25 maj 2015

Att vara barn till en narcissistisk förälder; en uppväxt i skam.

Gästinlägg av Ragnar. Skrevs 2014.

Jag läste nyligen en bok som förde upp obehagliga minnen hos mig, minnen jag faktiskt förträngt. I ett av dessa minnen är jag 5-6 år och vår familj är på middag hos några släktingar eller vänner till mina föräldrar. På något sätt har jag gjort bort mig på under middagen, sagt något som inte gillades, förväntades av Karin. När jag senare sitter och leker med de andra barnen kommer Karin och tar mig hårt i armen och drar i väg mig till ett avskilt rum. Vad har jag nu gjort? Hon stänger dörren, håller hårt i mina armar och ruskar om mig och stirrar argsint på mig. - “Du måste behärska dig för guds skull” väser hon ilsket. Hon skriker att jag borde skämmas. Jag gråter och vill ta mig loss, fly därifrån, men jag är som förstenad. - “Att du aldrig kan lära dig”. Örfilen träffar mig rakt över ansiktet. Jag stirrar vettskrämt på henne och gråter. - “Det är ditt eget fel. Du måste lära dig att behärska dig” skriker hon.  Jag vill därifrån, men precis när jag tror att hon är färdig drar hon mig närmare och väser - “Berättar du om det här för pappa så kommer han inte tro dig”, väser hon till mig. Men vad är det hon säger? Skulle han inte tro mig? tänker jag sorgset och förvirrat. Jag vill ju prata med honom, komma härifrån och berätta för pappa. “Han kommer bara tro att du ljuger och du vet vad han tycker om lögner. Berättar du kommer han bli mycket arg. Försöker du flera gånger så kommer han bara bli förbannad, du vet själv hur han kan bli” säger hon. Jag blir helt förskräckt. Ska jag ljuga för pappa, han som alltid säger att man ska berätta sanningen? Jag känner mig fruktansvärt ensam, misslyckad och förvirrad.

Lite senare samma dag kommer pappa och tar mig i armen. Innan jag sett det är pappa rycker jag skrämt till, men han talar vänligt till mig och undrar vad som har hänt, varför jag är röd i ansiktet med ett blåmärke på kinden. Jag börjar skaka i kroppen, känner tårar som  tränger på. Jag vill berätta om vad som hänt, vad mamma gjort, men istället sliter jag mig loss och skriker-”Släpp mig, det är inget!” och springer därifrån.

Jag minns även en situation då jag var tolv år. Vi sitter i köket; jag och Karin. Hon skäller och skriker på mig, säger att jag borde skämmas. Jag är ledsen, skriker och gråter. Karin har ljugit för Tore och jag har konfronterat henne, men hon försöker smeta över det med fler lögner. Jag vägrar tro henne eftersom jag vet att hon nyss ljög för min lillebror. Jag blir upprörd och försöker diskutera med henne. Det går inte alls, hon skriker åt mig att jag har fel och hur kränkande det är att jag anklagar henne för att försöka lura Tore. Jag blir förvirrad, varför fortsätter hon ljuga? - “Jävla fitta! Du är en riktig kärring” skriker jag. Då kommer plötsligt en hård örfil rakt i ansiktet på mig. Jag stelnar till och det är som att blodet i mina ådror blir till hård metall. Hon sätter handen för munnen och stirrar först lite förskräckt på mig, men hon ruskar till och ser snart åter lika hotfullt på mig; –“ Det är ditt fel, allt är ditt fel. När fan ska du lära dig att behärska dig!” Jag springer in på mitt rum, lägger mig på golvet och  lyfter på sängen och ställer ett av benen på mitt huvud. Jag skriker av smärta. Karin kommer inrusande. – “Men snälla älskling, vad tar du dig till! Åh gud, har du skadat dig?” säger hon medan hon försöker lyfta bort sängen. Jag håller mot allt vad jag kan. - “Nej! Jag är en fruktansvärd människa, jag är en hemsk son. Man får aldrig någonsin säga som jag sa till dig. Nej, gå!”. Hon pratar tröstande till mig och lyfter bort sängen. Jag sätter mig upp med tårar rinnande. Hon försöker krama om mig, fast jag trycker bort henne och skriker - “Nej, släpp mig! Gå! Ut härifrån!” Då blänger hon surt på mig, marscherar ut genom rummet och slår igen dörren.

När jag var nitton år frågar jag faktiskt Karin en gång varför hon slog mig den där gången när jag var tolv år. Vi sitter i köket, vid det runda bordet, mittemot varandra och pratar. Jag har tänkt efter en stund innan jag bestämt mig för att ställa frågan. Jag frågar henne och undrar  hur hon tänkte och hur hon resonerade med sig själv då.. - “Vad är det du säger? Herregud, jag har väl aldrig slagit dig” säger hon kränkt och upprört. – “Jo, det gjorde du faktiskt. Jag är inte arg på dig, jag bara undrar varför du slog mig” säger jag och försöker behålla mitt lugn. - “Nej, nu får du sluta! Jag har väl aldrig slagit dig. Varken dig, eller Tore. Det har jag ALDRIG gjort”. När hon säger det ställer hon sig upp och snörper ihop munnen, ser på mig hotfullt och marscherar ilsket därifrån.

Jag har läst en del om det som kallas försoning, hört andra prata om försoning och hur det kan fungera. Det gäller inte mig. Jag vägrar förlåta henne. Kan man försonas med någon som inte är ärlig? En människa som inte vill ta ansvar för något de gjort, som alltid är utan skuld, som bara fortsätter ljuga? Att försonas med en falsk människa är inte möjligt. Även om hon råkar vara min mor. Det går bara att hålla avstånd. För att överleva, och för att kunna fortsätta leva.

25 maj 2015

Att vara barn till en narcissistisk förälder; en uppväxt i skam.

Gästinlägg av Ragnar. Skrevs 2014.

Jag läste nyligen en bok som förde upp obehagliga minnen hos mig, minnen jag faktiskt förträngt. I ett av dessa minnen är jag 5-6 år och vår familj är på middag hos några släktingar eller vänner till mina föräldrar. På något sätt har jag gjort bort mig på under middagen, sagt något som inte gillades, förväntades av Karin. När jag senare sitter och leker med de andra barnen kommer Karin och tar mig hårt i armen och drar i väg mig till ett avskilt rum. Vad har jag nu gjort? Hon stänger dörren, håller hårt i mina armar och ruskar om mig och stirrar argsint på mig. - “Du måste behärska dig för guds skull” väser hon ilsket. Hon skriker att jag borde skämmas. Jag gråter och vill ta mig loss, fly därifrån, men jag är som förstenad. - “Att du aldrig kan lära dig”. Örfilen träffar mig rakt över ansiktet. Jag stirrar vettskrämt på henne och gråter. - “Det är ditt eget fel. Du måste lära dig att behärska dig” skriker hon.  Jag vill därifrån, men precis när jag tror att hon är färdig drar hon mig närmare och väser - “Berättar du om det här för pappa så kommer han inte tro dig”, väser hon till mig. Men vad är det hon säger? Skulle han inte tro mig? tänker jag sorgset och förvirrat. Jag vill ju prata med honom, komma härifrån och berätta för pappa. “Han kommer bara tro att du ljuger och du vet vad han tycker om lögner. Berättar du kommer han bli mycket arg. Försöker du flera gånger så kommer han bara bli förbannad, du vet själv hur han kan bli” säger hon. Jag blir helt förskräckt. Ska jag ljuga för pappa, han som alltid säger att man ska berätta sanningen? Jag känner mig fruktansvärt ensam, misslyckad och förvirrad.

Lite senare samma dag kommer pappa och tar mig i armen. Innan jag sett det är pappa rycker jag skrämt till, men han talar vänligt till mig och undrar vad som har hänt, varför jag är röd i ansiktet med ett blåmärke på kinden. Jag börjar skaka i kroppen, känner tårar som  tränger på. Jag vill berätta om vad som hänt, vad mamma gjort, men istället sliter jag mig loss och skriker-”Släpp mig, det är inget!” och springer därifrån.

Jag minns även en situation då jag var tolv år. Vi sitter i köket; jag och Karin. Hon skäller och skriker på mig, säger att jag borde skämmas. Jag är ledsen, skriker och gråter. Karin har ljugit för Tore och jag har konfronterat henne, men hon försöker smeta över det med fler lögner. Jag vägrar tro henne eftersom jag vet att hon nyss ljög för min lillebror. Jag blir upprörd och försöker diskutera med henne. Det går inte alls, hon skriker åt mig att jag har fel och hur kränkande det är att jag anklagar henne för att försöka lura Tore. Jag blir förvirrad, varför fortsätter hon ljuga? - “Jävla fitta! Du är en riktig kärring” skriker jag. Då kommer plötsligt en hård örfil rakt i ansiktet på mig. Jag stelnar till och det är som att blodet i mina ådror blir till hård metall. Hon sätter handen för munnen och stirrar först lite förskräckt på mig, men hon ruskar till och ser snart åter lika hotfullt på mig; –“ Det är ditt fel, allt är ditt fel. När fan ska du lära dig att behärska dig!” Jag springer in på mitt rum, lägger mig på golvet och  lyfter på sängen och ställer ett av benen på mitt huvud. Jag skriker av smärta. Karin kommer inrusande. – “Men snälla älskling, vad tar du dig till! Åh gud, har du skadat dig?” säger hon medan hon försöker lyfta bort sängen. Jag håller mot allt vad jag kan. - “Nej! Jag är en fruktansvärd människa, jag är en hemsk son. Man får aldrig någonsin säga som jag sa till dig. Nej, gå!”. Hon pratar tröstande till mig och lyfter bort sängen. Jag sätter mig upp med tårar rinnande. Hon försöker krama om mig, fast jag trycker bort henne och skriker - “Nej, släpp mig! Gå! Ut härifrån!” Då blänger hon surt på mig, marscherar ut genom rummet och slår igen dörren.

När jag var nitton år frågar jag faktiskt Karin en gång varför hon slog mig den där gången när jag var tolv år. Vi sitter i köket, vid det runda bordet, mittemot varandra och pratar. Jag har tänkt efter en stund innan jag bestämt mig för att ställa frågan. Jag frågar henne och undrar  hur hon tänkte och hur hon resonerade med sig själv då.. - “Vad är det du säger? Herregud, jag har väl aldrig slagit dig” säger hon kränkt och upprört. – “Jo, det gjorde du faktiskt. Jag är inte arg på dig, jag bara undrar varför du slog mig” säger jag och försöker behålla mitt lugn. - “Nej, nu får du sluta! Jag har väl aldrig slagit dig. Varken dig, eller Tore. Det har jag ALDRIG gjort”. När hon säger det ställer hon sig upp och snörper ihop munnen, ser på mig hotfullt och marscherar ilsket därifrån.

Jag har läst en del om det som kallas försoning, hört andra prata om försoning och hur det kan fungera. Det gäller inte mig. Jag vägrar förlåta henne. Kan man försonas med någon som inte är ärlig? En människa som inte vill ta ansvar för något de gjort, som alltid är utan skuld, som bara fortsätter ljuga? Att försonas med en falsk människa är inte möjligt. Även om hon råkar vara min mor. Det går bara att hålla avstånd. För att överleva, och för att kunna fortsätta leva.