelt ingen skuldbörda att fördela. Men det håller inte. Vid trafikolyckor görs alltid en utredning för att se orsakssamband och undersöka om det finns en skuldbörda att fördela. Det händer att det tydligt är fylleri som var orsaken, eller trafikljus som inte fungerade eller borde ha funnits, eller alltför hög hastighet och så vidare. Det finns ett orsakssammanhang och flera faktorer att beakta, inte alltid en endaste orsak förstås. Ibland blir det rättegång, medan det andra gånger inte alls går att hitta något att lära sig av det och inga åtgärder som tydligt skulle minska risken framöver. Men det är seriösa utredningar som når slutsatser, trots att det var olyckor. Någon allvarligt menad utredning görs aldrig vid suicid i Sverige, föreställningen är nog att eftersom alla antas ha haft goda intentioner så bör ingen klandras . Men vid en trafikolycka är det inte någons intention att det ska ske en olycka som ligger bakom händelseutvecklingen, och det behöver man inte anta innan man utreder. Färre än 300 dör i trafiken årligen medan 4-5 gånger så många personer tar sitt liv. Vi har ett samhälle som inte tar ansvar vilket visar sig genom att det aldrig någonsin sker seriösa undersökningar vid suicid. Psykvården vägrar lära sig av sina misslyckanden.

Om vi tänker oss en seriös utredning av suicid bör naturligtvis helheten granskas. Det är möjligt att det ibland verkligen inte finns någon att klandra, alla gjorde faktiskt sitt bästa och inga felaktigheter står att finna, fast det har jag väldigt svårt att tro skulle hända så ofta. Det finns en skuldbörda att fördela i de allra flesta fall, tror jag. Om suicid sker på en vårdavdelning bör givetvis ansvarig personal kritiseras eller avskedas, från klinikchef ner till ansvarig sköterska efter utredning. En psykolog eller psykiatriker som lättvindigt skickar hem en suicidal klient med utskriven psykofarmaka borde knappast kunna vara kvar i tjänst. Den arbetsgivare eller rektor som låter mobbning fortgå kan bedömas vara åtalbar. En psykolog som inte inkluderar hela familjen, eller väljer bort en vårdnadshavare godtyckligt, och stöder moderns isolering av en minderårig klient i hemmet ska åtminstone bli av med legitimationen. Är inte detta självklarheter egentligen? För mig är det upp-och-ner-vända-världen när alla ska vara utan skuld vid suicid.

Vanligtvis har nog föräldrar gjort sitt bästa, det är jag övertygad om, verkligen gjort allt vad de kunnat, och det är samhällets instanser som misskött sin uppgift. Ändå finns det saker att lära sig och beakta. Samhällets stöd till närstående till en suicidal person är obefintligt. För nog är det vi som har misslyckats. Vi som samhälle, vi som föräldrar och medmänniskor. Vi ska skydda dom, alla ska hjälpas åt, vare sig det är våra barn eller jämnåriga vuxna. Vi har ett samhälle som kantrar, en otrygg och farlig plats att befinna sig på, om vi inte kan få vara sorgsna, deppiga eller brottas med suicidala tankar ibland utan att vi ska behöva dö.