NPD

Silvio Berlusconi, Anna Wintour, Donald Trump och Paris Hilton - de fascinerar oss, inte sant. Berlusconi blev vald till premiärminister, Anna Wintour skrivs det en bok om - "The Devil Wears Prada"- som det görs film på, och en sevärd dokumentär, "The September Issue". Titta på några av
Hollywoodfruarna eller vilken Big Brother-säsong som helst och säg att du inte ser dom. Så uppenbara med sina uppblåsta egon, ofta intrigerande och manipulerande utan medkänsla. De förmår inte reflektera över konsekvenser av sitt agerande, följderna upplevs alltid orättfärdiga och personligt kränkande. Något fattas dom, de mognade aldrig till vuxna människor med ett samvete och en känsla av att utgöra en del av ett sammanhang. Självcentreringen är så total att de framstår som dumma, och på ett sätt är de ju det.

Dessa personer kan fullt ut representera schablonbilden av narcissister. Utan tvekan är det störda människor, men samtidigt kan de ses som oförargliga - och många åskådare finner något lockande i deras egocentrering. De kan tänka att även de skulle vilja sätta sig själva högst och utan betänkligheter bereda sig plats och framgång. Tyvärr har åskådaren då missförstått hur narcissistens brister blockerar möjligheten att skapa sig ett liv de är tillfreds med.

I vilket fall, ska vi dra slutsatsen att narcissister överlag är framgångsrika och kända? Eller ska vi tro att narcissister alltid är lika tydliga, lika skamlöst och påtagligt egotrippade och lätt identifierbara? Självklart inte. Exemplen ovan utgör endast ett litet segment i det spektrum som ryms inom begreppet narcissism. Men allmänt likställs bilden av Narcissisten med en lika oförtäckt självcentering som hos dessa personer. Överlag har psykologer ytterst lite kunskap om NPD, Narcissistic Personality Disorder. Trots att termen funnits med sedan slutet av 1800-talet för att beskriva personlighetsdrag blev det en egen diagnos först 1980 då DSM-III gavs ut. Ibland kan jag få för mig att de kriterierna ses som heltäckande och väl beskriver hurdana dessa människor är av de psykologer som tror det räcker med akademiska poäng för att bli en bra terapeut. I realiteten vet alla seriösa forskare idag att de kriterierna endast ringar in ett begränsat urval av alla narcissistiskt störda personer och till stor del härör från det äldre test som missar alla utom de öppet arroganta. Jag kommer skriva mer om detta senare, men nu vill jag ge dig den beskrivning av narcissister som jag tycker gav mig mest när jag började leta information. Naturligtvis är det varken sanningen, en ren förklaring eller byggt på bevisbara fakta, så långt kan psykologin aldrig komma. Däremot ett sätt att se på fenomenet som gagnar ens förståelse, i den mån man inser psykologins begränsingar.

De flesta av oss växer upp samtidigt som vi lär känna vår skuggsida. Under vissa perioder av uppväxten pågår den processen mer intensivt. Om vi har en hyfsat harmonisk familjesituation, och andra dynamiska faktorer, kan vi någon gång efter 20-årsåldern handskas med att vi har drifter, impulser och tankar som vi väljer att inte följa. Vi har så att säga i vårt psyke avskiljt delar av vårt jag till en skuggsida, som vi kanske inte skryter om men ändå kan acceptera som en del av det vi har i oss. Det finns inget neurotiskt i detta utan är en självklar del av vår mognad till vuxna med en upplevelse av personligt ansvar. När vi kan se när vi drivs av, låt oss säga, en lägre/djurisk drift i vissa situationer så kan vi välja att inte följa den impulsen. Vi vill helst inte vara en person som drivs av de sidor som vi ser som omoraliska, destruktiva och som vi inte skulle kunna stå för senare.
För en narcissist fungerar det helt annorlunda. En narcissist ser ingen skuggsida hos sig själv, de anser sig inte ha några drifter eller impulser som inte är helt ok i sina egna ögon. De förmår inte se att deras agerande styrs av exempelvis hämnd, illvilja eller sjukligt kontrollbehov i många situationer. De kunde under sin uppväxt aldrig definiera och avgränsa sin skuggsida. Narcissister saknar förmåga till självreflektion och känner sig själva bara rent ytligt. Eftersom de inte kan kännas vid någon skuggsida hos sig själva blir de inkapabla att handskas med dessa sidor av sig själva. Därav följer att narcissister för det mesta blir värre ju äldre de blir, de styrs alltmer av det de inte kan kännas vid.
Man kan uttrycka det som att de visst har ett samvete, men samvetet är förhindrat att göra sitt jobb eftersom de ser sig som felfria, rena, och helt utan skuggsida.
Tidigare trodde man att narcissister hade ett dåligt samvete, ånger och skuld för saker som de undermedvetet dolde för sig själva. De senaste 10-20 årens forskning har visat att det inte alls finns någon sådan dold aspekt i deras psyke. Det finns ingen som helst upplevelse av skuld eller dåligt samvete hos dom. Bland annat av detta skäl kan de inte lära sig av erfarenhet, de mognar vanligtvis aldrig, och fortsätter livet igenom förstöra livet för de som är nära och för sig själva.
Tyvärr är förmågan att reflektera över sitt eget agerande i ett större sammanhang eftersatt hos narcissister. Vanligen upplever de inte ansvar varken för det de själva åstadkommer eller hur de reagerar på andras beteende. Skuldkänslor är sällsynt hos sådana personer, när de låtsas uppleva skuld omformuleras istället de verkliga förhållandena så det blir tydligt att de bara är ute efter bekräftelse på att de gjorde rätt och är helt utan ansvar, vilket de redan tycker är självklart. Förutsätter inte dåligt samvete och ånger en viss kapacitet att sträcka sig utanför det helt jagcentrerade? Jo, och dessutom innefattar ett etiskt tänkande ett konsekvenstänkande, följdaktligen en tidsaspekt, vilket narcissister har svårt för.
Jag ser det som att graden av störning vad gäller detta direkt speglar hur pass narcissistiska de är.
Min exfru är den mest utpräglade narcissist jag träffat på, än så länge. Efter att Tore tog sitt liv för två och ett halvt år sedan har hon aldrig haft några problem med skuldkänslor eller ett ifrågasättande av sitt eget agerande. För de allra flesta skulle jag tro att i ett sådant fall är, oavsett omständigheter, tankar på skuld det fullt naturliga och normala. När hon nu uttrycker sin glädje -faktiskt- över hur hon lyckades isolera honom från mig och Ragnar och framställer hans död som hans livsöde, helt enkelt, så ser jag och min äldste son detta som rent perverst. Ragnar och jag bär med oss skuldkänslor och oerhörd sorg, och vet att tankar på vad vi borde/kunde ha gjort är något vi får leva med. För oss är hennes förmåga att ruska av sig detta obehaglig. Hon förtalade mig och hans bror för Tore, uppmuntrade honom i att vara rädd för allt och fick hans psykolog att tro på hennes fantasivärld så vi helt uteslöts från hans behandling. För att bara nämna några få av alla hennes vedervärdiga handlingar. Och fortfarande tycker hon att hon gjorde allt rätt, fast resultatet blev detta ?! Hur kan man komma fram till det?
Alla narcissister är förstås olika och var gränsen går för diagnos har jag ingen aning.
Men ju mer det brister i förmågan att uppleva ansvar, skuld och ånger- desto mer störda måste de väl vara??