När livet gör för ont

Ingen längtar efter att dö. Inte ens den som tar sitt liv.

Det finns de som säger att om någon verkligen vill dö, då är det inte så mycket vi kan göra för att förhindra det. Har väl beslutet fattats så är vi medmänniskor maktlösa. Ren lögn. I DN blev någon psykolog intervjuad för ett antal månader sedan. Han menade att för de efterlevande var det viktigt att acceptera det beslut som tagits av den som tog sitt liv. På det sättet verkade han tro det lättare skulle gå att lägga bakom sig, minska sorg och skuldkänslor. Om den enda ansvariga var den döde, ja ... då var det varken en tragedi eller en katastrof, endast ett beslut han själv får stå för. Vilken otrolig idioti.
Ska det vara så svårt att förstå hur skadad man måste vara för att ta sitt liv. Det naturliga för varje mänsklig varelse är att se tillvaron som meningsfull och sig själv som en värdefull del av ett sammanhang. Ha, i den bästa av världar. Att se det som naturligt betyder inte att det är alla förunnat eller kanske ens det vanliga. Alla vi som behöver konstruera en mening och arbeta fram tillförsikt är tvungna till det på grund av det bagage vi bär med oss, och de erfarenheter på vägen som för upp det skadade till ytan. Ett friskt barn eller en tillräckligt hel vuxen fylls inte med tvivel om livets mening, de lever med det mod, den livsglädje och entusiasm som undanröjer risken för grubblerier. För det mesta. Ett ifrågasättande av livets mening uppstår först när man inte lever det, när något hänt i nuet eller trängt upp från det inre, när individens förmåga att våga vara en del av livsflödet blivit haltande.

Att ta sitt liv är så gott som aldrig ett moget övervägt beslut. Det har sin grund i ett feltänk, begränsat perspektiv och visar på en människa i psykisk smärta. Ett självmord är en psykisk olycka, en tragedi och ett misslyckande för de som är nära och samhället i stort.

Idag är den förhärskande föreställningen att livets mål är individuell lycka, det är vad vi alla bör sträva efter och gör vi det så är det också det bästa för samhället i stort. Det blir som den kapitalistiska idén - varje persons egocentriska val vad gäller ekonomi påstås gagna den värld där vi alla lever - omvandlas till att även gälla moral och levnadsregler. Hur blev det så jävla dumt?
Det krävs mod för att bli sig själv. Du behöver tro på dig själv och dina möjligheter att ta dig över livets trösklar. Att utforska vem du vill vara och tror dig kunna vara - det kräver kurage. Det kräver att kunna följa sin inre sanning och få omvärldens stöd i detta. Tillåts du inte vara autentisk av de omkring dig blir det tungt, vilket är fallet i den dysfunktionella familjen. Men så har väl inte alls du haft det? Det är de där andra?

Vet du att du inte duger, är du uppväxt med att misslyckanden visar hur dålig du är, då är du berövad glädjen som finns i att ta del av livet. Din ständige följeslagare är skam. Har du lärt dig att de som vill stötta dig ställer orimliga krav du aldrig kan leva upp till - då är det svårt att att vilja vidare. Fråntas du varje spår av tillförsikt, glädje och tro på dig själv gör livet bara ont.

Den som tar sitt liv söker frid. När livet gör ont och du vet det inte finns något du kan göra åt det, då vill du bara bort från smärtan. Du förmår inte vilja livet. Du tror livet är något du inte klarar av att skydda dig mot. Du tror din känsla, din smärta, inte borde finnas och att den ställt sig i vägen. Kanske tror du till och med att den visar hur undermålig just du är. Då är du lurad av psykologen/psykiatrikern och samhället i stort som vägrar se det giltiga i upplevelsen. För du borde alltid må bra om du är normal, inte sant? Lögnen om det lyckliga livet där du ska förneka och dölja din personliga sanning har gjort att vi lagt oss på den låga nivån. Jag träffar faktiskt fortfarande på människor som tror gråt visar på svaghet, så det är inte långt vi kommit.

Men döden, det är ett tomt ingenting, noll och intet.
Ingen längtar efter att dö. Inte egentligen.