Under flera månaders tid förra året skrev jag på en anmälan av Henrik till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Jag kom på alltmer som behövde komma med, plitade ner det på lösa lappar och i anteckningsböcker. Ibland satte jag
mig framför datorn för att strukturera textmassan eller åtminstone få mina tankar inskrivna. Det hände att jag kunde formulera några rader eller korta stycken jag blev nöjd med. Men för det mesta blev jag dum framför skärmen, som avstängd, utan en aning om vad jag bestämt jag skulle få ner och oförmögen till en redig tanke. Eller satt uppgiven med tårarna rinnande och var tvungen att avbryta mitt försök, för den gången. Jag drog mig ofta för att skriva när det visat sig vara så plågsamt.
Efterhand såg jag att det tog all min kraft. Hela dagar bar jag på Henriks svek mot min pojke i huvudet, min ilska över hur bortkollrad han blev av Karin, hur hennes destruktiva inflytande fick sträcka sig in i terapirummet. Det rum som borde vara heligt och utgöra en frizon, så ett riktigt mänskligt möte med någon som verkligen brydde sig kunde ha skapats. Tyvärr saknade Henrik kunskap om narcissistiska mödrars dolda agenda och hur det går att avslöja deras galenskap. Aldrig någonsin kan han ha ifrågasatt den väv av lögner och förvrängda verklighet hon matade honom med, för då brukar de märkliga cirkelargumentationerna visa sig, eller det förvirrade resonemang som är så typiskt denna störning, eller, pang på, en tydlig ilska som saknar proportioner. Lite misstänksamma blir åtminstone många när de upptäcker vad som väcks till liv när narcissisten ställs mot väggen och behöver förklara eller motivera sig. Så han måste svalt allt hon sa med hull och hår. Vilket blir tydligt när han efter Tores död ska pracka på Ragnar hennes lögner. En del av förklaringen till att Henrik inte förmådde ifrågasätta Karin finns möjligen i hur väl hon redan lyckats bryta ner Tore. Eftersom hennes förrädiska förtal av mig och Ragnar redan hade pågått länge, och hon hade lyckats få Tore rädd för sin bror och avståndstagande från mig, så hade stackarn ingen längre som kunde försöka stärka honom. Tore var i hennes grepp och kunde ibland säga saker till Henrik som helt följde de negativa föreställningar hon manipulerat fram hos honom.
I anmälan försökte jag formulera mig om det jag såg som undermåligt i behandlingen. Det var inte bara Henriks reservationslösa inställning till modern som sanningssägare. Till största delen argumenterade jag mot att ordinera en så ung pojke psykofarmaka vilket strider mot alla rekommendationer från både Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Intrycket när jag gick igenom journalen var att Tore tappat förtroendet för Henrik när han märkte att ingen hjälp fanns att få. Henrik valde då att luta sig tillbaks vid de tillfällen de träffades och i flera månader väntade han på att Tore skulle bli mer öppen. Fullständigt vansinnigt i mina ögon då det mesta i forskningsväg om tonårsdepressioner framhåller vikten av ett snabbt agerande, en engagerad och nyfiken terapeut som har en tydlig strategi som får klienten att vilja möta livet igen. Det går inte lägga ansvaret på en ung pojke att göra sig tillgänglig för terapi, det är terapeutens uppgift att skapa de förutsättningar som krävs. En ung klient saknar perspektiv och mognad för att bära bördan av att själv ta sig fram till insikter genom att använda sig av terapeuten, så som möjligen sker i vuxenterapi.
Naturligtvis såg jag så allvarligt på Henriks inkompetens och bristande kunskap att han absolut inte borde få fortsätta att jobba med barn. Han fattade aldrig att han hjälpte modern gräva Tores grav. Inte ens efteråt ville han försöka sona något av sitt agerande, utan valde istället att mörka med enhetschefens fulla stöd. Jag tänker ibland att hade Henrik fått se Karins dagbok där hon spyr galla över mig sida upp och sida ner så kanske han åtminstone efteråt förstått något om hur sjuk hon är, kanske hade han då insett att hennes isolering av Tore från mig hade sin grund i ren illvilja och inget som helst med skydd av min son att göra som hon lurade Henrik att tro.
Men ju mer jag läste om hur BUP arbetar över hela Sverige förstog jag att detta var den vedertagna strategin överallt. Ytliga samtal och psykofarmaka. Dessutom vittnade många berättelser om märkliga lojaliteter mot den ena föräldern, vilket givetvis sköt det terapeutiska arbetet i sank när en sanningsäjare utvaldes på lösa grunder. Ytterst få psykologer verkade ha någon hum om hur de skulle gå till väga med dessa tonårsdepressioner, så deras väntan på att SSRI-preparaten skulle få effekt framstod nog som det enda de kunde göra. Som jag tidigare sagt tror jag de allra flesta psykologer fullständigt saknar kompetens för terapeutiskt arbete, och de är desto farligare eftersom de själva tror de kan något om det.
Så jag gav upp. Dels var det alltför tungt att försöka få ihop en anmälan, men framför allt, varför skulle jag ens anstränga mig när problemet egentligen inte var Henrik. Problemet var att han var som alla andra psykologer inom BUP och kotteriett i psykvården konstruerat för att skydda deras inkompetens från alla angrepp utifrån.
Tore Abelin 9 juni 1993 - 19 augusti 2009
6 september 2011
HSAN-anmälan
Under flera månaders tid förra året skrev jag på en anmälan av Henrik till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Jag kom på alltmer som behövde komma med, plitade ner det på lösa lappar och i anteckningsböcker. Ibland satte jag
mig framför datorn för att strukturera textmassan eller åtminstone få mina tankar inskrivna. Det hände att jag kunde formulera några rader eller korta stycken jag blev nöjd med. Men för det mesta blev jag dum framför skärmen, som avstängd, utan en aning om vad jag bestämt jag skulle få ner och oförmögen till en redig tanke. Eller satt uppgiven med tårarna rinnande och var tvungen att avbryta mitt försök, för den gången. Jag drog mig ofta för att skriva när det visat sig vara så plågsamt.
Efterhand såg jag att det tog all min kraft. Hela dagar bar jag på Henriks svek mot min pojke i huvudet, min ilska över hur bortkollrad han blev av Karin, hur hennes destruktiva inflytande fick sträcka sig in i terapirummet. Det rum som borde vara heligt och utgöra en frizon, så ett riktigt mänskligt möte med någon som verkligen brydde sig kunde ha skapats. Tyvärr saknade Henrik kunskap om narcissistiska mödrars dolda agenda och hur det går att avslöja deras galenskap. Aldrig någonsin kan han ha ifrågasatt den väv av lögner och förvrängda verklighet hon matade honom med, för då brukar de märkliga cirkelargumentationerna visa sig, eller det förvirrade resonemang som är så typiskt denna störning, eller, pang på, en tydlig ilska som saknar proportioner. Lite misstänksamma blir åtminstone många när de upptäcker vad som väcks till liv när narcissisten ställs mot väggen och behöver förklara eller motivera sig. Så han måste svalt allt hon sa med hull och hår. Vilket blir tydligt när han efter Tores död ska pracka på Ragnar hennes lögner. En del av förklaringen till att Henrik inte förmådde ifrågasätta Karin finns möjligen i hur väl hon redan lyckats bryta ner Tore. Eftersom hennes förrädiska förtal av mig och Ragnar redan hade pågått länge, och hon hade lyckats få Tore rädd för sin bror och avståndstagande från mig, så hade stackarn ingen längre som kunde försöka stärka honom. Tore var i hennes grepp och kunde ibland säga saker till Henrik som helt följde de negativa föreställningar hon manipulerat fram hos honom.
I anmälan försökte jag formulera mig om det jag såg som undermåligt i behandlingen. Det var inte bara Henriks reservationslösa inställning till modern som sanningssägare. Till största delen argumenterade jag mot att ordinera en så ung pojke psykofarmaka vilket strider mot alla rekommendationer från både Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Intrycket när jag gick igenom journalen var att Tore tappat förtroendet för Henrik när han märkte att ingen hjälp fanns att få. Henrik valde då att luta sig tillbaks vid de tillfällen de träffades och i flera månader väntade han på att Tore skulle bli mer öppen. Fullständigt vansinnigt i mina ögon då det mesta i forskningsväg om tonårsdepressioner framhåller vikten av ett snabbt agerande, en engagerad och nyfiken terapeut som har en tydlig strategi som får klienten att vilja möta livet igen. Det går inte lägga ansvaret på en ung pojke att göra sig tillgänglig för terapi, det är terapeutens uppgift att skapa de förutsättningar som krävs. En ung klient saknar perspektiv och mognad för att bära bördan av att själv ta sig fram till insikter genom att använda sig av terapeuten, så som möjligen sker i vuxenterapi.
Naturligtvis såg jag så allvarligt på Henriks inkompetens och bristande kunskap att han absolut inte borde få fortsätta att jobba med barn. Han fattade aldrig att han hjälpte modern gräva Tores grav. Inte ens efteråt ville han försöka sona något av sitt agerande, utan valde istället att mörka med enhetschefens fulla stöd. Jag tänker ibland att hade Henrik fått se Karins dagbok där hon spyr galla över mig sida upp och sida ner så kanske han åtminstone efteråt förstått något om hur sjuk hon är, kanske hade han då insett att hennes isolering av Tore från mig hade sin grund i ren illvilja och inget som helst med skydd av min son att göra som hon lurade Henrik att tro.
Men ju mer jag läste om hur BUP arbetar över hela Sverige förstog jag att detta var den vedertagna strategin överallt. Ytliga samtal och psykofarmaka. Dessutom vittnade många berättelser om märkliga lojaliteter mot den ena föräldern, vilket givetvis sköt det terapeutiska arbetet i sank när en sanningsäjare utvaldes på lösa grunder. Ytterst få psykologer verkade ha någon hum om hur de skulle gå till väga med dessa tonårsdepressioner, så deras väntan på att SSRI-preparaten skulle få effekt framstod nog som det enda de kunde göra. Som jag tidigare sagt tror jag de allra flesta psykologer fullständigt saknar kompetens för terapeutiskt arbete, och de är desto farligare eftersom de själva tror de kan något om det.
Så jag gav upp. Dels var det alltför tungt att försöka få ihop en anmälan, men framför allt, varför skulle jag ens anstränga mig när problemet egentligen inte var Henrik. Problemet var att han var som alla andra psykologer inom BUP och kotteriett i psykvården konstruerat för att skydda deras inkompetens från alla angrepp utifrån.
mig framför datorn för att strukturera textmassan eller åtminstone få mina tankar inskrivna. Det hände att jag kunde formulera några rader eller korta stycken jag blev nöjd med. Men för det mesta blev jag dum framför skärmen, som avstängd, utan en aning om vad jag bestämt jag skulle få ner och oförmögen till en redig tanke. Eller satt uppgiven med tårarna rinnande och var tvungen att avbryta mitt försök, för den gången. Jag drog mig ofta för att skriva när det visat sig vara så plågsamt.
Efterhand såg jag att det tog all min kraft. Hela dagar bar jag på Henriks svek mot min pojke i huvudet, min ilska över hur bortkollrad han blev av Karin, hur hennes destruktiva inflytande fick sträcka sig in i terapirummet. Det rum som borde vara heligt och utgöra en frizon, så ett riktigt mänskligt möte med någon som verkligen brydde sig kunde ha skapats. Tyvärr saknade Henrik kunskap om narcissistiska mödrars dolda agenda och hur det går att avslöja deras galenskap. Aldrig någonsin kan han ha ifrågasatt den väv av lögner och förvrängda verklighet hon matade honom med, för då brukar de märkliga cirkelargumentationerna visa sig, eller det förvirrade resonemang som är så typiskt denna störning, eller, pang på, en tydlig ilska som saknar proportioner. Lite misstänksamma blir åtminstone många när de upptäcker vad som väcks till liv när narcissisten ställs mot väggen och behöver förklara eller motivera sig. Så han måste svalt allt hon sa med hull och hår. Vilket blir tydligt när han efter Tores död ska pracka på Ragnar hennes lögner. En del av förklaringen till att Henrik inte förmådde ifrågasätta Karin finns möjligen i hur väl hon redan lyckats bryta ner Tore. Eftersom hennes förrädiska förtal av mig och Ragnar redan hade pågått länge, och hon hade lyckats få Tore rädd för sin bror och avståndstagande från mig, så hade stackarn ingen längre som kunde försöka stärka honom. Tore var i hennes grepp och kunde ibland säga saker till Henrik som helt följde de negativa föreställningar hon manipulerat fram hos honom.
I anmälan försökte jag formulera mig om det jag såg som undermåligt i behandlingen. Det var inte bara Henriks reservationslösa inställning till modern som sanningssägare. Till största delen argumenterade jag mot att ordinera en så ung pojke psykofarmaka vilket strider mot alla rekommendationer från både Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Intrycket när jag gick igenom journalen var att Tore tappat förtroendet för Henrik när han märkte att ingen hjälp fanns att få. Henrik valde då att luta sig tillbaks vid de tillfällen de träffades och i flera månader väntade han på att Tore skulle bli mer öppen. Fullständigt vansinnigt i mina ögon då det mesta i forskningsväg om tonårsdepressioner framhåller vikten av ett snabbt agerande, en engagerad och nyfiken terapeut som har en tydlig strategi som får klienten att vilja möta livet igen. Det går inte lägga ansvaret på en ung pojke att göra sig tillgänglig för terapi, det är terapeutens uppgift att skapa de förutsättningar som krävs. En ung klient saknar perspektiv och mognad för att bära bördan av att själv ta sig fram till insikter genom att använda sig av terapeuten, så som möjligen sker i vuxenterapi.
Naturligtvis såg jag så allvarligt på Henriks inkompetens och bristande kunskap att han absolut inte borde få fortsätta att jobba med barn. Han fattade aldrig att han hjälpte modern gräva Tores grav. Inte ens efteråt ville han försöka sona något av sitt agerande, utan valde istället att mörka med enhetschefens fulla stöd. Jag tänker ibland att hade Henrik fått se Karins dagbok där hon spyr galla över mig sida upp och sida ner så kanske han åtminstone efteråt förstått något om hur sjuk hon är, kanske hade han då insett att hennes isolering av Tore från mig hade sin grund i ren illvilja och inget som helst med skydd av min son att göra som hon lurade Henrik att tro.
Men ju mer jag läste om hur BUP arbetar över hela Sverige förstog jag att detta var den vedertagna strategin överallt. Ytliga samtal och psykofarmaka. Dessutom vittnade många berättelser om märkliga lojaliteter mot den ena föräldern, vilket givetvis sköt det terapeutiska arbetet i sank när en sanningsäjare utvaldes på lösa grunder. Ytterst få psykologer verkade ha någon hum om hur de skulle gå till väga med dessa tonårsdepressioner, så deras väntan på att SSRI-preparaten skulle få effekt framstod nog som det enda de kunde göra. Som jag tidigare sagt tror jag de allra flesta psykologer fullständigt saknar kompetens för terapeutiskt arbete, och de är desto farligare eftersom de själva tror de kan något om det.
Så jag gav upp. Dels var det alltför tungt att försöka få ihop en anmälan, men framför allt, varför skulle jag ens anstränga mig när problemet egentligen inte var Henrik. Problemet var att han var som alla andra psykologer inom BUP och kotteriett i psykvården konstruerat för att skydda deras inkompetens från alla angrepp utifrån.
