Ta sitt liv del 2.

I yngre tonåren försökte jag stålsätta mig mot de tankar och känslor som väste i örat jag inget var värd. På foton från den tiden ser jag vad det gjorde med mig. Emotionellt sluten och hämmad levde jag i ett grått töcken, som en zombie. Som jag minns det var jag avtrubbad och rädd för
jämnan. Ändå tror jag inte att andra såg det. Att anstränga sig för att motbevisa sin ovärdighet, som man vet är sanning om en själv, blir jävligt tungt. Jag kämpade för min rätt att finnas till. Den kampen trodde jag var en del av livet. Fast det går inte att vinna med sig själv som motståndare. Varje motgång eller misslyckande var tecken på hur dum och värdelös jag egentligen var. Min uppväxt var ett evigt pendlande mellan hopp och uppgivenhet.

Jag ryser när jag tänker tillbaka, dels för att jag känner sorg för den pojken som var jag, men främst för att jag misslyckades hjälpa min Tore bort från det helvete han levde i. Jag sa till Tore att han som vuxen skulle upptäcka att hans känslighet var en bra egenskap, man får mer glädje av livet när man djupt berörs av det, men också större smärta och sorg förstås. Jag ville att han skulle förstå att hur världen upplevs beror på de egna känslorna och tankarna, det är inte en objektiv och sann bild av livet. Tog exempel om olikfärgade glasögon och hur allt blir förvrängt. Det ändrar sig över tiden när man själv förändras. Men jag nådde honom inte. Han trodde mig inte och tyckte att hård och okänslig var vad han behövde bli. Ofta var det som att han uppfattade mig helt tvärt mot vad jag ville ha sagt. Som om jag menade han borde stålsätta sig och anstränga sig mer. Fast det var inte alls så jag menade, men man måste faktiskt inte tro på allt som dyker upp i huvudet. Han slutade att träffa mig, när han övertalats av sin mor och psykologen att det viktigaste var att följa sin inre rädsla och backa helt från livet. Det måste vara det absolut värsta man kan göra mot en pojke i den situationen. Istället för att hjälpa Tore få distans till sina mörka tankar isolerade de honom från alla andra människor, hänvisade honom till att själv försöka lösa problemet.
De satans svinen.

Det går inte sitta ensam på sitt rum och försöka se livet som meningsfullt. Inte om man är femton-sexton år och fylld av svarta tankar och rädsla. Livet får sin mening genom att levas. Mening skapas genom att delta, engagera sig och i mötet med människor som hjälper en att se saker annorlunda, vare sig det är deras avsikt eller inte. De lämnade honom övergiven i sin mörka kammare i skräck och negativitet, att på det sättet mogna kräver en förmåga till distansering och självreflektion de flesta vuxna inte skulle klara av. Det Karin och Henrik gjorde borde vara kriminellt. Det finns de som tror att mitt klander av Karin och den inkompetente psykologen minskar min egen skuldkänsla, att det är därför jag ältar om dem. Om det ändå varit så. Jag försäkrar att mina skriverier aldrig har haft den effekten, och det var inte heller min strävan eller något jag förväntade mig. Mitt hat har hjälpt mig när självmordstankar förmörkat mitt sinne efter Tores död; är det någon som förtjänar att dö så är det dessa två. Mer än jag. Jag kunde inte skydda och hjälpa min son. Jag räckte inte till. Men Karin var den som tog min son ifrån sin bror och mig, och efter hans död är glad att hon lyckades. En störd människa. Den svekfulle psykologen gick på alla hennes förenklade svart-vita verklighetsbeskrivningar. Antagligen för att han är en lika endimensionell människa som hon. Lika självgod och falsk som hon. Med en mask av medkänsla han själv vill tro på, men med ett kallt oberört hjärta. Efter Tores död ville han dölja sitt svek genom att förfalska journalen och var cementerad i sin självgodhet. Inte ens efter sin klients död förmådde han vara ärlig gentemot mig och Ragnar, eller ifrågasätta sitt eget agerande. Det är svårt att avgöra vem av dom som är det största kräket. Fast det är ju inte sant, det är naturligtvis hon som borde dö först.

Skönt att elda på sitt hat igen. Fast jag kan inte få till samma glöd som tidigare då det brann i mig så intensivt. Hat är brett, med djupa rötter och svårt att bearbeta. Det går inte attackera det direkt för att mildra flammorna i sig. Jag tvingades leva i den sorg och smärta deras ohöljda ondska åsamkat mig. Och veta att de aldrig kommer behöva stå till svars för vad de gjort. Enda sättet att komma vidare är att riva och slita i hatets ursprung, traumat av att upplevt en medmänniskas ondska. Länge hade jag tankar om att jag borde följt min impuls och renat mig genom hämnd. Men vi har ett samhälle som blundar för den typen av ondska och min drift till rättvisa och sanning ställer sig mot psykiatrins behov av lögner och mörkläggning. Vilket staten villigt sanktionerar och möjliggör. Psykiatrin har alltid haft svårt skilja att mellan ont och gott. Alla förändringar i psykiatrins sektverksamhet, inhumana föreställningar och konstanta övergrepp har historiskt skett genom påtryckningar utifrån.

Mitt hat har avtagit. Jag har sett det som min uppgift att låta ondskans konsekvenser stanna hos mig och inte sprida det vidare genom hämnd. Men att ha upplevt hur psykiatrins övergrepp sanktioneras och undantagslöst får straffrihet av statens myndigheter har förändrat mig för livet.
I nuet är det skönt att elda upp sig lite igen, det för mig bort från min smärta och den svacka jag befinner mig i. Fast jag vet att den kraft man känner i ilska och hat är bedräglig. Det försvagar och förtär inifrån och till slut upplevs hela världen som fiende. Det är en väg jag mot bitterhet och uppgivenhet jag inte vill ta. Det rinner av mig, till slut, och jag står där i gropen igen och har att försöka kravla mig upp så gott jag kan.