30 maj 2012

Som att inte riktigt finnas till

När Ragnar berättar hur det var hemma hos Karin åren efter skilsmässan känns det ganska outhärdligt. Jag vill kunna lyssna när han delar med sig av hur det var, sådant han tittat och tänkt på under sina terapitimmar. Jag vill ge ett samlat och uppmärksamt intryck. Fast hans minnesbilder griper mitt hjärta och mina pojkars utsatthet smärtar mig. Men trots att skuldkänslor och sorg tumlar runt i mig vill jag vara det utrymme han kan tala till, en öppning, utan att mina känslor ska stå i vägen.
Vid skilsmässan var Ragnar 11 år och Tore bara 8. Ragnar traskar hem från skolan till en ödslig lägenheten. Ofta fanns Karin inte där och när hon var det så fanns hon ändå inte till för honom. Hon skulle bli lämnad ifred och den mesta tiden efter skoldagen satt han framför Tv:n, hopsjunken, slötittande på vad skit som än visades. Han kände att något var fel. Ingen undrade hur han haft det, någon hjälp behövdes inte i köket och måltiderna åts under tystnad. De satt var för sig upptagna av sig själva för så skulle det vara. Karin fick inte störas och blev irriterad när pojkarna ville ha uppmärksamhet eller betedde sig som bröder gör. Det var så trist, tungt och tråkigt berättar Ragnar. Många gånger satt han på eftermiddagarna i soffan och undrade varför han inte fick träffa farsan istället, varför det var så många dagar sedan han fick åka dit, så här var det inte där - där pratades det, gjordes saker och man var tillsammans mer. Så minns han att han tänkte.

Karins konstanta missnöje och retlighet visar att något är fel på honom. Så måste det ju vara. Ragnar beskriver det som att han redan i 11-13 års åldern funderar över hur meningslöst allt är, att ta sitt liv om några år tycks honom vara en väg bort från ett liv utan mening. Känns nästan som en tröst att tänka så. Han tror sig inte om att ha några värdefulla kvaliteter eller ens kunna skapa sig ett liv längre fram. Ibland finns visst glädje och lust, men det är ändå som om det inte lyckas tränga undan den vardag som präglar hans upplevelse av sig själv och omvärlden.

En gång, berättar Ragnar, när han hjälper sin mor bära matvaror på väg uppför trappan till lägenheten, vänder sig Karin om med matkasse i hand och säger - apropå inget alls som han minns det - : ’Du känner dig väl älskad?’. Frågan förbryllar honom men hans svar kommer direkt: ‘Nej’. Naturligtvis är han inte älskad, vilken konstig fråga, hela situationen känns olustig och underlig. Hennes reaktion blir att hon ilsket far ut mot honom om att han ska sluta prata sådana dumheter.

Det han berättar är obehagligt. Den avsaknad av bekräftelse han beskriver känner jag igen från min egen uppväxt. Tristessen och osynligheten. Och så gifter jag mig ändå med en sådan kvinna. Jag har redan insett hurdan Karin är och lärt mig mer om narcissism, speciellt dold narcissism (covert narcissism) där den här typen av uppväxt skildras, men det är väldigt påfrestande att ta del av hans redogörelse när vi båda sett konsekvenserna. Jag kunde inte skydda min söner från henne, jag var för svag och okunnig, fast jag tyckte jag försökte och gjorde vad jag trodde var bäst. När jag lyssnar på honom får jag försöka ställa upplevelsen av min egen sorg, skuld och otillräcklighet lite åt sidan, för att alls kunna ta del av det han säger. Fast det är svårt. Skildringen sätter ju också ljuset på bakgrunden till hans brors suicid. En fasansfullt stor del av orsaksammanhanget bakom vår älskade Tores död är denna störda kvinna.

Kanske tänker du som läser att barn behöver ju vara ensamma och ifred också, det kan inte alltid finnas föräldrar där som bekräftar dom. Är jag en sån där som vill anklaga alla ensamstående mödrar för deras barns felsteg senare i livet, eller...?
Möjligen är jag dålig på att sätta ord på vad det handlar om. Det är en avgrundsdjup skillnad; i den narcissistiska moderns ögon är du aldrig tillräckligt bra, en spegling av den du är och där du upplever ditt eget värde i hennes ögon förekommer helt enkelt inte. Under uppväxten måste man bli bekräftad för att uppleva att man själv verkligen har ett värde. Flertalet människor tror jag inte alltid inser hur avgörande detta är från det man är liten, för det sker naturligt och ingen moder skulle väl kunna låta bli att vara denna älskande reflektion. Men ett livskraftigt jag kan knappt bli till om man inte blir sedd, verkligen sedd som en egen unik individ. Saknar en moder den kvaliteten räcker sällan en faders empatiska förmåga till för att kompensera hennes brister.

För den narcissistiska modern fyller barnet endast en funktion för henne, är till för henne, och ses i realiteten som en del av hennes person. Barnet har i hennes ögon inget eget värde som unik individ och hon saknar insikt om denna bristande mänsklighet hos sig själv. En gnagande oro över den inre tomheten kan finnas där, men det är långt till att se sin egen totala oförmåga att älska någon. Utöver detta tillkommer hennes drift att söndra mellan sina barn, en del av maktfullkomligheten. Vilket är ödeläggande eftersom syskon blir så otroligt viktiga för varandra med en sådan moder.

Men värst av allt är att barnen till en sådan mor vet att de är oälskade även om de inte kan formulera det. De ser sig istället som ovärdiga kärlek, och får tidigt klart för sig att alla som vill ge stöd och uppmuntran på vägen till vuxenlivet egentligen ställer orimligt höga krav som de inte kommer kunna leva upp till. På det sättet begränsar den narcissistiska modern barnens möjlighet till att ha roligt, att uppleva att någon tror på dom, älskar dom eller ens vill dom väl. Så gjorde Karin mot mina pojkar, och min moder gentemot mig, fast de inte hade den medvetna intentionen. En narcissist är inte kapabel att se sanningen om sig själv, att se sig själv som ren och oantastlig är en del av det störda falska jaget.

Ett barn som en narcissistisk modern får grepp om är övertygat om att alla andra människor är som hon. Vilket betyder att det i världen inte finns någon som kan älska mig. Jag är utan värde. Att inte bli sedd är som att inte finnas. Att inte få finnas.

Min Tore hade inte så stor chans att överleva när Henrik Sedvall på BUP ställde sig på Karins sida och drogade ner honom.

30 maj 2012

Som att inte riktigt finnas till

När Ragnar berättar hur det var hemma hos Karin åren efter skilsmässan känns det ganska outhärdligt. Jag vill kunna lyssna när han delar med sig av hur det var, sådant han tittat och tänkt på under sina terapitimmar. Jag vill ge ett samlat och uppmärksamt intryck. Fast hans minnesbilder griper mitt hjärta och mina pojkars utsatthet smärtar mig. Men trots att skuldkänslor och sorg tumlar runt i mig vill jag vara det utrymme han kan tala till, en öppning, utan att mina känslor ska stå i vägen.
Vid skilsmässan var Ragnar 11 år och Tore bara 8. Ragnar traskar hem från skolan till en ödslig lägenheten. Ofta fanns Karin inte där och när hon var det så fanns hon ändå inte till för honom. Hon skulle bli lämnad ifred och den mesta tiden efter skoldagen satt han framför Tv:n, hopsjunken, slötittande på vad skit som än visades. Han kände att något var fel. Ingen undrade hur han haft det, någon hjälp behövdes inte i köket och måltiderna åts under tystnad. De satt var för sig upptagna av sig själva för så skulle det vara. Karin fick inte störas och blev irriterad när pojkarna ville ha uppmärksamhet eller betedde sig som bröder gör. Det var så trist, tungt och tråkigt berättar Ragnar. Många gånger satt han på eftermiddagarna i soffan och undrade varför han inte fick träffa farsan istället, varför det var så många dagar sedan han fick åka dit, så här var det inte där - där pratades det, gjordes saker och man var tillsammans mer. Så minns han att han tänkte.

Karins konstanta missnöje och retlighet visar att något är fel på honom. Så måste det ju vara. Ragnar beskriver det som att han redan i 11-13 års åldern funderar över hur meningslöst allt är, att ta sitt liv om några år tycks honom vara en väg bort från ett liv utan mening. Känns nästan som en tröst att tänka så. Han tror sig inte om att ha några värdefulla kvaliteter eller ens kunna skapa sig ett liv längre fram. Ibland finns visst glädje och lust, men det är ändå som om det inte lyckas tränga undan den vardag som präglar hans upplevelse av sig själv och omvärlden.

En gång, berättar Ragnar, när han hjälper sin mor bära matvaror på väg uppför trappan till lägenheten, vänder sig Karin om med matkasse i hand och säger - apropå inget alls som han minns det - : ’Du känner dig väl älskad?’. Frågan förbryllar honom men hans svar kommer direkt: ‘Nej’. Naturligtvis är han inte älskad, vilken konstig fråga, hela situationen känns olustig och underlig. Hennes reaktion blir att hon ilsket far ut mot honom om att han ska sluta prata sådana dumheter.

Det han berättar är obehagligt. Den avsaknad av bekräftelse han beskriver känner jag igen från min egen uppväxt. Tristessen och osynligheten. Och så gifter jag mig ändå med en sådan kvinna. Jag har redan insett hurdan Karin är och lärt mig mer om narcissism, speciellt dold narcissism (covert narcissism) där den här typen av uppväxt skildras, men det är väldigt påfrestande att ta del av hans redogörelse när vi båda sett konsekvenserna. Jag kunde inte skydda min söner från henne, jag var för svag och okunnig, fast jag tyckte jag försökte och gjorde vad jag trodde var bäst. När jag lyssnar på honom får jag försöka ställa upplevelsen av min egen sorg, skuld och otillräcklighet lite åt sidan, för att alls kunna ta del av det han säger. Fast det är svårt. Skildringen sätter ju också ljuset på bakgrunden till hans brors suicid. En fasansfullt stor del av orsaksammanhanget bakom vår älskade Tores död är denna störda kvinna.

Kanske tänker du som läser att barn behöver ju vara ensamma och ifred också, det kan inte alltid finnas föräldrar där som bekräftar dom. Är jag en sån där som vill anklaga alla ensamstående mödrar för deras barns felsteg senare i livet, eller...?
Möjligen är jag dålig på att sätta ord på vad det handlar om. Det är en avgrundsdjup skillnad; i den narcissistiska moderns ögon är du aldrig tillräckligt bra, en spegling av den du är och där du upplever ditt eget värde i hennes ögon förekommer helt enkelt inte. Under uppväxten måste man bli bekräftad för att uppleva att man själv verkligen har ett värde. Flertalet människor tror jag inte alltid inser hur avgörande detta är från det man är liten, för det sker naturligt och ingen moder skulle väl kunna låta bli att vara denna älskande reflektion. Men ett livskraftigt jag kan knappt bli till om man inte blir sedd, verkligen sedd som en egen unik individ. Saknar en moder den kvaliteten räcker sällan en faders empatiska förmåga till för att kompensera hennes brister.

För den narcissistiska modern fyller barnet endast en funktion för henne, är till för henne, och ses i realiteten som en del av hennes person. Barnet har i hennes ögon inget eget värde som unik individ och hon saknar insikt om denna bristande mänsklighet hos sig själv. En gnagande oro över den inre tomheten kan finnas där, men det är långt till att se sin egen totala oförmåga att älska någon. Utöver detta tillkommer hennes drift att söndra mellan sina barn, en del av maktfullkomligheten. Vilket är ödeläggande eftersom syskon blir så otroligt viktiga för varandra med en sådan moder.

Men värst av allt är att barnen till en sådan mor vet att de är oälskade även om de inte kan formulera det. De ser sig istället som ovärdiga kärlek, och får tidigt klart för sig att alla som vill ge stöd och uppmuntran på vägen till vuxenlivet egentligen ställer orimligt höga krav som de inte kommer kunna leva upp till. På det sättet begränsar den narcissistiska modern barnens möjlighet till att ha roligt, att uppleva att någon tror på dom, älskar dom eller ens vill dom väl. Så gjorde Karin mot mina pojkar, och min moder gentemot mig, fast de inte hade den medvetna intentionen. En narcissist är inte kapabel att se sanningen om sig själv, att se sig själv som ren och oantastlig är en del av det störda falska jaget.

Ett barn som en narcissistisk modern får grepp om är övertygat om att alla andra människor är som hon. Vilket betyder att det i världen inte finns någon som kan älska mig. Jag är utan värde. Att inte bli sedd är som att inte finnas. Att inte få finnas.

Min Tore hade inte så stor chans att överleva när Henrik Sedvall på BUP ställde sig på Karins sida och drogade ner honom.