Terapi

Skrevs 2012

En terapeuts uppgift är att hjälpa klienten att lida.

Vi söker upp en terapeut av skilda skäl; många tänker sig lite luddigt att få hjälp till att må bättre, medan andra istället är helt klara över vilka problem som behöver
lösas, möjligen vet de också precis vad som behöver göras. Fast de har alla fel förstås, men det gör inget. Visste de vad som var problemet skulle de inte behöva terapi, då hade de redan tagit hand om det. Och som jag ser det är inte syftet med terapi att må bättre; att sträva efter sanningen måste värderas högre än att må bra. Önskan att bli botad utgör ett hinder för nå fram till sanningen om den personliga verkligheten.

Du undrar säkert om jag menar vad jag säger för nuförtiden vet alla att det inte finns någon mening i lidandet. Religiöst dravel utan förankring i nutida tänkesätt. Även de terapeuter som är bra, erfarna och professionella, ser det knappast som sitt kall att hjälpa folk att lida. Inte de flesta, vad jag vet åtminstone. Men är de duktiga är det precis det de gör.
Det finns i oss alla tror jag, den där önskan att undkomma. Lyft min börda, visa vilken väg jag ska ta så allt ordnar sig. Säkert finns det de av oss som närmar sig terapeuten med en förhoppning om att hitta lösningen, att bli kurerade, så vi kan bli sådär lyckliga som vi får oss itutat är vår födslorätt.

Om terapeuten känner hur klienten suktar efter att bli räddad, då behöver detta benämnas för att terapeuten inte ska ses som guru med frälsarförmåga. De rädslor som finns hos klienten måste också adresseras; jag kommer inte klara av det, det är alltför svårt. Det är farligt att känna såhär mycket - eller inget alls - förvirrande och omtumlade. Jag är fången och kommer aldrig hitta ut ur detta och återfå kontrollen över mitt liv - den jag trodde jag hade. Vad jag upplever bevisar att något är allvarligt fel på mig, något måste fixas, lagas - fast antagligen förtjänar jag inte ett bra liv så dålig människa som jag är.

Vad det än är för föreställningar som ställt sig ivägen för att klienten ska stanna upp och ta till sig verkligheten de förnimmer så behöver de tittas på med terapeutens stöd. Att vara kvar i sin plåga och skärskåda och analysera den är svårt, men det är vad som krävs för att hitta vidare. Detta är att hjälpa sin klient att lida.
Endast genom att omfamna min smärta, min sårbarhet och den mänskliga existensens villkor förmår jag efterhand närma mig en upplevelse av helhet.

Omogna psykologer anser att deras uppdrag är det motsatta, att de ska få slut på patientens lidande. Att de ska må bra. Den banala tanken är att klientens felaktiga känsla eller tänkesätt ska avslöjas och fås bort, som om det var en bacill eller ett virus, och när då orsaken till lidandet är undanröjt blir allt bra. Därför kan de tillåta sig att ta hjälp av serotoninpreparat, eller annan psykofarmaka, som ska förpassa det onda till källaren. Du ska slippa kännas vid det och låtsas att det inte längre finns. Jag tror psykologer för det mesta saknar insikt om att de då vägrar vara stöd till personlig utveckling. Men sanningen är viktigare än att må bra, annars fegar man ur upplevelsen. Endast genom att närma dig din smärta kan du bearbeta det bagage du bär med dig.

Då du stannar i dina minnen, känslor och tankar, och berättar - och är uppfylld av den verkligheten - uppstår en process där du efterhand blir den som betraktar ditt personliga drama med viss distans. Din berättelse tvingar dig att backa. Först då blir det möjligt att se sin sanning. Det kan vara en lång väg att gå från att av prestige och stolthet försvara och rättfärdiga sin personliga historia, till att kunna acceptera den man är och varit. Och man behöver inte ens lyckas med det, märkligt nog. En liten kil slås ner mellan dessa nystan av känslor/tankar/upplevelse och den del av dig som är åskådare. På den första nivån blir vi mer medvetna om vår persona, hur vårt jag möter verkligheten, och ökar därmed chansen till att finna en livshållning som bättre gagnar oss. Därefter kan du fråga dig vad som skiljer jaget från din persona, den del av dig som förmår vara åskådare, och vad det innebär.

Fast vad jag ville komma fram till var att det terapeutiska arbetet kräver att jag går min smärta till mötes, vilket är detsamma som att vara villig att lida.
Och det är min terapeuts uppgift att hjälpa mig i detta.