Nästan alltid svarar Liria Ortiz genomtänkt och vettigt på de insända frågorna i DN. De skilda dilemman folk befinner sig i kan hon ge perspektiv på, vidga frågeställningen och uppmuntra till självreflektion. Hon gör det bra och hennes konkreta förslag hur skribenten kan agera eller vilken bok
som berör ämnet bygger på insikt och kunskap.
Men inom ett område blir hennes svar ofta helt uppåt väggarna - när män lever i destruktiva förhållanden med kvinnor. Då verkar det sätt relationen beskrivs av den man som skriver närmast ogiltigt och Ortiz ser möjligheter och vägar fram som det helt saknas belägg för i brevet. Som idag
http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/10/22/mina-behov-i-andra-hand/
Mannen A skildrar ett turbulent förhållande där han upplever sig känslomässigt bunden till kvinnan. De har blivit ihop och avslutat relationen upprepade gånger och ändå är det alltid detsamma. Från början valde han att förhålla sig undergivet och har behållit sitt underlägsna bedjande under alla åren. Han har konsekvent närt ett hopp om att hennes kärlek och respekt skulle visa sig efterhand, hans kärlek skulle nå henne bakom skyddet och, vad han tänker sig är hennes osäkerhet och distansering, skulle försvinna. Ändå vill han tro att detta är ett kärleksförhållande
I förhållandet som skildras finns ingen jämbördighet. Hon har som det beskrivs aldrig visat honom kärlek, respekt eller vilja till förändring. Alla diskussioner de haft, alla överenskommelser de gjort, har varit fullständigt meningslösa. Detta är inget kärleksförhållande, enbart en störd bindning till en kvinna oförmögen att älska. Att hon nu är gravid förändrar inget i sak, förhållandet saknar alla förutsättningar att leda till något gott.
I slutet av hans brev ligger hans gryende insikt om att stanna skulle vara destruktivt för honom själv och barnet. Han har helt rätt.
Liria Ortiz hävdar att hans typ av dilemma finns i alla kärleksrelationer, vilket jag tycker är ett groteskt uttalande. Hon menar att detta inte alls handlar om brist på kärlek utan folks bekvämlighet. Ett rent hårresande svar. Trots detta kan Ortiz inse att kvinnan upplever fördelar med sitt beteende. Vad krävs för att fatta att detta är ren maktkamp, någon kärlek finns där inte överhuvudtaget. Kvinnan är inte villig att älska honom, hennes upplevelse av makt över honom är hennes prioritet. Sårbarheten i ett sant kärleksförhållande är helt främmande för den kvinnan. Det finns ingen grund att bygga ett förhållande på.
Ändå vill Ortiz att mannen ska kämpa på med familjeterapi och olika övningar för att de tillsammans ska kunna komma vidare i sitt förhållande. Därmed förordar hon fortsatt plåga åratal framöver. Det finns inget “tillsammans” i detta förhållande. Mannen har alltid underordnat sig och beskriver det utförligt. Herregud, ge honom inte hopp om att detta ska kunna bli bra. Någon gång måste man vara villig att se var man hamnat, slicka sina sår och avsluta relationen. Naturligtvis kan han ta hjälp av någon duktig psykoterapeut för att lära sig mer om sig själv och sitt eget behov av att se kärlek som kamp. Och visst kan familjeterapi vara lite intressant för att se något av mekaniken i det destruktiva förhållandet. Men det finns inget som helst skäl att tro att relationen “går att rädda”. Det finns inget att rädda, det har aldrig varit bra och det skulle vara ett mirakel om kvinnan plötsligt bestämmde sig att totalt ändra attityd. Sådana mirakel händer sällan, här finns ingen anledning att tro det är möjligt. Ingen alls. Hoppas inget. Hoppet är farligt för det gör att han stannar kvar i en destruktiv relation som aldrig har varit givande.
Jag vet inte varför Liria Ortiz verkar tro att kvinnor som fastnat i detta maktspel och sin distansering egentligen är goda och kärleksfulla. Ortiz verkar tro att det under ytan hos kvinnan finns en person som längtar framåt och vill leva sitt liv på ett annat än hon nu gör. Att där finns goda intentioner som väntar på att blomma ut. Nej, det gör det inte. Vad du ser är vad du får. Finns absolut noll och intet som styrker att kvinnan vill ha förhållandet till mannen på annat sätt än precis just så som de hela tiden har haft det.
Se vad som är sant, lär dig mer om dig själv och gå vidare i livet, till en relation som åtminstone visar tillstymmelse på möjlighet till en kärleksrelation.
Det är vad hon borde ha sagt honom.
“Opening your eyes is all that is needing. The heart lies and the head plays tricks with us, but the eyes see true. Look with your eyes. Hear with your ears. Taste with your mouth. Smell with your nose. Feel with your skin. Then comes thinking, afterward, and in that way knowing the truth.”
- Syrio Forel
