Det kan gå en dag utan att jag gråter. Det förekommer, nångång i månaden eller så. Men vanligen, det jag vant mig vid, är den plötsliga låsningen i svalget ochinandningen, som flämtar jag till. Och tårarna rinner. Varje dag, varenda dag, och ofta vid flera tillfällen under dygnet. Min Tore. Min älskade pojke. Saknaden och sorgen river i bröstkorgen.
Så är det bara. Inte har det så stor betydelse om jag sitter på ett tåg eller går på stan så andra ser mig, människor jag inte känner. De får tycka precis vad de vill. Jag varken kan eller vill hålla ner det. Efter en stund går det över. Tycker inte jag stör någon, jag sitter ju inte och hulkar, tårarna rinner stillsamt. Det är annat när jag är med folk jag känner, som på jobbet. Då försöker jag undvika att gråta - fast det är inte alltid går. Efter en tung natt kan jag vara labil på morgonen när jag kommer. Då är det så.
Det finns så många föreställningar om gråt. Den ene menar att det bara är en drama-queen som gråter när andra ser. Jaha, som om man grät med ett medvetet syfte då, eller ...? För att framkalla medlidande och tröst med andra ord. Nej, det gör jag inte. Aldrig.
Den andre säger 'släpp fram det bara, ni män vill hålla ner det och har så svårt med känslor!'. Och den idén brukar följas av den förnumstiga sanningen att det lindrar. Nej, det lindrar inget alls. Jag gråter för att jag är ledsen. Sorgen känns lika tydligt i morgon eller nästa vecka, eller om en timme. Jag betar inte av sorgen genom gråt så den känns mindre efterhand. Det funkar inte riktigt så. Den är där när den är där. Och vem har mage att påstå att jag, för att jag är man, inte är i kontakt med mina känslor och vågar kännas vid dom?! För att jag inte vill gråta inför dig?
Nästan ett och ett halvt år har gått sedan min pojke tog sitt liv. Då han togs ifrån mig. Och sorgen sträcker sig fram över resten av mitt liv. All den tid han borde funnits. Om några år kanske jag inte gråter varje dag, vet inte. Men jag börjar förstå att det inte finns något efter i denhär processen, det kommer inte gå över. Det finns en riktning i sorgen, och något litet ändrar sig med tiden, men att sorgen skulle vara mindre om tio år har jag svårt att tro. Jag försöker bära det med viss värdighet. Det är det pris jag får betala för min kärlek.
