Skrevs 2011.
Ett fåtal gånger efter min sons död träffade jag hans psykolog. Det var innan jag fått del av journalanteckningarna (egentligen blir det fel att kalla det journalanteckningar då allt skrevs in efter Tores död).
Vid ett av samtalen med Henrik utbrast han ' Tore trivdes ju bäst framför datorn' i glättig ton. Jag minns att jag med en gång började gråta hejdlöst. Som en blixt stog det klart för
mig att Tore aldrig haft en chans att hos denne man få stöd, varken till självreflektion, mod eller frigörelse från Karins grepp. Och vilket fruktansvärt misstag jag hade gjort när jag trodde det var bra att han kom till BUP. Eftersom Karin våren 2009 hade hindrat Tores kontakt med mig så kändes det så skönt att Tore kom iväg till någon som skulle hjälpa honom. Så godtrogen var jag, vilken idiot jag hade varit. Det gjorde så jävla ont att plötsligt inse det.
Genom att bagatellisera ett spelmissbruk där Tore så gott som dygnets alla vakna timmar tillbringade med dator- och tv-spel, fullständigt socialt isolerad och undangömd av sin mor, så rädd att han knappt kunde gå ut ur huset, visade Henrik för mig att han varit helt grundlurad av Karin. Det var så hårresande naivt.
Detta trots att i just den stad han arbetar mödrar fråntagits vårdnaden av sina barn just på grund spelmissbruk, men då i en mycket mindre omfattning än alla de timmar som Karin gav till Tores verklighetsflykt. Dessutom var Henrik lurad av Karins bild av sig själv som maktlös inför sin sons missbruk, när sanningen istället var att hon uppmuntrat till detta under flera år.
Min äldste son Ragnar blev "erbjuden" att komma till Henrik för samtal efter sin brors död. Han gick dit tre gånger tror jag. Därefter gav han upp det hela som meningslöst, men kunde då inte riktigt formulera varför. Först ett år senare, i höstas, efter att ha gått hos en mer seriöst inriktad terapeut, kunde Ragnar formulera varför de tre gångerna hos Henrik var en negativ upplevelse.
Det visar sig att Henrik inte lyssnade på Ragnar, så något stöd i hans sorg och bearbetning av vad som hänt blev inte möjlig. Henrik var så fylld av de lögner och förvrängningar av verkligheten som Karin fyllt honom med, vilket ledde till att Henrik hela tiden skulle få Ragnar att inse saker som var helt felaktiga och bara ett uttryck för den bild han fått serverad av Karin. Hade Henrik verkligen lyssnat på Ragnar hade han kanske börjat se hur modern ljugit om stort och litet, men istället bortförklarades raskt sådana möjligheter även när Ragnar tog tydliga exempel. Så någon terapi för Ragnar blev det ju inte hos Henrik, psykologen tog istället på sig att vara propagandaminister för moderns mytbildning och övertyga Ragnar om hur fel han hade.
Tore Abelin 9 juni 1993 - 19 augusti 2009
20 oktober 2015
Inkompetens
Skrevs 2011.
Ett fåtal gånger efter min sons död träffade jag hans psykolog. Det var innan jag fått del av journalanteckningarna (egentligen blir det fel att kalla det journalanteckningar då allt skrevs in efter Tores död).
Vid ett av samtalen med Henrik utbrast han ' Tore trivdes ju bäst framför datorn' i glättig ton. Jag minns att jag med en gång började gråta hejdlöst. Som en blixt stog det klart för
mig att Tore aldrig haft en chans att hos denne man få stöd, varken till självreflektion, mod eller frigörelse från Karins grepp. Och vilket fruktansvärt misstag jag hade gjort när jag trodde det var bra att han kom till BUP. Eftersom Karin våren 2009 hade hindrat Tores kontakt med mig så kändes det så skönt att Tore kom iväg till någon som skulle hjälpa honom. Så godtrogen var jag, vilken idiot jag hade varit. Det gjorde så jävla ont att plötsligt inse det.
Genom att bagatellisera ett spelmissbruk där Tore så gott som dygnets alla vakna timmar tillbringade med dator- och tv-spel, fullständigt socialt isolerad och undangömd av sin mor, så rädd att han knappt kunde gå ut ur huset, visade Henrik för mig att han varit helt grundlurad av Karin. Det var så hårresande naivt.
Detta trots att i just den stad han arbetar mödrar fråntagits vårdnaden av sina barn just på grund spelmissbruk, men då i en mycket mindre omfattning än alla de timmar som Karin gav till Tores verklighetsflykt. Dessutom var Henrik lurad av Karins bild av sig själv som maktlös inför sin sons missbruk, när sanningen istället var att hon uppmuntrat till detta under flera år.
Min äldste son Ragnar blev "erbjuden" att komma till Henrik för samtal efter sin brors död. Han gick dit tre gånger tror jag. Därefter gav han upp det hela som meningslöst, men kunde då inte riktigt formulera varför. Först ett år senare, i höstas, efter att ha gått hos en mer seriöst inriktad terapeut, kunde Ragnar formulera varför de tre gångerna hos Henrik var en negativ upplevelse.
Det visar sig att Henrik inte lyssnade på Ragnar, så något stöd i hans sorg och bearbetning av vad som hänt blev inte möjlig. Henrik var så fylld av de lögner och förvrängningar av verkligheten som Karin fyllt honom med, vilket ledde till att Henrik hela tiden skulle få Ragnar att inse saker som var helt felaktiga och bara ett uttryck för den bild han fått serverad av Karin. Hade Henrik verkligen lyssnat på Ragnar hade han kanske börjat se hur modern ljugit om stort och litet, men istället bortförklarades raskt sådana möjligheter även när Ragnar tog tydliga exempel. Så någon terapi för Ragnar blev det ju inte hos Henrik, psykologen tog istället på sig att vara propagandaminister för moderns mytbildning och övertyga Ragnar om hur fel han hade.
Ett fåtal gånger efter min sons död träffade jag hans psykolog. Det var innan jag fått del av journalanteckningarna (egentligen blir det fel att kalla det journalanteckningar då allt skrevs in efter Tores död).
Vid ett av samtalen med Henrik utbrast han ' Tore trivdes ju bäst framför datorn' i glättig ton. Jag minns att jag med en gång började gråta hejdlöst. Som en blixt stog det klart för
mig att Tore aldrig haft en chans att hos denne man få stöd, varken till självreflektion, mod eller frigörelse från Karins grepp. Och vilket fruktansvärt misstag jag hade gjort när jag trodde det var bra att han kom till BUP. Eftersom Karin våren 2009 hade hindrat Tores kontakt med mig så kändes det så skönt att Tore kom iväg till någon som skulle hjälpa honom. Så godtrogen var jag, vilken idiot jag hade varit. Det gjorde så jävla ont att plötsligt inse det.
Genom att bagatellisera ett spelmissbruk där Tore så gott som dygnets alla vakna timmar tillbringade med dator- och tv-spel, fullständigt socialt isolerad och undangömd av sin mor, så rädd att han knappt kunde gå ut ur huset, visade Henrik för mig att han varit helt grundlurad av Karin. Det var så hårresande naivt.
Detta trots att i just den stad han arbetar mödrar fråntagits vårdnaden av sina barn just på grund spelmissbruk, men då i en mycket mindre omfattning än alla de timmar som Karin gav till Tores verklighetsflykt. Dessutom var Henrik lurad av Karins bild av sig själv som maktlös inför sin sons missbruk, när sanningen istället var att hon uppmuntrat till detta under flera år.
Min äldste son Ragnar blev "erbjuden" att komma till Henrik för samtal efter sin brors död. Han gick dit tre gånger tror jag. Därefter gav han upp det hela som meningslöst, men kunde då inte riktigt formulera varför. Först ett år senare, i höstas, efter att ha gått hos en mer seriöst inriktad terapeut, kunde Ragnar formulera varför de tre gångerna hos Henrik var en negativ upplevelse.
Det visar sig att Henrik inte lyssnade på Ragnar, så något stöd i hans sorg och bearbetning av vad som hänt blev inte möjlig. Henrik var så fylld av de lögner och förvrängningar av verkligheten som Karin fyllt honom med, vilket ledde till att Henrik hela tiden skulle få Ragnar att inse saker som var helt felaktiga och bara ett uttryck för den bild han fått serverad av Karin. Hade Henrik verkligen lyssnat på Ragnar hade han kanske börjat se hur modern ljugit om stort och litet, men istället bortförklarades raskt sådana möjligheter även när Ragnar tog tydliga exempel. Så någon terapi för Ragnar blev det ju inte hos Henrik, psykologen tog istället på sig att vara propagandaminister för moderns mytbildning och övertyga Ragnar om hur fel han hade.
