Sea-change

På det boende jag arbetar med lindrigt utvecklingsstörda åker vi ibland ut på bussturer, åker runt lite planlöst och fikar eller äter någonstans. Det trivs de så bra med. Vi är alltid två personal och den ene får ju ta på sig besluten om höger, vänster eller rakt fram. Denhär dagen har jag, fast jag kör, lämnat över rodret till Helena som dirigerar vår väg. Plötsligt
kör vi igenom byn där jag bodde när Tore tog sitt liv, precis därborta är det staket han klättrade över för att lägga sig på rälsen, med ryggen mot tåget strax innan spåret delar sig. Här ligger han begraven. Nu ser jag honom överallt, på cykel, gående till skolan, hemma hos mig i tegelhuset där till höger där jag bodde. Det brukar gå bra att köra här, men inte nu. Tårarna rinner och jag får svårt att andas. Just när jag tänker att Helena kanske inte ska märka något, så jag slipper prata, undrar hon om jag har ont - min ansträngda andning leder tydligen till att jag flämtar. Först när vi dunsat över järnvägsövergången kan jag svara.
Men inte behöver hon be ursäkt för att hon lett oss hit, det är ju som det är och jag försöker inte undvika sorgen. Det kan tyckas märkligt att det i sorgen finns en tröst - när minnen väller fram och min kärlek till honom känns så stark, då är han så levande för mig. Min sorg är en länk till Tore, min älskade pojke - och det kan finnas en drivkraft till att hålla kvar min sorg. Fast det händer jag funderar om det plågsamma måste vara en del av det bandet.

Som så ofta händer, när de jag pratar med har varit med om det, associerar Helena under vårt samtal till sin egen process när hennes mamma dog. Ilska blossar till i mig och jag vill inte visa det, för jag vet så väl hur orättvist det är. Även om jag vill höja rösten och säga till henne att det inte alls går att jämföra måste jag ändå låta människor få relatera till det jag upplevt på det sätt de kan, eller är villiga till. Och det kan hända jag har fel; att alla sorgeprocesser i grunden är likartade. Min egen mor dog för 23 år sedan och jag kan idag inte påstå jag känner någon sorg. Då, när det hände, var det förstås jävligt tungt. Minns det som att det visserligen var en period på ungefär ett år då sorgen var väldigt nära, men det avtog sedan efterhand, och på sätt och vis var det ju ändå i sin ordning. En förälder ska dö före en själv, så är det bara. Jag hade gärna sett henne leva några år till och få träffa sina barnbarn, och vad har jag att säga till om ?
Men mitt barn.
Med min hand på hans iskalla bröstkorg på bårhuset - hur kan min smärta och djupaste förtvivlan alls mätas? Krossad av tåget så jag och Ragnar först inte kan känna igen honom. Min son ett livlöst lik. Ganska få traumatiska upplevelser går att jämföra med detta, tror jag.

Att försöka bearbeta och komma någon vart med denna sorg medför att jag som hittar den på andra platser i mig. Den vispar runt i varje skrymsle och tar med sig andra lagrade smärtor, plågsamma minnen från tidigare; hur förtryckt jag som liten kände mig av min mor, en koleriskt gallskrikande far - så tydligt omogen och farlig, min skuld mot min två år yngre bror som jag försökte skydda mot de två självupptagna vuxna vars drama dominerade hela min tidiga uppväxt, den vanmakt jag kände över att inte bli sedd och giltig som individ i min egen rätt. Min egen otillräcklighet.
Det blir så självklart att jag som vuxen klamrar mig fast, och kämpar på, i ett hopplöst äktenskap med en kvinna utan värme och kärlek, som föraktar mig allt mer ju svagare jag blir. Och min Tore, så lik min yngre bror, leds bort från mig av sin galna mor av hämnd och illvilja - stödd och uppbackad av den psykolog som svek honom. Min uppgivna desperation över att möta den ondskan speglar direkt all skuld och vanmakt bunden till min bror när jag själv var liten, speciellt som jag upplevde att han också togs ifrån mig.

I torsdags låg jag för nionde gången på britsen hos Marie. Hennes händer på min kropp hittar det som fastnat, söker igenom varje del och för upp lagrad smärta, minnen-tankar-känslor ihopnystade. Jag hostar och hostar när blockeringen i svalget blir tydlig - bilder från bårhuset flimrar stroboskopiskt. Varje gång jag varit där är omtumlande och jag är matt, helt slutkörd efteråt. Och jag återkommer för det lättar, bidrar till att jag kan gå rak och vilja livet. Fast nu tänker jag; Kommer sorgen försvinna? Är det fel att vara här? Försöker jag läka mig hel, som om inget hänt? Blir mitt band till Tore förstört, förlorar jag honom om sorgen och smärtan bara mildras något?
Men jag känner också hans hand på min rygg - hans milda kärlek; som för att försäkra mig att allt är bra, att jag gör rätt. Inget kan gå förlorat för han finns, länken till honom kan inte brista och han kommer alltid vara kvar för mig.