Det falska jaget

I flera år ljög Karin inför pojkarna om sitt sökande efter män på internet. Hon påstod att det inte hade funnits någon man efter skilsmässan från mig, att hon varken var intresserad av att träffa män eller alls letade efter någon. När Tore upptäckte att detta var lögnaktigt blev han skräckslagen; inte för att
hans mor i sig sökte män på internet, naturligtvis - utan för att hon ljög om det. Varför hon dolde det var så helt obegripligt för honom - det måste ju betyda att hon skulle överge honom, att hon sökte ett annat liv där han inte fanns med. Han var rädd, förvirrad och darrig när han kom till mig och berättade att han sett henne söka män på internet flera gånger, och ändå fortsatte hon att hävda att det inte var sant. För honom var det nytt att se sin mors lögner - Ragnar däremot hade under flera år sett det falska hos sin mor - men Tore var förkrossad. Hon vidhöll sina lögner fram till hans död så han bar inom sig kunskapen om att hon inte var att lita på, och han hade givetvis helt rätt i sin fruktan.

Karin samarbetade med sin mor Barbro om att föra sina söner bakom ljuset, till Ragnar och Tore sa hon att hon skulle hälsa på deras mormor och pojkarna lämnades hemma med olika svepskäl. Ibland ringde Ragnar upp mormor dessa helger för att prata med sin mor, nästan aldrig var Karin anträffbar just då - toalettbesök eller något annat påstods det. Lite senare blev han uppringd av en sur Karin, när Barbro fått tag på henne. 
Det gick aldrig förstå varför dessa lögner var så viktiga för Karin. Ingen vettig rationalitet går egentligen att finna för narcissistens falska jag. Ragnar försökte dock vid vissa tillfällen få Karin att vara öppen med sitt sökande, visa att det var helt ok för honom att hon letade efter någon och att hon kunde väl ta hem honom, om hon hittade någon hon gillade. Detta bemötte hon endast med fler lögner om att han var helt fel ute. Trots att hon såg hur illa pojkarna for av hennes lögner så var det aldrig ett alternativ för henne att bli öppen och ärlig. En narcissist kan aldrig stå för sitt bedrägeri, vinsten av att ljuga var en föreställning hon också präglade på sina söner - hon var så jävla nöjd när de också ljög för mig vid vissa tillfällen. I narcissistens värld är varje lögn den andres fel, eller kanske ser de det som deras medfödda rätt att skydda sig.
Jag minns så väl under de få familjeterapitimmarna vi var på att hon där i plötslig öppenhet berättade att i varje diskussion vi haft under äktenskapet hade hon ljugit om allt och sagt “det du ville höra”. Så det var alltså jag som var i behov av hennes falska persona - kan något överhuvudtaget mäta sig med narcissistens förljugenhet?

När pojkarna lämnades hemma för en eller ett par nätter hade alltid Karin köpt Billy-pan-pizza, godis, chips och annan skräpmat till Tore. Ragnar däremot fick hålla till godo med kökets standardsortiment som oftast var mycket torftigt. Det hände att Ragnar ringde upp Karin och undrade hur han skulle kunna laga någon mat och blev då snäsigt avfärdad av henne, eller att han sa han skulle ta en av Tores pan-pizza-bitar och blev utskälld.
Hennes strategi var att att söndra mellan bröderna, den som ska utgöra emotionell näring för narcissistvampyren blir förstås mer hanterlig om de inte upplever stöd från någon annan person i sin närhet. När Ragnar försökte locka Tore med att hyra en film, köpa godis eller laga mat för båda (de gånger det gick) för att få umgås med sin bror så skulle Tore anse sig nöjd med vad Karin försett honom med och fortsätta sin isolering i sitt rum framför datorn, även då hon inte var hemma för att kontrollera att Tore skötte sig som en lydig hund.
Olika metoder för att splittra pojkarna hade Karin börjat med redan före skilsmässan, men efter skilsmässan kunde hon satsa mer fullskaligt. Hon såg ofta till att Tore hölls hemma hos henne de vardagar och helger pojkarna skulle ta skolbussen hem till mig. Ragnar saknade sin bror och när han ringde Karin för att fråga varför Tore inte varit med skolbussen så var hon bara spydig. Men det var naturligtvis tungt för Ragnar att också se hur sårad och ledsen jag var när jag kom hem med matkassar och upptäckte att Tore inte var med denhär gången heller. Även om jag försökte göra det bästa av dessa tillfällen, och vara så glad jag kunde tillsammans med min äldste son, så var vi båda betryckta över det faktum att Tore inte var med. Och det hände förstås jag bara var tungsint, svag och inte kunde vara den far jag ville inför Ragnar. Vår älskade bror och son togs gradvis ifrån oss båda.

 Numer vill Ragnar inte ha med sin mor att göra. Tidigare var han rebellen som vände sig emot hennes häxkonster, och nu tror jag han genom sin terapi och mognad insett hon aldrig kommer ändra sig. Motstånd och konfrontation saknar mening. Han har sett på djupet hur falsk och ond hon är och det enda man kan göra är att skydda sig själv genom att hålla avstånd. Precis som jag har han drömt mardrömmar om henne när sanningen om det sjuka hos henne blev skakande uppenbart för honom.