Ta sitt liv del 3.

I mötet med den som har självmordstankar tror jag de flesta snabbt förkastar och fördömer handlingen, det är för obehagligt att tala om. Så var det i alla fall för mig när Tore berörde ämnet. Det var en enstaka gång och jag klarade inte av det. Trots att jag själv hade haft sådana tankegångar återkommande under livet så fick jag panik, eller just därför. Han fick inte prata på det viset, min älskade son, så jag kunde varken lyssna eller bemöta honom. Inte som jag nu tycker jag borde ha gjort. Det var ungefär ett år innan han tog sitt liv och troligen hade det ingen som helst betydelse för hur det sedan blev, i det stora hela. Fast vem kan säga vilket. Den gången lever i mig som ett försuttet tillfälle, ett tänk-om-tillfälle att ångra bland hundratals andra, fast jag knappt minns vad som blev sagt. Visst fanns prat om meningen med livet, faran av att fastna i svarta tankar och annat, både innan och därefter, men om självmord kunde jag inte samtala med honom. Fast det är antagligen inte heller många som kan ha ett sådant samtal med sitt barn och behålla lugn och eftertänksamhet, det var mer än vad jag då klarade av. Självmord. Det går inte lyssna eller prata när rovdjurständer borrar sig djupt ner i nacken, att uttala namnet på mardrömmen är att frammana ett monster.

Min älskade pojke. Det är inte ditt fel. Du har visat på minnen där du var glad, fylld av livslust och kärleken flöt lätt mellan oss. Det är dessa stunder du vill jag ska hålla kvar i mitt hjärta. Och jag försöker, det gör jag. Fast jag är inte så rädd för att dö som jag borde vara.

Jag har nu träffat min psykoterapeut på nytt. Det är nog ett år sedan jag var hos henne. Men jag berättade hur jag under fyra månader sjunkit allt djupare i uppgivenhet och orkeslöshet, och att det skrämmer mig. Under den tiden har jag haft perioder då mina uppmaningar till mig själv om att ‘det ordnar sig ska du se’ och ‘tittat vad du lärt dig och insett, bara fortsätt så’ först känts verkningsfulla men efterhand allt blekare, ihåliga och dumma.
På natten innan besöket kunde jag inte sova och det kändes då inte längre så meningsfullt att söka hennes hjälp. Jag tror på henne och tycker hon är bra, men eftersom jag inte vet hur hon ska kunna hjälpa mig så kändes det tröstlöst. Somnade efter fem på morgonen, så när jag hastade dit några timmar senare trängdes upphackade tankar hit och dit i huvudet; om vad jag ska säga, vad jag ska ta upp först och vad som egentligen är sant. Men till slut får man ju ge sig och ta det som det kommer.
Bara jag ser henne, kliver in i hennes mottagningsrum, längtar jag efter att omfamnas och bli omhändertagen. Fast självklart visar jag mig inte så, jag skakar hennes hand och sätter mig på min plats. Vi pratar. Jag vill lägga fram hela situationen, precis som det är, vill undvika överdrifter, men inte heller förringa hur illa det är. Men allt kan ju ses från olika håll och ha skilda betydelser. När mina minutrar närmar sig slutet är jag ganska dimmig och urlakad.

Jag är ofantligt trött på att behöva förlita mig på mig själv, att tycka jag ska klara av allt själv, vad det än är. Det är svårt att tänka om när det nu är så jag formats under uppväxten. Då upplevde jag att ingen stod på min sida och jag var hänvisad till de egna resurserna, som jag visste inte räckte till. Jag har nog ofta utstrålat emotionell självtillräcklighet under mitt liv, som ett skydd eller försvar mot min sårbarhet. Att helt tro på någons omtanke och välvilja, att de ens brydde sig, var att utsätta sig för stora risker. När min mor dog för tjugotre år sedan samtalade jag med en äldre kvinna som pekade på olika sätt min fru kunde vara till stöd. Minns hur främmande tanken var för mig, hur skulle det alls kunna vara möjligt? Men ingen annan fanns där för mig så jag kom fram till att jag kanske kunde pröva. Jag frågade senare min bäste vän E. varför han inte stött mig på något vis. Han svarade ärligt att jag alltid gav intryck av ta hand om saker och ting själv, höll andra ifrån mig, så det blev liksom ingen ingång för någon annan att finnas till för mig. Och det var ju sant. Till viss del fick jag efterhand distans till att det faktiskt var så jag fungerade. Men när jag tänker på det nu känns det ohyggligt när jag påminns hur det svarta förs vidare när uppväxttrauman iscensätts på nytt som vuxen.
Det blir så ensamt att leva i den upplevelsen av världen, precis som det var för min stackars älskade Tore.

Att jag nu sökt upp min terapeut igen, och ordnat allt runt om för att göra det möjligt ekonomisk, är som att ha tagit ställning. En föresats att ta emot hjälp. Det finns ingen anledning att alls gå till henne om jag inte verkligen vill nå fram till att värdesätta livet jag har högre än att bli fri från det. Fast jag bara varit där en gång så är det som att börja kravla upp ur gropen bara att komma såhär långt. Även om jag kan tänka att jag behöver förändras mer än vad som är möjligt så vill jag helst ha fel. Hela mitt livs drama dras fram i ljuset av den intensiva smärtan av att min yngste son är död, och nästan ha förlorat båda mina pojkar. Smärtan och skulden leder mig ner till det svarta begravt i min person, det som hindrat, förstört och format min bild av mig själv och min plats i världen. Min skam.