I evighet älskad

Sorgen är inte längre lika påträngande, inte som tidigare så överväldigande under en vanlig dag. Ibland har det känts fel. Jag kunde anklaga mig -’Så du har redan glömt honom, han
betydde alltså inte så mycket för dig’. Men så är det ju inte. Inte alls.
Jag har två skolfoton på Tore i min plånbok som jag får en skymt av varje gång jag ska betala något. Hemma har jag bara ett foto framme, det står lite avsides i bokhyllan, och ändå fastnar jag vid det ibland. Där är han så glad, klänger på Ragnar och strålar, bara 5-6 år. Stora fina foton har jag av honom, de ligger undanlagda och saknar fortfarande inramning.
Min sorg är inte nedtryckt eller undanskuffad, jag förnekar den inte eller försöker undvika den. Tycker jag. Men att se bilder på honom, det är så jävla tungt. Det är mer än jag riktigt klarar av.

På jobbet sitter vi på kvällen ibland framför teven, det är ett sånt jobb. Flera serier om förlossningar har gått det senaste halvåret. Och det, det går inte. Tårarna rinner och Sussie bredvid i soffan undrar -’Är du blödig?’ Jo, det kan man kanske säga. De mest fantastiska upplevelser jag varit med om är när mina båda pojkar föddes. Kärleken som väcks till liv så fort man ser det lilla knytet, den obevekliga kraften i den kärleken är chockartad. Jag föds själv då på nytt, nu är jag far med ansvar att skydda, ta hand om och visa livet för min son. Nya ramar för mitt existens, jag är omdefinierad, inte bara vilken man som helst. Jag får en livsuppgift, ett förtroende ges, en guldgåva. Det var underbart och precis vad jag längtat efter.
Men jag misslyckas. Det går åt helvete på alla sätt och min Tore tar sitt liv. Jag kunde inte skydda honom alls och - rena galenskapen att skulle behövas - skydda honom från hans mor. Fortfarande ser jag hennes livshållning som den enskilt största destruktiva kraften i hans korta liv. Tore skolas in i ett negativt tänkande om sig själv och allt annat och jag, jag klarade inte av att visa honom att livet trots allt är värt att leva. Karins livsfientliga och kärlekslösa inställning vann, hennes grepp hårdnade om honom och där stod jag i vanmakt, helt värdelös.
Nej, det plågar mig att se dessa förlossningar. Jag får gå ut i tvättstugan och vika tvätt, eller in på personaltoaletten, flämta lite vid handfatet och samla ihop mig. Min kärlek är min sorg och det övermannar mig.

Har jag blivit starkare och kan bära min sorg till vardags bättre, eller har sorgen blivit mindre och lättare? Ingetdera känns sant. Jag känner mig inte stark och när jag är i kontakt med min sorg är den precis lika djup, bred och väldig som den alltid varit. Men man vänjer sig, så är det nog, sorgen och saknaden är alltid med mig och jag vet de finns där i mig. Jag lär mig allt bättre att leva med det, en dag i taget, och vill ärligt talat varken att det ska försvinna eller minska.
Men att ha haft ilska och hatet ihopkletad med sorgen i två år har varit en komplikation för mig. Nästan alltid dök de upp i släptåg när sorgen kändes. Det har smutsat ner min sorg på något sätt. Har försökt se det som en del av just min sorgeprocess, fast ändå så satans obehagligt. Ofta har den vreden, och i förlängningen, idéer om hämnd och rättvisa som ska skipas varit mer påfrestande än sorgen i sig. För i sorg finns en riktning, man lär sig och vänjer sig, men ilskan var konstant malande, uppflammande, växande och ohanterlig. Aldrig kommer jag förlåta Karin eller Henrik, hennes lojale medarbetare mot slutet. Och jag ser ingen anledning att vilja eller försöka, deras agerande är oförlåtligt.