Huvudet i sanden

Det finns mängder med forskning om depression, suicid och psykofarmaka. En snårskog av tolkningar och skiftande resultat upptäcks när man försöker sätta sig in i vilken kunskap som egentligen finns att hämta ur materialet. Inte blir det lättare av antalet undermåliga studier. När det dessutom visar sig att de utnämnda
experterna ljuger, förvanskar resultaten och drar förhastade slutsatser är det lätt att tvivla på att det går att nå fram till något vettigt. Till syvende och sist blir det tydligt att det mesta av tjafset mellan uttolkare rör sig om vad de godtyckligt har lust att tro på, än att det verkligen finns väl underbyggda argument.

Det finns en förvirring som ideligen återkommer i debatten, både offentligt och i den interna i facktidskrifter. På ytan verkar det handla om svårigheten i att tolka statistik, att göra generaliseringar som försvårar eller gagnar förståelse. Vi har på ena sidan de forskare som pekar på SSRI-preparatens goda effekter i att lindra klienternas lidande, både enligt självskattningstester och andra bedömningsgrunder är det rimligt dra slutsatsen att de “mår bättre”. Mot detta ställer sig andra experter och visar på stort genomförda studier som visar hur liten effekt psykofarmaka har på risken för suicid, både på kort och lång sikt. Den första grupperingen återkommer då med mer bevis för de goda resultat i livskvalitet för det stora flertalet som går att uppnå med SSRI-preparat. Vilket i sin tur kontras med argument utifrån de omfattande fleråriga studier som pekar psykofarmakans bristande effekt på minskning av självmordsrisken. Och sådär kan de hålla på, i två- tre varv innan det ebbar ut, som om det verkligen fanns en konflikt i deras slutsatser.

Flera studier pekar på att båda har rätt. Det existerar inte en motsättning i detta, även om många verkar tro det. Många deprimerade människor upplever vardagen lättare efter en tids medicinering, så är det. Samtidigt är det klarlagt att risken för självmord inte minskas med hjälp av dessa preparat, det är också sant. Men hur går det ihop? Naturligtvis finner vi bland de som inte fått lindring av drogerna en kvarvarande suicidrisk. Fast dessutom måste detta rent logiskt detta innbära att en del av självmorden begås av personer som ingår i gruppen “mår-bättre-med-medicin”, och det är precis så det är.

Nu är givetvis inte jag den första att påtala detta, gubevars. Det har sagts flera gånger tidigare. Trots detta uttrycker psykologer, läkare och andra förvirring eller chock när klienten tar sitt liv. Som Henrik gjorde efter att Tore efter ett halvårs Cipramil-behandling tog sitt liv. Henrik trodde Tore “mådde bättre” och han uppgav till och med själv att han inte längre tänkte på att ta sitt liv, anförde Henrik. Nu hade i och för sig Tore inget förtroende för Henrik, han kunde till exempel aldrig ta upp Karins lögner med Henrik, som han gjort med Ragnar och mig. Antagligen eftersom han såg hur Henrik var Karins bundsförvant och därmed fullständigt opålitlig. Men poängen är att risken för suicid inte är mindre efter ett halvårs medicinering, oavsett vad klienten själv säger. Det är snarare graden av upplevd hopplöshet innan ordinationen av SSRI-preparaten som visar på stor suicidrisk även efter att medicineringen pågått en tid. Att så är fallet har man vetat i många år, men det verkar stört omöjligt för psykologer eller läkare att ta till sig den kunskapen. De antar helt enkelt att risken är mindre när patienten är nerdrogad fast det i forskningen inte finns några belägg för det. Kanske tror de att klientens uttalande om situationen är lika mycket värt vare sig de är nerdrogade eller inte. Så är det naturligtvis inte. Syftet med psykofarmakan är just att tappa kontaken med sin inre upplevda verklighet, att drogen är effektiv i detta innebär inte att depressionen är över eller bearbetad på något sätt. Det krävs ganska lite för att den deprimerade människan ska övermannas av förtvivlan och desperation i en laddad situation, när tankar och känslor tränger upp genom det artificiella lock som lagts av drogen. Mycket talar för att risken är högre just för att det är så överrumplande och chockartat, plötsligt är den upplevda sanningen densamma som innan “det blev bättre”. Den befrielse som självmordet erbjuder från lidandet är lika starkt lockande så länge man inte lärt sig möta de inre demonerna på ett konstruktivt sätt.

  Den terapeut som anser att psykofarmaka kan göra hans jobb är inte bara okunnig och inkompetent, det berättigande hans yrke kan ha blir också helt bortsopat.