Ta sitt liv del 4.

Om lidandet saknar mening så finns det verkligen ingen vettig anledning att stanna kvar här och plågas.

Tror du att meningen med livet är att vara lycklig? Så dumma är väl ändå inte de flesta av oss? Fast ofta får jag intrycket att vi kan tänka så, att det är de tillfällen vi mår bra och lyckas som är meningen med alltihop. Följden blir att den
som mår dåligt ska fås att må bra igen och då ska livet kännas, och vara, meningsfullt igen. Det blir lite fel.
Den sorg, smärta och plåga vi upplever ses då som ett hinder för mening i tillvaron och någonstans där slår det slint. Vi får psykologer som tillåter sig använda piller för att trolla bort dessa känslor och tankar, som istället för att göra sitt terapeutiska arbete vill avfärda klientens verklighet. Det finns inget personligt stöd i detta. Blir jag bemött av en självgod psykolog, infantil läkare eller beskäftig terapeut som att där jag befinner mig i sinnet just nu bara är märkligt, rent av sjukligt och helt utan värde, blir då inte konsekvensen att jag ser ner på mig själv ännu mer? Jo, något fel måste det ju då uppenbarligen vara på mig. Min smärta, vad den än handlar om, ses som meningslös och ivägen för livet. Både underförstått och direkt är det budskapet om man blir behandlad som Tore på BUP. Eller när läkaren på vårdcentralen vill ge mig antidepressiva preparat då jag sörjer min son.

Mening i mitt liv finns i den pågående berättelsen. Allt jag känner, upplever och är med om är delar av meningen i mitt liv. Sorg, smärta och lidande varken blockerar eller upphäver meningen i livet. De är en del av livet, min verklighet, det som är sant och pågår. Mitt liv är här och nu. Det ser ut precis som det gör. Jag är inte här för att vara lycklig. Jag är här för att leva mitt liv.

Att uppleva sitt liv som meningslöst kallas nuförtiden depression, om den känslan varar över viss tid. Det förklarar givetvis ingenting. Depression är bara beteckningen på tillståndet. Ändå hör vi hela tiden folk prata som om det ena var orsak till det andra. Men depression är inte orsaken till att man ser livet som meningslöst, lika lite som det går att se upplevelsen av meningslöshet som orsak till depression. Egentligen tycker jag hela resonemanget blir utomordentligt fånigt. Det är bara rundgång.
Men sådär blir det när en term hittas på som definieras, plötsligt tror många att det blivit hanterbart för nu finns en förklaring.

Om vi tror att upplevelsen av meningslöshet beror på depressionen så antar också en del att botemedlet är att personen ska inse/komma fram till att livet visst är meningsfullt. Fast det vet de flesta inte fungerar så bra, det finns inga rationella argument som duger för att övertyga den som är i gropen. Lika dumt som att fråga den deprimerade varför han är deprimerad. En depression är inte en direkt reaktion på en svår situation. Det betyder inte att omständigheterna saknar relevans, men det finns inte ett rakt orsakssamband.
Kvinnan vars man tagit sitt liv - kvarlämnad står hon med deras barn och minnen av vad hon trodde var ett meningsfullt liv. Hon vet att orsaken inte var tillvarons meningslöshet, meningen i hans liv fanns där runt omkring honom att uppleva, om han kunnat. Och min Tore tar inte sitt liv för att livet är meningslöst, på vilket sätt kan det vara rimligt att en sextonårig pojke drar den slutsatsen? När ska vi förstå att pratet om livets mening varken är problemet eller svaret, utan endast ett symptom?

Sen har vi de här märkliga personerna som anser att hjärnans kemi är orsaken, som om vi föddes med en brist på psykofarmaka. Allt som händer oss, vi gör och upplever har naturligtvis ett motsvarande förlopp fysiskt och kemiskt i vår kropp. Men det ena orsakar inte det andra. Orsaken till att vi springer är inte att hjärtat slår fortare. En depression kureras inte av psykofarmaka, den avtrubbas eller trycks ner. De som tycker det har varit deras räddning tänker jag inte argumentera emot. Däremot ska jag längre fram berätta mer om hur jag ser på det. Jag vågar aldrig ta sånt mer.

Jag menar inte att det är bra att vara deprimerad. Det är inte vad jag säger. Jag likställer inte lidande med att vara deprimerad, om nu någon trodde det. Är man deprimerad behöver man hjälp. För mig är depression att ha kört fast, du slirar i lervällingen och tiden upphävs. Att vara deprimerad är inte att vara väldigt ledsen eller ha stor sorg. Depressionen blir farlig för att du inte förmår se det du går igenom som ett kapitel i din berättelse, din livshistoria. Du vill det ska vara över, att allt borde vara annorlunda. Du ser ingen mening i lidandet för berättelsen har upphört. I en depression har förmågan till meningsfullt lidande tagit slut. Livet går i stå när du inte klarar av att ta till dig din sanning i nuet, för depressionen innehåller alltid en lögn, en dold förnekelse. Det är därför man fastnat. Det är vad jag tror.

Mitt liv är min egen resa. Livet är kanske ett pendlande mellan livsleda, smärta och meningsskapande. Ett växelspel som pågår varje vecka, månad och år under vår levnad. Vi får alla vara vår egen amatörpsykolog och avgöra vad vi tror leder framåt. Inte tror jag mig sitta inne med den sanning som ska gälla även alla andra. Det är mitt liv. När jag pratar i min terapi och skriver hemma söker jag mig fram. Vilka frågor som gagnar mig att leva med är inte alltid lätt att se. Svaren vet jag inte, men ofta tror jag det viktigaste är vilken fråga som fyller mitt sinne. Vissa frågor leder ingen vart, inte framåt i alla fall, bara ner i en svart brunn. Det finns frågor som behöver ofrågas, de som förstör.

Jag hann inte sjunka till botten innan jag sökte hjälp. Nu är jag i alla fall något mer balanserad. Och jag tror jag kan se delar av vad som bidrog till att jag kunde kravla upp en bit. Det var skrämmande i utförsbacken, när det inte gick att besinna sig och allt gungade. Jag vill tro jag är på väg åt rätt håll nu och min terapeut kommer hjälpa mig. Jag hoppas inget. Men snälla, låt mig slippa den förlamande hopplösheten, tröttheten och den mörka tyngden i depressionen. Jag har varit i det förr och vill inte hamna där igen. Det måste gå att undvika, på något sätt.