graven ganska oregelbundet i övrigt, när jag känner att jag vill eller behöver, utan att fundera mer över orsakerna till det. Jag pratar med honom här vid graven ungefär som jag gör hemma, om jag går dit själv som nu. Fast idag distraheras jag lite av de tre-fyra trädgårdsarbetare som är på kyrkogården och städar, och andra besökare.
Det
stör mig varje gång när jag ser att Karin varit där och planterat växter,
eller om hon skickat dit sin mor som ordnat om. För mig känns det
som ett hån, ett vanhelgande av platsen och hans död.
Ändå låter jag hennes växter vara kvar, om de inte är vissna,
förväxta eller fula och jag lättat kan slita bort dem. Hon verkar
å andra sidan inte ha några betänkligheter över att ta bort det
jag planterat när hon kommer dit med inhandlade växter och planerat
ett visst arrangemang av platsens utsmyckning. Jag avskyr hennes
jävla murgröna som snirklar runt som ogräs. Men jag låter hennes
växter vara kvar, planterar om och makar undan på dem så att det
blir plats för de växter jag tagit med mig.
När
Karin nu flyttat 30 mil bort och gift sig kunde hon inte bara låta
graven vara? Det blir en påminnelse om att en narcissist alltid
vinner. En vanlig människa har inte mycket att sätta emot narcissistens beteende, dels för att vi vanligen inte kan tänka så illa
om en annan person som skulle behövas för att veta vad vi har att
handskas med, men framför allt för att de flesta av oss har ett
samvete som hindrar oss från att agera effektivt. Kunde hon nu inte
bara fortsätta med sitt nya liv i Västervik och lämna graven
ifred? Det är ju ändå bara skådespel och maktdemonstration, hon
har varken en levande sorg eller ett samvete över att hon orsakade
hans död.
Jag
försöker bortse från allt detta varje gång jag besöker Tores
grav. Jag gör så gott jag kan. Ofta fungerar det alldeles utmärkt,
men vid andra tillfällen, som idag, pyr ilskan under sorgen och det
blir till slut för obehagligt. Tanken är ju att det ska vara min
stund med honom, min älskade son, och den borde inte få smutsas ner
av min vrede och ångest över att hon fortfarande är vid liv.
Fast jag vet förstås att jag aldrig kommer att komma undan, vreden
kommer alltid finnas med i min sorg, på ett eller annat vis.
Det
är som att jag kände på mig hur det skulle bli med skötseln av
graven. När gravstenen i Carraramarmor beställdes genom
stenhuggaren som skulle utföra arbetet gjorde jag en beställning som Karin var ovetande om, en liten egen ”gravsten”
av samma bergart på 10 gånger 16 centimeter där hon högg in
endast Tores namn med samma typsnitt som hon använt på stenen vid gravplatsen.
Den är helt min egen och står här på skrivbordet i mitt hem. Ren
och vacker och oåtkomlig för Karin. Bredvid står ett gammalt foto
på pojkarna där Tore strålande glad omfamnar sin storebror. Och så
var han för det mesta under uppväxten. Glad och tillitsfull. Han
dämpades efter skilsmässan, men det var under
tonårstiden när Karins grepp hade hårdnat alltmer han rasade ner i
tungsinnet. Ju mer han såg av hennes lögner och maktspel desto hårdare
kontroll tog hon över hans liv, hon klämde åt tills han gav upp alla försök att bli fri. Och Henrik stöttade henne helhjärtat den sista biten av vägen mot hans död. Min sorg
över att mista Tore kommer alltid innehålla vrede över deras
ondska.
På något annat sätt kan det knappast vara.
