en definierad diagnos att ställa. Finns det en skarp gräns mellan vad som uppfattas som karaktärsdrag och en psykisk störning? Så fort en diagnos är utformad finns benägenheten till svart-vitt tänkande,; antingen har man det eller också inte. Idén med att skapa en diagnos är förstås att formulera en avgränsning, vad är det typiska för störningen och var ska gränsen dras till normalitet. Det viktiga kan jag tycka är att inse att gränsen är fiktiv. Den speglar ingen verklig tydlig skiljelinje mellan normalitet och narcissistisk störning, det är en konstruktion, någonstans ska ju gränsen dras. Om man förstår detta blir det uppenbart att sådana gränsdragningar är subjektiva och ska vara öppna för revidering när kunskapen ökar om fenomenet.
De kriterier som radas upp i DSM-IV för diagnosticering av narcissistisk personlighetsstörning finns till viss del i oss alla. Att någon exempelvis är arrogant, manipulerar och är extremt självupptagen räcker knappast för att döma personen som narcissist. Vad som krävs enligt DSM-IV är att minst fem av de uppräknade kriterierna ska ha funnits under så lång tid och i en sådan omfattning att de avsevärt inverkat negativt på individens hela livshållning. Nu är dessa kriterier ett hopkok av de skilda synsätt Otto Kernberg och Heinz Kohut har på fenomenet, dessutom nämns inte eller beskrivs tillräckligt flera av narcissistens typiska kännetecken. Värdet av DSM-IV för att kunna identifiera en narcissist är mycket lågt, den är till för att kategorisera individer i en klinisk situation och inte till för att hitta dessa personer i normalbefolkningen. Det är endast ett förenklat försök att beskriva det särpräglade hos dessa personer.
Tidigare verkar många ha trott att narcissistiska personer var en liten isolerad klick av störda personer, lättidentifierbara, tydligt underliga och i princip konstanta över tiden. Idag finns kunskap om att hela skalan från sunda/normala narcissistiska drag hos en individ till de mest extrema fullblodsnarcissisterna följer en helt jämn kurva. Med andra ord finns inget brott, ingen verklig skiljelinje, mellan stört och normalt. Lägg därtill att narcissisten väldigt sällan får en diagnos förrän något långt utöver det vanliga hänt. Vi ska också ha klart för oss att narcissistens destruktiva agerande sker i det fördolda i familjen eller arbetsplatsen och det tillhör undantagsfallen att de begår öppet kriminella handlingar.
Exempelvis är misshandeln av narcissistens barn verbal och känslomässig, vanligtvis inte fysisk, och så subtilt genomförd att den lätt kan förnekas.
De söker sällan hjälp. Om de tar kontakt med terapeut eller psykolog stannar de bara så länge som behövs för att få föreställningarna de hade från början bekräftade och slutar raskt när terapeuten inte håller med dom om allt. Så det ska inte förvåna oss att den enkle psykologen har begränsad förmåga att genomskåda dessa personer. De narcissister som finns i vår vardag är inte människor som psykologer eller psykiatriker intresserar sig för, hur stor skada de än åsamkar de i sin närhet. Naturligtvis finns psykologer som har ett specialintresse, som träffat på sådana personer och sökt kunskap och lärt sig att känna igen dem. Men vanligt är det inte.
Genom forskning står det klart att hur pass narcissistisk en person är i vuxen ålder kan skifta över tiden på ett sätt man inte visste tidigare. Vissa perioder av livet, med flera stressfaktorer i bilden, drar fram och förstärker den störda sidan. När omständigheterna är lugnare är bristerna i sund mänsklighet inte lika uppenbara. De är givetvis fortfarande störda i sin personlighet och saknar empatisk förmåga, men det märks inte lika tydligt, inte för den som är oinsatt i alla fall. Ju närmare den mer extrema delen av den narcissistiska karaktärs-skalan individen befinner sig ju mindre flukturerar beteendet över tiden, verkar vara en av slutsatserna. De med starka narcissistiska drag blir i de flesta fall allt värre under årens lopp.
Dessutom börjar forskare få insikt om hur brett skiftande de narcissistiska karaktärsdragen kan visa sig hos olika personer. Men fortfarande stöter man på den gamla felaktiga föreställningen om en förekomst av endast 1 procent hos normalbefolkningen, nu senast i DN, som om detta var fakta. Som sagt ligger den lågt räknat på 6 procent hos normalbefolkningen när nu testerna ändrats efter att kunskapen ökats om störningen. På utbildningar till ”hjälpar-yrken” som präst, socialarbetare och psykolog är andelen narcissister vanligen avsevärt högre.
