Att klara av det.

Ibland är allt jag kan göra att försöka låta bli att tänka på det. Låtsas som om det aldrig hänt. Genom distraktioner som DVD, deckare eller TV och koncentration på mitt arbete kan jag komma undan, ett litet tag. Till en viss del i alla fall.

Det händer att jag fantiserar om att något omvälvande ska hända i mitt liv; en förälskelse, ett plötsligt skutt fram i karriären, en miljonvinst - något som en period ger mig ett nytt fokus i tillvaron. Något som, bara för en tid åtminstone, för bort mig från alla tankar på Tore och den framtid som är förstörd.
Jag känner att jag vill öppna mig för livet, för nuet, och se med hopp på framtiden med de förutsättningar som nu finns. Men jag lyckas inte riktigt. Mitt företag håller jag på sparlåga och allt jag företar mig kräver att jag motiverar mig över en tröskel av håglöshet.
När Tore är i mina tankar krossas mitt hjärta. Ofta vill jag bara få bort det ur huvudet. Det känns som jag far illa av att tänka på det. Hur mycket jag än läser och funderar, strävar efter att kunna bära sanningen och komma vidare på något sätt, så blir det likväl tröstlöst och en uppgivenhet smyger sig på mig. Vem försöker jag lura? I ärlighetens namn har jag fortfarande ingen aning om hur jag ska orka ta mig framåt.
Jag tror jag behöver ge upp. För mig blir det övermäktigt, att tro jag kan hitta sättet att handskas med hans död, det är bortom mina förutsättningar. Det går inte. Om jag erkänner min maktlöshet och inser att det faktiskt inte finns något sätt att uthärda, men att jag ska göra det ändå. Jag menar; det finns ingen lösning och inget blir annorlunda för att jag vill det. Det finns inget svar att komma fram till och inget sätt att komma undan. Kvar för mig blir bara beslutet av att antingen finnas till, eller inte. Ska jag leva detta liv så ska jag väl göra det bästa av det, varför annars stanna här?
Att acceptera hur verkligheten nu ser ut är självklart inte att vara nöjd med hur det blev, det är endast att tillstå sin maktlöshet i att redigera det förflutna. Det enda jag har att utgå ifrån är den sanning som nu gäller och vad jag vill med resten av mitt liv. Om jag kan ta det till mig blir de känslor jag har, och alla tankar på vedergällning och min egen ovärdiga existens, de steg jag behöver ta mig över för att komma vidare. Jag vill öppna mig för allt bra som finns och som skulle kunna hända även mig. Då måste det vara sunt att ibland tvinga sig se framåt, planera och ta tag i projekt som leder mot livsmål.

Ett liv värt att leva måste man engagera sig i, är jag inte uppmärksam kan jag kanske drunkna i sorg och skuld. Jag möter ibland föreställningen att min omätliga sorg, saknad och ilska är något som man bör försöka lägga bakom sig. Att jag skulle sluta älta det som hänt. Det behöver inte ställas mot vartannat på det sättet. Det är sant att jag måste vilja liv för att skapa mening, men det är också sant att jag måste ge upp inför min nya verklighet för att ens orka framåt. Alla känslor och tankar jag därmed behöver gå igenom är faktiskt min enda väg fram.

Jag vårdar inte minnet av Tore genom ett liv i sorg. Istället hedrar jag honom genom att visa hur fruktansvärt fel Karin hade i sin lära att man ska styras av sin rädsla och skydda sig från livet. Hon lyckades isolera honom från alla som ville honom väl och blev uppbackad av hans psykolog i det projektet. Det måste vara bland det värsta man kan göra mot en annan människa. Möjligheten att spegla sig i andra människor skulle varit en väg bort från hans negativa livssyn. Alla behöver vi det mötet. Han var utlämnad till en kvinna som är falskheten personifierad och en psykolog som blint trodde på henne. Livet måste man ut och möta, engagera sig i och drömma om dess möjligheter, just för att finna en mening och sin plats.
Skulle det gå att betala av sin skuld genom lidande så går jag med på det. Absolut. Men det kan lika gärna bli en egotripp som inte gagnar någon, om jag som en flagellant skulle ta den vägen.

Inget av det som är verkligt kan jag ändra på. Det som är sant är sant oavsett vad jag tycker.
Henrik kommer aldrig kliva fram som en ansvarsfull vuxen i det godas tjänst och avslöja varför hemlighetsmakeriet var så viktigt för honom, och därmed förblir han för mig den som var i maskopi med Karin, vare sig han blev lurad, är dum eller var naiv nog att aldrig se hennes ondska. Och Karin kommer aldrig bli ärlig eller kunna reflektera över sitt agerande, hon är och kommer alltid se sig som felfri. Någon upplevelse av skuld har hon inte, snarare gläds hon ju över hur hon lyckades hålla Tore ifrån Ragnar och mig, trots att hon vet vad det ledde fram till. Det finns ingen autentisk Karin innanför ytan att konfrontera. Ibland är det som jag inte hatar henne längre, för det skulle vara att tro hon  kunnat vara någon annan än den hon är.
Eller också är det bara för att jag inte orkar.