15 maj 2014

Tore säger.

Hon börjar prata om Tores olycka och jag tänker uppretat att sierskan mittemot mig inte kan se något alls. Noll koll helt enkelt. Jag vet ju att han klättrade över staketet och la sig över rälsen precis när tåget skulle komma. Han ramlade inte, han råkade inte plötsligt ut för något. Jag säger surt att
det inte var någon olycka; min son tog livet av sig. Men han kallar det en olycka säger hon, han säger det om och om igen. När jag väl håller tyst så hon får fortsätta att berätta så blir det begripligt; vad han menar är att det aldrig fanns ett beslut. Det hände. Visst, han gick dit och allt jag redan vet stämmer, så var det. Likväl, Tore kallar det en olycka. Han valde inte att ta sitt liv, dimmig av droger och fullständigt uppgiven var det så det blev. Tore menar att psykofarmakan förstörde förmågan att tänka och känna. Allt gick så fort, från impuls till att döden var ett faktum. Snarare förvirring och dissociation än ett medvetet val, och jag vet inte alls om detta är vad jag vill höra.

För mig är det tungt att Tore formulerar sig på det viset, trots att det är ett synsätt jag själv också kom fram till. Suicid bör i de allra flesta fall betraktas som en psykisk olycka, ett sårbart ögonblick då den egna strategin för att handskas med svarta tankar fallerar. Att droger avtrubbar sinnet vet de flesta, det är ju just meningen med dem, och att risken för suicid då ökar 2-3 gånger är klarlagt sedan länge. Men det blir som att det aldrig hade behövt hända, vilket självklart är sant, men upprörande. Slump och tillfälligheter borde inte få vara en del av orsaken till det som sker. Tore hade lika gärna ha kunnat bege sig till skogen istället, som han sa till Ragnar att han skulle. Och just så är det. Jag försökte tro - ville tro - när det skedde för fem år sedan, att det var ett genomtänkt beslut, planerat och utfört av en person som var säker på vad han ville. Hur felaktigt jag än tyckte hans val var så gav den föreställningen hans handling mening. Fast det dröjde inte länge förrän jag insåg dumheten i det synsättet, det var en konstruktion, en krycka, enkom för att skydda mig från att i sorgen drabbas av livets bräcklighet och sin egen vanmakt. Vi söker mening, även där det inte finns någon.

Tore talar om åratals terror i hemmet, hur Karin styrde och kontrollerade honom i allt. Allt vad han tänkte och kände, vad han åt för mat, allt - precis allt - skulle hon härska över. Han var fängslad, inspärrad på sitt rum och utsatt för konstant psykisk tortyr. Sierskan är förfärad när hon berättar för mig vad Tore säger. Genom att isolera honom och förbjuda alla nära relationer fick Karin oinskränkt makt. Det fanns ingen möjlighet att pröva sig fram till vem han ville vara, försöka hitta sig själv. Som om alla vägar till att vilja och våga något var avskurna. Att kontrolleras på det sättet var att inte få finnas, eller alls kunna finnas. Karin hade också Henrik Sedvall, psykologen på BUP, helt i sitt grepp och det hade Tore förstått. Henrik delgav Karin vad han sa och litade blint på hennes lögner -alltså var det fullständigt meningslöst att gå dit. Besöken på BUP var beklämmande och utgjorde en del av Karins strategi för totalt herravälde. Insikten att hans moder inte ville honom väl var djupt traumatisk för Tore, och i det längsta försökte han hålla den ifrån sig. Till slut kunde han inte se en framtid överhuvudtaget.

Det kan vara så att de mediala personer jag träffat försörjer en stab av privatdetektiver som tagit reda på allt de kan om mig, studerat min blogg och intervjuat folk i min närhet. Med hjälp av det telefonnummer jag ringt ifrån har de luskat ut vad jag kan tänkas vilja höra när vi sedan träffas. Det kan vara så, fast jag har verkligen svårt att tro det. Jag är inte hemlig av mig när jag besöker ett medium, jag sitter inte och håller på information för att tvinga dem att bevisa sin trovärdighet. Möjligtvis har de en häpnadsväckande lyhördhet och fantasi så att de kan läsa av mig, mina ansiktsuttryck, kläder eller något annat. Det är inte mycket jag behöver säga innan de berättar hurdan Tore är, hur han har det nu och vad han säger, som nu hon kvinnan framför mig gör. På andra våningen i en ordinär villa av brunt tegel i en liten by här i norra Skåne har hon tagit emot mig för en ”sittning”, som det kallas. Hon kanske bara hittar på eller läst alla mina inlägg här i bloggen. Fast vad hon säger är så satans otäckt och ogörligt att hålla ifrån sig.

Någon kan tycka att när jag nu får allt bekräftat så borde det finnas en viss tillfredsställelse i det, men så är det inte. Jävligt är det, obehagligt och oerhört sorgligt. Att besluta att det är en bluff mäktar jag inte med; hur det nu skulle gå till. ”Om jag bara vetat, om jag då hade förstått hur han hade det, då hade jag… ”. Givetvis sjuder huvudet med den typen av tankar, och det får jag ta. Jag har ingen aning om hur livet efter detta ser ut förstås, det kan jag inte påstå, men jag trodde man då fick en slags frid, förlät allt och alla; gjorde ett avslut så att säga. Den föreställningen är givetvis banal och tramsig, men ändå blir jag förvånad när hon säger att Tore nu har ett starkt agg gentemot Henrik. Men är det så så förstår jag det mycket väl. En lättmanövrerad empatistörd pajas vars inflytande orsakat enorm skada. Otroligt självgod, men ändå inte ensam i sitt slag. Den typen av skadad människa trivs förträffligt inom psykiatrin, ett arbetsfält med låsta hierarkier och obefintlig intern granskning.

Tore vill förmodligen lätta på min skuldbörda när han säger att jag och Ragnar inte kunde veta hur det var för honom, det vi fick se var endast en bråkdel av sanningen. Karin dolde sina manipulationer och maktspel försåtligt, hur hade vi kunnat förstå hur han hade det? Hon drev honom så långt att han var avskuren från all ärlig kommunikation. Det var så luddigt och förvirrat i skallen att det inte gick att tänka längre. Emellanåt fanns en klarsyn och han visste att Karin var den bakomliggande orsaken till hela hans situation, även om han ser det bättre nu efteråt. Men det hjälpte inte. Den insikten gav ingen kraft och erbjöd ingen utväg.

Ja, är det inte fantastiskt vad de kan hitta på de där spågummorna. Hon kunde pricka rätt på alla min paranoida vanföreställningar. Det måste gått att utläsa från mina pannveck, eller nått. För att prata med sin döde son, vem kan tro på det egentligen. Sånt är väl bara önsketänkande. Fast nog skulle jag mycket hellre haft fel om allt jag tänkt.

Älskade pojke.













15 maj 2014

Tore säger.

Hon börjar prata om Tores olycka och jag tänker uppretat att sierskan mittemot mig inte kan se något alls. Noll koll helt enkelt. Jag vet ju att han klättrade över staketet och la sig över rälsen precis när tåget skulle komma. Han ramlade inte, han råkade inte plötsligt ut för något. Jag säger surt att
det inte var någon olycka; min son tog livet av sig. Men han kallar det en olycka säger hon, han säger det om och om igen. När jag väl håller tyst så hon får fortsätta att berätta så blir det begripligt; vad han menar är att det aldrig fanns ett beslut. Det hände. Visst, han gick dit och allt jag redan vet stämmer, så var det. Likväl, Tore kallar det en olycka. Han valde inte att ta sitt liv, dimmig av droger och fullständigt uppgiven var det så det blev. Tore menar att psykofarmakan förstörde förmågan att tänka och känna. Allt gick så fort, från impuls till att döden var ett faktum. Snarare förvirring och dissociation än ett medvetet val, och jag vet inte alls om detta är vad jag vill höra.

För mig är det tungt att Tore formulerar sig på det viset, trots att det är ett synsätt jag själv också kom fram till. Suicid bör i de allra flesta fall betraktas som en psykisk olycka, ett sårbart ögonblick då den egna strategin för att handskas med svarta tankar fallerar. Att droger avtrubbar sinnet vet de flesta, det är ju just meningen med dem, och att risken för suicid då ökar 2-3 gånger är klarlagt sedan länge. Men det blir som att det aldrig hade behövt hända, vilket självklart är sant, men upprörande. Slump och tillfälligheter borde inte få vara en del av orsaken till det som sker. Tore hade lika gärna ha kunnat bege sig till skogen istället, som han sa till Ragnar att han skulle. Och just så är det. Jag försökte tro - ville tro - när det skedde för fem år sedan, att det var ett genomtänkt beslut, planerat och utfört av en person som var säker på vad han ville. Hur felaktigt jag än tyckte hans val var så gav den föreställningen hans handling mening. Fast det dröjde inte länge förrän jag insåg dumheten i det synsättet, det var en konstruktion, en krycka, enkom för att skydda mig från att i sorgen drabbas av livets bräcklighet och sin egen vanmakt. Vi söker mening, även där det inte finns någon.

Tore talar om åratals terror i hemmet, hur Karin styrde och kontrollerade honom i allt. Allt vad han tänkte och kände, vad han åt för mat, allt - precis allt - skulle hon härska över. Han var fängslad, inspärrad på sitt rum och utsatt för konstant psykisk tortyr. Sierskan är förfärad när hon berättar för mig vad Tore säger. Genom att isolera honom och förbjuda alla nära relationer fick Karin oinskränkt makt. Det fanns ingen möjlighet att pröva sig fram till vem han ville vara, försöka hitta sig själv. Som om alla vägar till att vilja och våga något var avskurna. Att kontrolleras på det sättet var att inte få finnas, eller alls kunna finnas. Karin hade också Henrik Sedvall, psykologen på BUP, helt i sitt grepp och det hade Tore förstått. Henrik delgav Karin vad han sa och litade blint på hennes lögner -alltså var det fullständigt meningslöst att gå dit. Besöken på BUP var beklämmande och utgjorde en del av Karins strategi för totalt herravälde. Insikten att hans moder inte ville honom väl var djupt traumatisk för Tore, och i det längsta försökte han hålla den ifrån sig. Till slut kunde han inte se en framtid överhuvudtaget.

Det kan vara så att de mediala personer jag träffat försörjer en stab av privatdetektiver som tagit reda på allt de kan om mig, studerat min blogg och intervjuat folk i min närhet. Med hjälp av det telefonnummer jag ringt ifrån har de luskat ut vad jag kan tänkas vilja höra när vi sedan träffas. Det kan vara så, fast jag har verkligen svårt att tro det. Jag är inte hemlig av mig när jag besöker ett medium, jag sitter inte och håller på information för att tvinga dem att bevisa sin trovärdighet. Möjligtvis har de en häpnadsväckande lyhördhet och fantasi så att de kan läsa av mig, mina ansiktsuttryck, kläder eller något annat. Det är inte mycket jag behöver säga innan de berättar hurdan Tore är, hur han har det nu och vad han säger, som nu hon kvinnan framför mig gör. På andra våningen i en ordinär villa av brunt tegel i en liten by här i norra Skåne har hon tagit emot mig för en ”sittning”, som det kallas. Hon kanske bara hittar på eller läst alla mina inlägg här i bloggen. Fast vad hon säger är så satans otäckt och ogörligt att hålla ifrån sig.

Någon kan tycka att när jag nu får allt bekräftat så borde det finnas en viss tillfredsställelse i det, men så är det inte. Jävligt är det, obehagligt och oerhört sorgligt. Att besluta att det är en bluff mäktar jag inte med; hur det nu skulle gå till. ”Om jag bara vetat, om jag då hade förstått hur han hade det, då hade jag… ”. Givetvis sjuder huvudet med den typen av tankar, och det får jag ta. Jag har ingen aning om hur livet efter detta ser ut förstås, det kan jag inte påstå, men jag trodde man då fick en slags frid, förlät allt och alla; gjorde ett avslut så att säga. Den föreställningen är givetvis banal och tramsig, men ändå blir jag förvånad när hon säger att Tore nu har ett starkt agg gentemot Henrik. Men är det så så förstår jag det mycket väl. En lättmanövrerad empatistörd pajas vars inflytande orsakat enorm skada. Otroligt självgod, men ändå inte ensam i sitt slag. Den typen av skadad människa trivs förträffligt inom psykiatrin, ett arbetsfält med låsta hierarkier och obefintlig intern granskning.

Tore vill förmodligen lätta på min skuldbörda när han säger att jag och Ragnar inte kunde veta hur det var för honom, det vi fick se var endast en bråkdel av sanningen. Karin dolde sina manipulationer och maktspel försåtligt, hur hade vi kunnat förstå hur han hade det? Hon drev honom så långt att han var avskuren från all ärlig kommunikation. Det var så luddigt och förvirrat i skallen att det inte gick att tänka längre. Emellanåt fanns en klarsyn och han visste att Karin var den bakomliggande orsaken till hela hans situation, även om han ser det bättre nu efteråt. Men det hjälpte inte. Den insikten gav ingen kraft och erbjöd ingen utväg.

Ja, är det inte fantastiskt vad de kan hitta på de där spågummorna. Hon kunde pricka rätt på alla min paranoida vanföreställningar. Det måste gått att utläsa från mina pannveck, eller nått. För att prata med sin döde son, vem kan tro på det egentligen. Sånt är väl bara önsketänkande. Fast nog skulle jag mycket hellre haft fel om allt jag tänkt.

Älskade pojke.