26 februari 2015

Kropp

(Skrevs för tre år sedan).
När jag kommer in i bårhuset ligger en tunn pojkkropp insvept i något tjockt täcke. Ett tillknycklat ansikte syns med öppna blint stirrande ögon, en bit blond kalufs sticker fram. Svepningen går tätt kring huvudet.

De sa innan det var ordentliga skador. Det är klart - bli påkörd av ett tåg - men jag lyssnade inte.
Hur ska Ragnar och jag kunna identifiera den kropp som ligger där ? Ska vi gissa oss fram ? Va helvete! Är det han ...eller inte ? Var är min pojke?
Känslor/tankar rusar runt. Jag står undrande.i vanmakt och förvirring ... tills jag upprört börjar slita undan täcket. Bort med det - vill nå in, se honom. En sköterska hindrar mig först men stoppas av en av poliserna. Pojkens kläder kommer fram, huvtröja och t-shirt knöligt uppdragna, blottad blek hud.

När jag lägger min hand på den släta bröstkorgen har Ragnar redan känt igen honom, vikt sig och sprungit ut. Med handen på pojkens kalla bröstkorg- med bitar av grässtrån kvar - blir han min son. Min Tore. Jag känner igen Tore ser hans så blå ögon och det ljusa håret. Känner på det mjuka håret vid hans öra. En död kropp - som är min son. I mig går från hals och svalg ner till knäna som en låsning, nånting stängs av, stelnar ihop - efter att jag först svajat till. Jag får ta stöd mot britsen. Anstränger mig för att hålla upp mig, ihop mig. Jag stapplar ut därifrån lamslagen. Solen skiner. Jag är vilse. Hela verkligheten är ställd på kant och jag tillhör inte världen längre, Känner inte marken under mina fötter, har tappat förankringen och allt ter sig främmande och ogripbart,

Vi är kropp. Vi tar in världen genom vår fysiska kropp, vi ger världen och andra människor av oss själva och tar del av den genom vårt levande kött. Den andre kan se känna att du är rädd, glad eller ledsen även innan du sagt något. Du visar dig bortom ord genom gest, kroppshållning och ansiktsuttryck. Din kropp vet bättre om du är älskad än vad din tanke gör. I ditt kött finns minnen och kunskap du kan ha svårt att formulera. Alla upplevelser av andra människor och händelser i ditt liv går genom din fysiska existens. Före ordet och känslan finns din kropps reaktion.

Min kropp minns Tore när jag bar hans lilla blöjklädda gestalt innanför skjortan. Hud mot hud - levande nära - bara dagar gammal. Och hundratals gånger därefter.
Hans sovande avslappnade kropp mot min på tåget hem från Köpenhamn när han är elva, bara han och jag en hel dag för oss själva. När han blev glad över taklampan i sitt rum kramade han om mig.
Eller den gången han satte sig på min sängkant och ömt klappade min axel när jag läste en bok, och han, 15 år, sa ingenting.
Då - när han levde.

Att aldrig mer få bli omfamnad. Att aldrig mer få röra vid honom, se hans milda leende. Sorg och saknad gör ont rent fysiskt, det värker i kroppen. Gör jag inte mitt yogapass på två dagar blir jag krum. Kan knappt gå rak. Det går inte komma vidare bara med mentala processer. Har gått på massage, healing, yogakurser och meditation. Det hjälper nog lite,

26 februari 2015

Kropp

(Skrevs för tre år sedan).
När jag kommer in i bårhuset ligger en tunn pojkkropp insvept i något tjockt täcke. Ett tillknycklat ansikte syns med öppna blint stirrande ögon, en bit blond kalufs sticker fram. Svepningen går tätt kring huvudet.

De sa innan det var ordentliga skador. Det är klart - bli påkörd av ett tåg - men jag lyssnade inte.
Hur ska Ragnar och jag kunna identifiera den kropp som ligger där ? Ska vi gissa oss fram ? Va helvete! Är det han ...eller inte ? Var är min pojke?
Känslor/tankar rusar runt. Jag står undrande.i vanmakt och förvirring ... tills jag upprört börjar slita undan täcket. Bort med det - vill nå in, se honom. En sköterska hindrar mig först men stoppas av en av poliserna. Pojkens kläder kommer fram, huvtröja och t-shirt knöligt uppdragna, blottad blek hud.

När jag lägger min hand på den släta bröstkorgen har Ragnar redan känt igen honom, vikt sig och sprungit ut. Med handen på pojkens kalla bröstkorg- med bitar av grässtrån kvar - blir han min son. Min Tore. Jag känner igen Tore ser hans så blå ögon och det ljusa håret. Känner på det mjuka håret vid hans öra. En död kropp - som är min son. I mig går från hals och svalg ner till knäna som en låsning, nånting stängs av, stelnar ihop - efter att jag först svajat till. Jag får ta stöd mot britsen. Anstränger mig för att hålla upp mig, ihop mig. Jag stapplar ut därifrån lamslagen. Solen skiner. Jag är vilse. Hela verkligheten är ställd på kant och jag tillhör inte världen längre, Känner inte marken under mina fötter, har tappat förankringen och allt ter sig främmande och ogripbart,

Vi är kropp. Vi tar in världen genom vår fysiska kropp, vi ger världen och andra människor av oss själva och tar del av den genom vårt levande kött. Den andre kan se känna att du är rädd, glad eller ledsen även innan du sagt något. Du visar dig bortom ord genom gest, kroppshållning och ansiktsuttryck. Din kropp vet bättre om du är älskad än vad din tanke gör. I ditt kött finns minnen och kunskap du kan ha svårt att formulera. Alla upplevelser av andra människor och händelser i ditt liv går genom din fysiska existens. Före ordet och känslan finns din kropps reaktion.

Min kropp minns Tore när jag bar hans lilla blöjklädda gestalt innanför skjortan. Hud mot hud - levande nära - bara dagar gammal. Och hundratals gånger därefter.
Hans sovande avslappnade kropp mot min på tåget hem från Köpenhamn när han är elva, bara han och jag en hel dag för oss själva. När han blev glad över taklampan i sitt rum kramade han om mig.
Eller den gången han satte sig på min sängkant och ömt klappade min axel när jag läste en bok, och han, 15 år, sa ingenting.
Då - när han levde.

Att aldrig mer få bli omfamnad. Att aldrig mer få röra vid honom, se hans milda leende. Sorg och saknad gör ont rent fysiskt, det värker i kroppen. Gör jag inte mitt yogapass på två dagar blir jag krum. Kan knappt gå rak. Det går inte komma vidare bara med mentala processer. Har gått på massage, healing, yogakurser och meditation. Det hjälper nog lite,