Idag fyller min yngste pojke 19 år.
Tores sten lyser vit på långt håll på kyrkogården, trots att den står i skuggan vid häcken. Det är drygt en månad sedan hans gravsten i Carrara-marmor kom på plats. Den är så vacker med den handhuggna texten. Texten är varken fylld med stark färg eller guld så först när man är riktigt nära går det att se vad där står. När jag såg den första gången kändes det fel att texten inte syntes från den grusade gången.
Det borde skrikas ut att här ligger han, min älskade son, som det görs från de andra gravarna med tunga röda och svarta granitblock på kyrkogården. Fast snart kändes det helt rätt. Precis så ska det vara, nyfiken behöver man vara, och behöva ta sig helt nära.
Gående från tågstationen blev mina steg allt tyngre. Jag behöver honom mer än han mig nu. Prata med honom och känna honom nära. Nu är han äldre, nu vet han bättre, nu skulle han aldrig gjort det han drevs till då. Om och om igen har han sagt till mig att jag gjorde vad kunde, och jag vet det; jag och Ragnar försökte. Så när jag ber om förlåtelse för att jag inte räckte till då är det som han återigen menar att jag inte får straffa mig på det här sättet. Att det räcker nu.
Jag behöver inte vara just här för att träffa honom, det vet jag. Men det känns ändå viktigt att komma hit på hans födelsedag. I dryga timmen är jag där; pratar, är, och till slut bara ligger jag ner med solen i ansiktet silad genom löven. Det har varit så mycket den senaste tiden med hans äldre bror som distanserat sig från mig och annat.
De senaste tre dagarna har varit omtumlande. Under torsdagen befann sig Tore hos mig för att hjälpa mig. Det var smärtsamt att se tillbaks på sitt liv och uppleva hur jag redan som liten skulle vara den som ställde saker till rätta. Ska det vara så att man redan som 5-6 åring hela tiden känner sig otillräcklig? Är det vettigt att redan då ha upplevt så många av sin fars vansinniga raseriutbrott att skräcken lever kvar under hela uppväxten? Även när han senare blev mer balanserad så fanns alltid otryggheten kvar, min misstänksamhet mot vuxna män har följt mig hela livet. Jag kunde inte skydda min två år yngre bror från våra föräldrar, jag kunde inte vara min mors tröst och jag var aldrig tillräckligt bra som morsans lierade för att handskas med farsan.
Det kan knappast vara sunt att jag gavs skuld för att lillebror ramlar nerför trappan när jag är som högst fem år. Det är ju fullständigt vansinnigt. Säkerhetstänkandet fanns inte då med grindar och trappskydd. Varför ska det läggas på mig, när jag sitter på toaletten och skriker på mamma då jag ser min bror i blöja krypa nära den höga trappan? Men det är jag som borde gjort annat, får jag veta av min far. En inställning han hade även längre fram när jag är vuxen.
Eller att som 11-åring bli utsatt för en kolerisk utskällning i bilen för att min cykel blivit stulen. Jag var så dum så jag aldrig skulle kunna gå på högskola eller få något hedervärt yrke. Som om att få cykeln stulen verkligen påvisade fundamentala inre karaktärsbrister. Hur jävla stört är inte det?
Allt kan inte alltid vara mitt fel. Det är alltid lätt att titta tillbaks med facit i handen och komma med idéer om allt som borde gjorts, vad det än gäller, men det blir också fruktansvärt hårt. Jag gjorde så gott jag kunde, det jag trodde var tillräckligt. Och det gjorde också Ragnar. Skulden ska läggas där den hör hemma. Karin och Henrik var förövarna, allt de gjorde var destruktivt för Tore. De var av precis samma skrot och korn. Falska och rigida i tänkandet. Utan medkänsla och nyfikenhet. Självgoda och maktfullkomliga.
Tore har bett mig om förlåtelse. Det har han gjort många gånger, men det är ganska lätt. Inte kan jag lägga något på honom, hur stor chans hade en neddrogad 16-åring att klara sig med de där två mot sig? Visst, ibland är jag arg på Tore. Men det kan han ta. Inga problem.
Det gör stor skillnad att känna Tore nära. Hans milda kärlek är läkande. Min benägenhet att ta på mig skuld avtar när jag ser hur det präglat mitt liv. Det är inte rimligt att jag ska bära min skuld så tungt. Att döma och straffa sig själv för att man inte är fullkomlig, felfri eller har full kontroll - det blir så omänskligt brutalt. Så livsfientligt. Det är inte rimligt. Känns inte som att det handlar så mycket om att förlåta sig själv, mer om att se att man bara är en liten kugge i ett större sammanhang. Fast det kanske är samma sak.
Älskade Tore.
På Tores gravsten
