NPD II

Det finns en fara i att narcissism nu är den term som hos “allmänheten” förknippas med Breivik. Utan tvekan är han narcissist, den andra undersökningen är tillförlitlig, det är inte det som är problemet. Men när nu Breivik får ge ett ansikte åt narcissismen blir inte följden att
folk då tror att narcissister alltid är så extrema som han? I svensk media skrivs det så lite annars om narcissistiskt störda människor, så när termen plötsligt används flitigt blir det Breivik som får representera vad diagnosen försöker ringa in. Och det är trist, för det försvårar för gemene man att känna igen personlighetstypens kännetecken hos sina arbetskolleger, bekanta, sin fru eller make.

Efter den första undersökningen invände Johan Cullberg mot slutsatserna de kom fram till, paranoid schizofreni, och argumenterade mycket väl för att det troligen var malign narcissisism, eller blandad personlighetsstörning, det egentligen handlade om. Han blev direkt påhoppad av Sten Levander som upprört menade att Cullberg hade fel om allt och försvarade den första sinnesundersökningens slutsatser, och om den nu inte var rätt så var Breivik i alla fall psykiskt sjuk med vanföreställningar. Det var han övertygad om. Själv tycker jag inte Levander hade något alls att komma med, men det lustiga i sammanhanget var att han som rättspsykiatriker menade sig ha alldeles speciella kunskaper och sa att i amerikansk domstol skulle detta kallats ”schizoid personality disorder”. Jag hade då precis läst om amerikanska forskare som kommit fram till att domstolarnas psykologiska experter vanligen missade de som borde få diagnosen ”narcissistic personality disorder”, vilka istället felaktigt då benämndes som ”schizoid personality disorder”. Nog om det.

Narcissister är inte psykotiska, de har ingen förvrängd verklighetsuppfattning. En personlighetsstörning är inte en psykisk sjukdom. Bara för att Breivik har avvikande eller besynnerliga åsikter och föreställningar så kan man inte påstå han är psykotisk. Någon enstaka vanföreställning ger inte skäl att klassa någon som schizofren. Om så vore borde givetvis de som mördar sina barn eller syskon av galna hedersrelaterade skäl ses som icke tillräkneliga, lidande av vanföreställningar och dömas till vård eftersom de inte kan ses som ansvariga för sina handlingar. Men den inställningen har varken norska eller svenska rättsinstanser, så varför ska en vit mans rubbade åsikter bedömas som psykisk sjukdom? Det går inte ihop.

Vi upplever alla världen på olika sätt. Narcissisters åsikter och föreställningar är ofta långt ifrån sunda. Det betyder inte att de saknar ansvar för sitt agerande och dess konsekvenser.
Visst finns det psykologer och psykiatriker som kan uttrycka sig som om narcissism är något folk drabbas av utan egen förskyllan. Men så kan man inte se det, tycker jag. Vad gäller etiologin bakom narcissistens störning finns flera hypoteser som inte kan bevisas. Fast det har inte så stor betydelse vilka upplevelser från 3-4 års åldern, eller mänsklig mognad som perverteras under tonårstiden, eller ens om det finns en giltig genetisk aspekt. Man är ändå ansvarig för vad man gör med sitt liv som vuxen och vilka attityder och förhållningssätt man förfäktar som riktiga i att möta livet.

Det är klarlagt att narcissisten är medveten om det falska jag som gradvis byggs upp, de är medvetna om de lögner, manipulationer och hemlighetsmakerier som präglar deras maktspel i förhållande till andra människor. Ibland anförs narcissistens flacka känsloliv och oförmåga till självreflektion som förmildrande omständigheter. Eftersom de styrs av drifter de inte känns vid kan de väl inte ses som helt tillräkneliga, är nog tanken. Detta är ett bakvänt synsätt.
Narcissisten har valmöjligheter på vägen, både under tonårstid och längre fram när det falska hos dom alltmer stärks. De vet vad som är rätt och fel i det samhälle de lever fast de själva anser sig stå över sådant. Det finns mycket som talar för att strategin de väljer grundar sig i en ovilja att känna överhuvudtaget och föreställningar om egna brister. Att vara äkta och ärlig ses som alltför stor risk att ta i livet, utsattheten skrämmer. Må så vara, men de väljer maktspel och falskhet. Sedan är det, som Dostojevski sagt, att om man väljer att leva i falskhet tappar man till slut verklighetsförankringen. De tror mer och mer på egna lögner. Efterhand förmår de måhända inte se sig själva, verkligen se och ta in andra eller älska någon. Förmågan och viljan till medkänsla försvinner, kan de inte känna egna känslor kan de inte beröras av andras. De lever till slut mot livet, med ilska och frustration. Därför är de farliga. Men den vägen valde de och får ta ansvar för.