Henrik Sedvall, del 2.

När jag nu ser tillbaks på detdär första mötet med Henrik kan jag inte fatta att jag inte då, på en gång, genomskådar honom fullt ut. Jag insåg åtminstone att han aldrig fick någon djupare kontakt med Tore, faktiskt aldrig lärde känna honom alls. Lite försiktigt, tycker jag, antyder jag något om hans
bristande kontakt med Tore. Han snörper förorättat igen munnen, skrattretande nog ser han ut precis som Karin så fort man har sagt något som går henne emot. Bara det borde ju hissat varningsflagg för mig. Men utifrån hans surmulna svar får jag veta att hans inriktning var att framstå som kompis, så det var mest biljardspel och anspråkslösa träffar i väntan på att Tore verkligen skulle öppna sig för honom. Att detta skulle vara undermålig terapi i mötet med en pojke som under lång tid haft självmord i tankarna som utväg från sitt lidande hade inte ens föresvävat honom.

Medan jag sjunker allt djupare i fåtöljen kan jag ändå inte låta bli att ta upp Karin, det är ju så uppenbart att han saknar distans till henne, lurats av hennes charader, och antagligen trott på vad hon än nu har sagt. Självklart undviker jag begrepp som ‘narcissism’ då psykologer gärna tror sig veta något om det, hur lite de än de kan. Det är tydligt att han slagit dövörat till för vad jag säger, han begriper inte ett ord och har redan har bestämt sig för vad som är sant sedan lång tid tillbaks. Något intresse av att få ett bredare perspektiv då hans unga klient nu tagit sitt liv finns inte, eller att ifrågasätta sin egen strategi när den nu visat sig ha varit ett fullständigt misslyckande - vilket milt uttryckt skär i mig. I mina ögon sänker han sig allt lägre, så jag säger rakt på att det känns som han inte alls har genomskådat Karin. Han garvar rätt ut.

Ragnar minns att Tore aldrig var på gott humör när han kom hem från stunderna hos Henrik Sedvall på BUP. Sur och tvär var han när Ragnar omtänksamt undrade hur han hade haft det. Ytterst märkligt tyckte Ragnar då. Och nu, med större erfarenhet av egen terapi då saker och ting faller på plats, perspektiv vidgas och han de allra flesta gånger upplever en lättnad efter sina sessioner, tycker Ragnar det är ännu mer anmärkningsvärt. Aldrig såg han detta hos Tore efter hans besök hos Henrik. Förklaringen är lika enkel som otäck; Tore hade helt tappat förtroende för Henrik och någon terapi bedrevs inte överhuvudtaget. Besöken var endast till för att Karin skulle få fabricera en bild av sig själv som omtänksam och engagerad mor. Så Tore blev belönad med skräpmat av henne efter varje träff, allt medan han sjönk allt djupare i sin uppgivenhet.

Dagen efter mitt möte med Henrik träffas vi alla; spillran av en familj - Karin, Ragnar och jag - samlas med Henrik och AT-läkaren som ställde upp på nerdrogningen. Henrik, kompis med alla, highfivar Ragnar för tatuering han i sin sorg fått gjord i helgen med lillebrors namn på halsen. Hur är den mannen funtad?
På detta möte erbjuds Ragnar att få träffa Henrik några gånger för att bearbeta sin broders suicid. Karin tycker det är jättebra, förstås, och jag, som inte opponerar mig, begriper inte hur vansinnigt detta är. Efter att ha träffat Henrik tre gånger dömer Ragnar ut det som meningslöst att gå dit, utan att riktigt kunna formulera sig närmare om orsaken. Men ett halvår senare, när Ragnar går hos en seriös psykoterapeut, kan Ragnar beskriva hur Henrik under dessa träffar strävar efter att lägga skuld på Ragnar. Vilket är precis vad Karin då också arbetar på i hemmet mot sin äldsta son. Lika lite som Henrik kunde lyssna på Tore, lika lite förmår han ta in Ragnars sorg och hans berättelse om sin kontakt med Tore, en kontakt som hela tiden motarbetades av Karin. Istället rättar Henrik kontinuerligt Ragnar som om Karins förvridna verklighet var den sanna. Till och med när Ragnar ger tydliga exempel på Karins lögner viftas detta undan av Henrik. Något stöd till Ragnar är det uppenbarligen inte fråga om, tvärtom sänker Henrik honom så att han blir mer mottaglig för Karins manipulationer i hemmet.

Jag har svårt att tänka mig ett bättre bevis för vilket rötägg han är; att förespegla Ragnar möjligheten till stöd och bearbetning när Henrik egentligen strävar efter att vara Karins förlängda arm i hennes förljugenhet. Vilken oerhörd kränkning att utsätta min son för, vilken förödmjukelse, vilken otrolig falskhet. Han svek min yngste son kapitalt och tillåter sig detta mot min äldste pojk. Ragnar mindes de tre gångerna hos Henrik först med ångest, och senare med allt större ilska.

Är man som Henrik en del av de inbilskas tvärsäkra skara saknar man förmågan att lyssna och den ödmjukhet som krävs av en god terapeut. Han borde naturligtvis inte alls arbeta med människor, så självgod att han är livsfarlig. Karin hittade nog en artfrände i outvecklad mänsklighet i Henrik.

fortsättning följer...