Nu är det två år sedan jag först läste “Sorgbearbetning” av John W James och Russell Friedman. Boken är översatt till svenska av Anders Magnusson som efter sin upptäckt av boken även startade “Svenska Institutet För Sorgbearbetning” för att sprida förkunnelsen; där utbildas de hågade enligt ett franchisesystem med en certifierande
femdagarskurs till handledare, för att sin tur föra de magiska övningarna vidare till andra sorgedrabbade. Genom att följa alla stegen i handlingsprogrammet utlovas du frihet från de övermäktiga känslor och tankar du utsätts för efter någon närståendes död, och allt är praktiskt nog tillämpligt vid andra separationer och förluster.
Det finns partier i boken där författarna har invändningar mot de myter som finns om sorg, det är i många fall viktiga och absolut riktiga slutsatser de dragit under sitt arbete med människor i sorg. Bland annat påpekas att Elisabeth Kübler-Ross forskning om cancerpatienters bearbetning vid besked om sin förestående död används som en mall att följa, eller vad som är att förvänta sig, vid sorg mer generellt av enkla psykologer, vilket trivialiserar hennes arbete. Stadierna Kübler-Ross beskriver hos sina patienter appliceras på ett förenklat sätt och försvårar det individuella sorgearbetet, värdet i materialet förfuskas. Det tycker jag stämmer och egentligen är det mycket de säger som är bra, och många övningar i boken är verkningsfulla när man terapeutiskt vill närma sig sin sorg, men ändå var jag skeptisk när jag läste boken. Var det för att boken kändes som ett snabb-fix vid sorg? Nog var det något motbjudande i att förhålla sig till min sons död på ett så effektivt sätt? Som att mina svårigheter borde gå över så fort som möjligt.
Möjligen kom boken i min hand för sent, eller för tidigt, eller så bara är jag en människotyp med aversion mot färdigkrattade gångar mot frälsning; i vilket fall var jag en ytterst motvillig adept.
Jag hade ingen önskan att bli klar med Tore, att ta farväl och lämna honom bakom mig. Vad skulle det finnas för skäl att bli av med sorgen och saknaden? Min sorg var plågsam och jag var ganska orkeslös, livet var tungt och jag visste inte om jag alls skulle klara av att leva med vad som hänt, ändå var jag inte öppen för tröst eller att försöka komma undan. För mig var det osmakligt att förorda att jag borde ta kontrollen över min sorg istället för att hålla mig öppen för vad sorgen skulle komma att göra med mig. Jag levde i frågan hur resten av livet kunde ges mening, vad som krävdes av mig för ett autentiskt liv med de nya förutsättningarna, ett liv efter att min Tore dött. Så märkvärdig var jag inte, jag var inte den förste att utstå prövningar, orättvisa och umbäranden. Just då var jag uppfylld av min ofantliga sorg, saknaden och ilskan, men ändå, jag kunde ju inte förneka att andra led och hade lidit lika svårt eller avsevärt värre förluster än jag. Någon tröst var det inte, men många hade kunnat gå vidare i livet ändå, och andra inte, och vari fanns skillnaden? Möjligtvis fanns det i mig en nyfikenhet; hur i helvete man mäktade med tillvaron efter att ens son tagit sitt liv. Tog jag mitt eget skulle jag inte få veta, det var att smita.
Premissen att jag borde återta herraväldet över livet, betrakta sig som suverän och kunna styra upp min närmaste framtid, med en allomfattande makt jag fått uppkört i ansiktet att jag faktiskt saknade; den tyckte jag helt klart var felaktig.
Du inte har inga förutsättningar att i förväg kunna väga dina besluts positiva eller negativa konsekvenser mot varandra, du gör i nuet vad du tror är bäst, just då, efter vad du hoppas och tror är det rätta. I slutänden påverkas utgången av faktorer bortom din makt, som du inte kan förutse. Du kommer vara egoistisk, självisk och kortsiktig ibland, du är bara människa. Du kommer göra misstag, fatta felaktiga beslut som får katastrofala följder du ångrar resten av ditt liv. Så är det. Det kan du inte göra mycket åt.
Du kan vilja att det borde vara annorlunda, du kan sträva efter att förnya illusionen av att du har kontroll över tillvaron. Du kan lura dig själv igen, om du vill. Fast det var inget som tilltalade mig.
Men mycket av bokens trovärdighet rasar ihop redan på sidan femton. På en halv sida viftas alla skuldkänslor undan som något irrelevant i din sorg. Så typiskt amerikanskt banalt att se skuld som en giltig upplevelse endast om intentionen var ond, du är förstås ansvarig för allt du gör eller underlåter att göra. När något går åt helvete, där ditt agerande på minsta vis påverkat händelseförloppet, är skuld och ånger följdriktigt. Det är bara sociopater och narcissister som saknar ett samvete som kommer undan den upplevelsen. För mig är det befängt att bortse från betydelsen i detta, och värdet i att ta emot sin inre sanning. Jag tror sanning är det som i längden är mest läkande, även när du helst vill behålla dina illusioner och idéerna om vem du borde vara. Min makt sträcker sig till hur villig jag är att upptäcka min sanning, att betrakta min mänsklighet och de villkor som finns i min existens, men jag ska då inte heller välja att blunda när jag ser saker avslöjas jag helst inte vill se.
Är det inte snarare så att felet ligger i att folk ofta tror att skuldkänslor pekar på att de är dåliga människor, så om de tänker sig fram till att de gjorde sitt bästa, då borde skuldkänslan försvinna? När de upptäcker att skuldkänslan ändå inte tynar bort blir de villrådiga och desperata. Jag läser ibland i forum för de som har närstående som dött i suicid. Inte verkar de människor som tror de behöver bli av med skuldkänslan ha mindre problem med skuld, det kan vara tvärtom. Om de tror de kan packa in den i en låda som ställs undan i garderoben, eller resonera bort det, censurera sin känsla, fortsätter de att göra sig själva illa . Tror jag.
Upplevelsen av ansvar över ditt barn ligger i dina gener, din överlevnadsinstinkt för att säkra artens fortlevnad. Djupt inbäddat i dig vet du att föräldraskap uteslutande handlar om beskydd. Därifrån utgår din skuld. Anknytningen mellan förälder och barn är oerhört stark när artens små är så hjälplösa som ett människobarn. När mitt barn dör har jag misslyckats. Tar mitt barn sitt liv känner jag skuld. Det är så självklart, naturligt och givet. Att jag misslyckats som far är ju ett faktum. Inte har det någon betydelse att jag rannsakar mig själv och försöker nå fram till slutsatsen att jag gjorde vad jag trodde var bäst. Det är klart jag gjorde. Än sen? Vad jag än säger till mig själv därefter, hur vettigt och rationellt det än är, kan det aldrig leda till att upplevelsen av skuld försvinner. Ifrågasättandet fortsätter av enskilda händelser och de beslut jag då tog. Om jag ändå hade valt annorlunda, just där, just då, då hade du nog funnits hos mig nu. Och det kommer aldrig ta slut.
Jag ser det som livsfrånvänt att tro skuld kan upphöra, att den borde eller måste göra det för att resten av livet ska vara meningsfullt. En del av min emotionella uppbyggnad, de villkor jag som människa har att rätta mig efter, är skuld och ånger. Är jag inte villig att leva med den existentiella sanningen, det är då jag vänder mig mot livet som sådant.
Skuldkänsla i sig leder inte till självförakt. Det är snarare föreställning att jag borde vara oantastlig, en så fulländat gudomlig varelse att jag kan leva ett liv utan skuld som i så fall hindrar mig från att acceptera min verklighet. Att förlåta sig själv (vad det nu än är) när ens son tagit sitt liv tror jag är ogörligt, fast jag begriper kanske inte vad förlåtande egentligen innebär. Man kan sätta sitt agerande i ett sammanhang, och möjligtvis nå fram till att sluta straffa sig själv för sin ofullkomlighet - med andra ord frigöra sig från självförakt.
Och lyckas man med det; då räcker det långt.
