Henrik Sedvall, del 1.

Första gången jag träffar Henrik är fyra dagar efter Tores död. Mitt intryck av honom är förvirrande. Han ska vara i min egen ålder men känns som en liten gosse. Till att börja med tror jag honom om att vara ganska schysst, visserligen naiv och godtrogen, men snäll.
När vi sitter på Henriks kontorsrum försöker jag prata om Tore; min yngste son har nyss dött och jag vill förstå, veta allt, om hur det kunde få ske. I det läget anklagar jag honom för inget. Ändå är han förtegen, svarar svävande och undvikande på mina frågeställningar, samtidigt som han månar om bilden av sig själv som tillmötesgående och fylld av omtanke.
En del av vad han säger är så märkligt att jag börjar tro han helt enkelt är dum. I det läget har jag inte alls förstått hur förförd han blivit av Karins förställning och taktik. Inte heller har jag något begrepp om hur väl Karin lyckats förvirra Tore genom sina lögner och manipulationer. Så när jag försöker få klart för mig hur Tore själv motiverat att han under så lång tid tog avstånd från mig, blir Henriks tunna svar att Tore sagt det var jobbigt när jag skrek rent absurt; för det förekom inga bråk och höjda röster under året dessförinnan då Tore i december slutade träffa mig. Svaret är befängt, det blir begripligt för mig först senare när jag får veta hur Karin konstant talade illa om mig under den tid jag inte träffade Tore, och då om och om igen påminde honom hur högljutt det varit några år tidigare. Under en tid då Ragnar och jag ibland var i bråk när jag blev provocerad av hans utfall mot mig, som för det mesta byggde på lögner han itutats av Karin. Tore tyckte det var otrevligt och skrämmande då, när han var några år yngre, men det såg inte ut så vid tiden han slutade komma till mig. Men, som sagt, jag är just då på kontoret hos Henrik ovetande om hur långt Karin varit villig att gå för att isolera Tore från mig.

När Henrik Sedvall i förbigående, med ett godmodigt flin, kläcker ur sig kommentaren - “Tore trivdes ju bäst vid datorn” blir det en kalldusch för mig. Jag sjunker tungt i fåtöljen när sorgen väller över mig, det blir allt tydligare att karln saknar all förståelse för vad Tore varit utsatt för, han har ju inte begripit nånting alls. Hos Tores psykolog finns helt tydligt ingen hjälp att få för att närma sig en förståelse, det är skrämmande. Att bagatellisera detta är så chockerande imbecillt. Tore satt dygnets alla vakna timmar vid dator eller spelkonsol, trimmad till detta av sin mor. Ingen skola och inget umgänge. Avskärmad från livet drunknar han i en låtsasvärld där döden aldrig är slutgiltig.

Men det värsta är nog att Henrik inte kan ge mig sin bild av Tore, det är som om han inte lärt känna min älskade Tore, endast skrapat lite på ytan. När jag senare får journalanteckningarna i min hand bekräftas att Henrik redan i ett tidigt stadie av behandlingen har förbrukat hela sitt förtroendekapital. Det är uppenbart att Tore i början gradvis försöker öppna sig inför Henrik, men för Henrik är det Tore beskriver obegripligt. Raskt finner Henrik en trolig diagnos som han sedan låser sig vid fram till Tores död; autism. Den psykologiska känslighet Tore hade inför andra människor; hans glädje, nyfikenhet och öppenheten inför livet som fanns hos honom innan han blev infångad av Karin gör en sådan diagnos till ren idioti. Fast numer vet jag att det är vanligt att barn till narcissistiska mödrar får den stämpeln, både i Sverige och i andra länder. Hade Henrik haft kunskap om anknytningskador och genomskådat Tores mor hade hans tolkning kunnat bli en helt annan.

Fast, egentligen, även om Henrik inte förstod så mycket om Tores livssituation så hade han väl åtminstone kunnat bedriva lite terapeutiskt arbete. Jag inser givetvis att journalanteckningar knappast ger hela bilden av deras träffar, men för mig verkar Tores gryende förtroende för Henrik helt tyna bort då Henrik inte förmår lyssna på Tores verklighet. Genom att konstruera en berättelse skapas mening i nuets upplevelser, berättelsen är nödvändig. När Henrik visat att det Tore beskriver är obegripligt för honom sluter sig Tore. Cipramil blev vad som erbjöds, vad som hade krävts är en öppen åhörare. En berättelse måste komma till stånd för att skingra dimman i ett traumatiserat tillstånd. Men Henrik bara väntar, och tror, antar jag, att drogen kan göra det jobb han borde åtagit sig. Och Henrik väntar på att Tores förtroende ska bli större, fast han redan visat sig oförtjänt av det.
I berättelsen finns ett förflutet och en framtid, en terapeut ska vara ett stöd till att forma berättelsen som sätter klientens tankar och känslor i ett tidskontinuum. Det allra farligaste vid en depression, speciellt för unga tonåringar, är låsningen i nuet. Lever man endast i nuets känsloupplevelser är tillvaron på sikt utan mening. Med en berättelse som sträcker sig bakåt och framåt skapas mening och självdistans i vardagens dramatiska förvecklingar. Det omedelbara sammanhanget blir alltför överväldigande utan en konstruerad berättelse. Jag tar för givet att Henrik är klar över detta, men kanske förstår han inte att förutsättningarna blev raserade när han fann Tores upplevelser och tankar så främmande. Hur skulle han alls kunnat vara till hjälp om han inte mäktade vara en inkännande, nyfiken och ödmjuk åhörare? För ingenstans i anteckningarna finns tecken på att Tore får stöd i att utföra detta terapeutiska arbete, att skapa sin berättelse. Det förekom ingen terapi alls under ett halvår; Henrik ser endast tiden an vid deras träffar, fram till att Tore la sig framför tåget.
Henrik lyssnade reservationslöst på Karins verklighetsförfalskning och anammade den så till den grad att han inte förmådde lyssna på Tore bakom orden, han såg bara det helt ytliga.
Därmed anslöt han sig villigt till Thanatos brigad.

 fortsättning följer...