Ta sitt liv

Jag har haft depressioner, som det kallas, återkommande under hela livet. Som fjorton-femtonåring stod jag vid köksbänken på natten med kniv i hand, men kunde inte få mig till det. Men även tidigare fanns perioder i den mörka gropen omsluten av uppgivenhet, sorg och fullständig övertygelse om
egen otillräcklighet. Vet inte hur många gånger jag tänkt ut exakta tillvägagångssätt för att ta mitt liv, men något försök har jag aldrig gjort. Kanske låter det märkligt, men jag är övertygad om att även den som väl tar sitt liv egentligen inte vill dö. Det är inte så mycket en längtan till något som en strävan bort, en sista utväg från lidande och ett liv som ter sig övermäktigt. Om det är något man längtar efter så är det frid och ro, vilket döden får representera.
Med några års mellanrum har jag upplevt hur jag fallit ner i detta mörker, trots att jag tänkt att faran varit över för att det då varit flera år sedan sist och livet ju ändå gått i rätt riktning. Känslan har varit att det kommer plötsligt, som om att bli knuffad vid kanten av ett grustag där det inte går att få fotfäste, och jag halkar ner så famlande att tanken inte hinner med. Hur hamnade jag här, vad kunde jag gjort för att undvika att rasa ner igen?
Under min uppväxt kom inte någon psykolog och diagnostiserade mig som deprimerad, och jag fick aldrig psykofarmaka då. Det var inte vanligt, om det ens fanns, och hade väl troligen lett till min död. Vid trettonårsåldern gick jag till skolpsykologen en gång, men när min fröken inför hela klassen kom fram till min bänk och sa att psykologen gärna ville träffa mig fler gånger så gick jag aldrig dit igen. Jag tror knappast hon hade kunnat hjälpa mig och jag hade ändå bara känt mig försvagad efter att ha varit där. Men vad vet jag. Hade suttit där och gråtit och tyckte inte jag lyckats säga något alls om varför tillvaron var outhärdlig.
Psykofarmaka fick jag först vid vuxen ålder under några år 1994-95, 2001 och 2003-04. Jag har nog aldrig varit så nära att ta mitt liv som under dessa perioder, speciellt åren under och efter skilsmässan. Sedan dess har jag undvikit all psykofarmaka och kommer aldrig stoppa sådant i mig igen.

När jag kom till vårdcentralen för två år sedan för att få fler terapitimmar enligt vårdgarantin så ville läkaren ge mig antidepressiva preparat och jag blev förbannad. Hon såg väl hur sliten jag var; fast jag sa då att det är ett år sedan min yngste son dog och min sorg och ilska är fullt jävla naturlig, det är vad jag har att leva och lära mig handskas med, det är inget som ska drogas bort. Jag tänkte; har det gått så långt nu att allt mänskligt lidande ska botas/drogas bort, borde vi alla vara lyckliga jämnt oavsett vad som händer? För mig är detta sjukt. Inte är det något fel på mig som lider av vad jag varit med om. Men hade jag då inte lärt mig mer under de senaste sex åren om vad som krävs av mig för att klara av mitt liv, och hur psykiska droger försvårar eller snarare omöjliggör bearbetning, så hade jag kanske nappat på anbudet. En bidragande orsak till att hon ville ge mig dessa tabletter var säkert mitt svar på hennes fråga om jag själv haft tankar på att ta mitt liv efter Tores död. Jag sa; -  javisst, självklart. Självmordstankar har jag ofta haft efter min sons död, och har fortfarande. Det har förut inte varit så farligt. Inte så länge det fanns en balans med livsvilja, framåtanda, en viss distans och reflektionsförmåga. Och sådana tankar har jag ju ändå haft hela mitt liv. Nu är det drygt tre år sedan Tore dog och det är ju inte lång tid alls. Ofta känns det som det hände helt nyligen.

Men nu är jag där igen. I gropen. Jag trodde jag lyckats acceptera att den här sårbara känslomänniskan är just den jag är, tänkte att jag klarade av att genomlida det som krävdes för att omforma mig till en person återigen villig att leva fullt ut. Ta risker och göra misstag. Från någon inre eller yttre källa skulle kraft kunna hämtas, orken och motivationen till att alls vilja något med resten av mitt liv. Vet inte hur jag tänkte. Om man kan leva med att ens yngste son tog livet av sig - vad är då inte möjligt? Var jag kapabel att gå vidare efter ett dråpslag  av den digniteten så skulle det väl visa på styrka att möta alla motgångar. Eller vad jag nu trodde.

Nu känner jag istället - Nej, jag vill inte. Ge mig ett nytt liv, i det här livet gick det mesta åt helvete. Det får vara bra nu, låt mig återfödas så gör jag ett nytt försök. Då ska jag göra bättre ifrån mig. Anstränga mig mer och veta bättre. Jag har ingen ork och det är inte värt det. Ska resten av livet kunna kompensera hur jävligt det varit? Det är knappast möjligt.
Jag har fått bevisat vad jag dög till. Låt mig slippa vara med om mer.
För varje dag kasar jag längre ner och det skrämmer mig.

Det är fel att tänka så. Jag vet. Ingen del av livet kan fyllas med hopp eller förväntningar om att uppväga det negativa. Finns ingen inbyggd rättvisa på det sättet. Och det blir ett snävt perspektiv om mitt eget lidande ska framhållas som så märkvärdigt jämfört med vad andra har fått utstå. Kunde de som drabbats av långt värre ondska leva vidare med kraft så vad tusan ska jag gnälla om? Fast det hjälper inte så mycket. Inte när jag känner mig skör och kraftlös. Okej, de fixade det, men det gör faktiskt inte jag.
Jag vet jag behöver hjälp. Det gungar alltför mycket. Fast jag försöker tänka bättre, vara stark, så landar jag i min ensamhet i uppgiven tröstlöshet. När jag är på jobbet liknar dagen mer och mer en berg-och-dalbana, om andra är i närheten och jag skärper mig eller jag är själv och säckar ihop. Mina lediga dagar är allt tyngre. Detta är mer än jag mäktar med. Ska försöka få komma till den psykoterapeut jag gick hos tidigare. Henne tyckte jag om. Man lärde ju inte känna henne som person, egentligen, men den hon var med mig hjälpte mig. Än vet jag inte om det blir så, men ska försöka. Fast arbetet är förstås ändå mitt. Arbetet med att komma vidare och alls vilja, menar jag.