Om och om igen.

Han sover mjukt och lugnt, hopkrupen på sidan. Fullständigt avslappnad, så fin och go med sitt tunna blonda babyhår. Pyjamasbyxorna över blöjorna har klaffarna knäppta på axeln, sådär som små barn har. Den långärmade tröjan under är svart-vit randig och Tore är sömnvarm fast han
ligger och snusar utan något på sig. Täcket har kanske nyss lyfts bort. Han ligger på det vita utan kudde med de små knubbiga armarna böjda framför sig. Helt ovetande om allt. Av någon anledning kan jag inte nå honom och jag är skräckslagen. Jag ska iaktta honom noggrant; det är vad jag satt att göra; att ge akt på hur hans lilla bröstkorg vidgas och sjunker ihop efter varje andetag. Min synvinkel vrids runt honom på ett märkligt sätt fast jag själv är orörlig. Det finns ett hot, en annalkande fara, men jag vet inte vad det är och det finns ändå inget jag kan göra. Bara jag tittar noga och älskar allt jag kan så ska det nog gå bra. Han vänder sig över på rygg och armarna faller ut på varsin sida om honom och oron fräter i min hud. Jag kan inte komma in i det som visas och förtvivlad ser jag hur Tore slutar andas och blir vit och stilla. Gradvis inser jag att något är allvarligt fel på det jag upplever. Min son dör ifrån mig och jag kämpar i panik för att vakna. Det jag är med om är inget som är verkligt, det kan det inte vara. Halvvägs upp till medveten nivå hinner jag ett par flyktiga sekunder lättat tänka att det bara var en dröm. Men det gör egentligen allt värre, för när jag vaknat helt vet jag ju vad som är sant. Att min älskade pojke verkligen är död är mardrömmen jag vaknar upp till och sorgen trycker luften ur mig.

Snart har det gått fem år och fortfarande tvingas jag se min pojke dö ifrån mig om och om igen i mina drömmar. Det är ju inte ens minnen. Tore var sexton år när han dog, inte ett litet blöjbarn. Ändå är han för det mesta en liten parvel i mina drömmar då han försvinner ifrån mig, när jag ska ha koll på honom, letar efter honom och antingen oroar mig fruktansvärt hela drömmen igenom eller tvingas se honom dö ännu en gång. Är det inte jävligt nog det som verkligen hänt? Varför ska min hjärna hitta på allehanda skräckscenarier som den spelar upp för mig på natten? Ska det föreställa någon slags bearbetning på omedveten nivå?

Det är inte varje natt jag hemsöks på detta sätt men så ofta är det numer att jag alltid drar mig för att somna. Ibland minns jag vad jag drömt, medan jag andra gånger vaknar tungsint och bedrövad utan att så noga veta hur drömmen gestaltat sig. Det känns så orättvist och patetiskt. Jag tycker inte jag försöker undvika sorgen i min vardag och nog borde jag nu ha accepterat vad som hänt. Kan jag tycka. Att acceptera innebär förstås inte att tycka att det som skett är okej utan bara att motståndet mot den nya verkligheten till slut skulle ha nötts ner. Men så verkar det inte bli. Jag har inga föreställningar om att sorgen i sig borde tyna bort, att det skulle gå över på något vis, men nog tänkte jag mig att det efterhand skulle bli mer hanterligt att leva med, inte riktigt lika tungt. För mer än ett år sedan var Tore död i flera av mina drömmar, det var något som redan hänt och en del av drömmens verklighet, vilket jag då tolkade som att jag accepterat sanningen och så att säga förflyttats till nästa fas av sorg. Fast det varade bara en period. När nu nätterna sen en tid blir en plåga med fasansfulla filmsekvenser, där min maktlöshet alltid utgör ett centralt tema, ger det sorgen ny näring så den växer som en cancersvulst. Det är som att fortfarande stå kvar på bårhuset med handen på hans kalla vita bröstkorg och inte kunna komma vidare.

Uppenbarligen gör jag något fel; för inte ska det väl behöva vara så här, få förstöra resten av mitt liv? Om jag anstränger mig för att lägga det bakom mig, kämpade mer än vad jag gör, då skulle sorgen inte längre kunna bölja över mig, dra ner mig och hela tiden återskapas. Jag borde hålla det ifrån mig och istället fokusera på att se framåt och ta tag i det liv jag har kvar. Alltför svag har jag varit och får skylla mig själv för att jag nu håller på att duka under. Nu är tiden inne att tvinga undan all skuld och sorg, det är vad jag måste göra. Det verkar väl vettigt och rationellt att tänka så?

Men så mycket har jag fattat vid det här laget att verkligheten för mig är den helt motsatta. Utan att riktigt inse vad som hänt har jag börjat att kämpa emot sorgen, försökt undkomma den och det, det är en kamp jag aldrig kan vinna. Det är lätt hänt, vi har det i oss. Vi stretar emot och flyr från det som smärtar, och då blir allt så mycket värre. Jag kan inte styra vad jag känner, vad som är sant i varje ögonblick är bortom min kontroll. Att försöka hålla mig vaken hela natten i skräck för tankar på Tore och upplevelser av sorg tills jag domnar bort; vad är det om inte en kamp där jag gör min sanning till fiende? Tröstätande och cigaretter blir en flykt undan smärtan, som allt missbruk. Och undviker jag att att göra min yoga är det för att jag vet att sorgen då förs upp till ytan. Det blir naturligtvis ohållbart, och jag far illa. Sätter jag etiketter på mina emotioner, som att det är orättvist eller övermäktigt, vägrar jag att vara öppen, sårbar och sann. En kamp som gör mig bräcklig och svag, stressad och uppgiven. Men om och om igen påminns jag om den verklighet jag inte kan undfly, det tränger på och jag förstår att jag nu ett tag gått vilse.

Jag ger mig. Jag ska inte kämpa emot. Allt får plats, jag ska villigt öppna mig för smärtan när den visar sig. Den som försöker hålla lidandet ifrån sig förlänger plågan, det har människan vetat i flera tusentals år. Försöker jag skydda mig, censurera och värdera, stängs min förmåga av att ta emot också allt annat livet kan erbjuda. Stålsätter jag mig och kämpar förlorar jag även livskraft och glädje, det går ju inte avskärma sig från utvalda delar av sin verklighet. Det ska man inte tro.