Jeremiader

Vilken tur att man kan iaktta sig själv, ställa sig vid sidan och få lite distans till sitt personliga drama. Att kunna garva åt sitt ömkliga patetiska liv. Det är svårt att ta sitt liv helt på allvar, det blir löjligt att försöka begripa meningen med allt. Som om det fanns ett syfte med hur det blev. Så bakvänt blir det om man tror man lever i en roman. Läser man en bok kan man fråga sig vad författaren vill ha sagt, men du är inte författaren till ditt eget liv. Vad än amerikanerna vill få dig att tro. Du har ingen att ställa frågan till. Vad var meningen med det här?
Det var ingen som tvingade mig att gifta mig med den där kvinnan som var oförmögen att älska. Jag
bär själv ansvaret för mina val, samtidigt som jag ingår i ett större sammanhang. Jag påstår inte att livet är rättvist, att man förtjänar all skit som drabbar en, men det skulle vara tramsigt att hävda att allt är så orimligt orättvist heller. Som om världen borde hörsamma mina goda intentioner. Istället får jag ta konsekvenserna av mina val, även de jag inte kunde förutse. Vad trodde jag? Så är det ju för alla andra. Mitt liv blev allt värre hur jag än kämpade och stretade. Jag valde kanske fel vid de flesta vägskäl här i livet. Så kan det vara. Det är onekligen fascinerande. Vad det nu skulle finnas att lära sig av det? Men det finns ingen mening med att ångra sig, jag visste inte bättre. 

Under sista året som gift och efter skilsmässan trodde jag mig ha nått botten. Mitt liv som jag tänkt mig det var över. Så nu kunde det bara bli bättre, kom jag kom fram till. Fast jag hade naturligtvis helt fel. Igen. Att försöka handskas med den galna kvinnan jag varit gift med för att få umgås med mina pojkar, falsk och intrigerande, var tungt och tröstlöst. Jag for illa, men i ännu högre grad pojkarna förstås. Först den äldste med självmordsförsök och självdestruktivitet, och senare var det Tore som bröts ner till oigenkännlighet i depression och uppgivenhet under sin moders livsfientligt kontroll. Min älskade yngste son tas ifrån mig. Jag förmår inte skydda honom från hans mor eller psykologen. Den nerdrogade Tore tar sitt liv ett omdömeslöst ögonblick efter en dramatisk situation iscensatt av hans mor. Älskade pojke.

Jag ska hålla mig vid liv ändå, tänker jag mig, om så bara för Ragnars skull. Karins skadeglädje för att hon lyckades isolera Tore från sin äldre bror och mig kommer alltid brinna i mig. Trots att det ledde till hans död gläds hon över att hon kunde isolera honom fullständigt. Psykologen på BUP som inte brydde sig om det jag sa till honom, ljuger och garvar åt mig när Tore är död. Efter Tores död försöker jag hjälpa äldste sonen i hans famlande efter traumat av att ha mist sin bror. Han inser sin moders jävelskap och distanserar sig från henne. Samtidigt ska jag orka med mig själv. Som tack hämnas han, gör sig onåbar och fortsätter på den inslagna vägen av droger och kriminalitet, vilket han ljugit om hela tiden. Jag gav upp försöken att nå honom efter att jag gjort vad jag såg som möjligt. Var och en åt sitt eget öde. När ska det vara nog?

Kom inte säg att livets mening är lycka, jag stryper dig.

Det ger viss frihet att ha misslyckats med vem jag ville vara och vad jag ville åstadkomma i mitt liv. Vad finns kvar att bevisa eller sträva mot? Varje gång jag ändrat inriktning och ansträngt mig på nytt har resultatet blivit besvikelse, nederlag och tragedi. Givetvis är mitt största misslyckande min blide gode pojkes död. Att inte räcka till som far. Allt annat en svart inramning.

Resten av mitt liv kan inte uppväga hur det varit, en föreställning om att det negativa i tillvaron kan eller ska balanseras av det positiva är endast fånerier. Livet är inte konstruerat så, vad vi än hoppas på, vill eller förväntar oss.

Likväl, gör jag slut på berättelsen nu får jag inte veta hur det går. Det är viktigt att vara nyfiken, för mig har det varit avgörande. På livet som sådant, sig själv och vad det kan bli av det. Vad behöver ändras i mig för att uthärda? Vad krävs för att överleva? För alla gör det ont att utvecklas. När knoppar brister, du vet. Jag är tvungen att acceptera en ny livssituation, en ny verklighet. Det finns tänkesätt och föreställningar jag behöver göra mig av med. Men så är det också för alla andra, vid varje livskris. Jag är övertygad om att även Tore kunnat bli nyfiken, om han istället fått träffa en seriös terapeut. Men så blev det inte. Hans smärtsamma verklighet avfärdades som tecken på inre störning och något stöd i sitt lidande fick han aldrig, endast avtrubbande psykofarmaka - förnekelse på burk.

De allra flesta vuxna vet att det finns en mening i lidandet, vad de än säger eller lyssnar på, annars skulle mångdubbelt fler än de som tar livet av sig göra det. Människor har det tungt och kämpigt och många har det så länge. Trodde de det betydde att livet var utan mening så varför stannade de då kvar? I tusentals år har vi vetat att lidande är en del av människans lott.

Som ung är det svårare att ha distans till psyko-klåparnas bristande insikter och inskränkta synsätt. Den terapeut som säger till en femton-sextonåring att hans lidande saknar mening är en djävul i förklädnad. Finns det inget att vara nyfiken på i just den verklighet klienten nu befinner sig, varför då kämpa vidare? Pojkens egna svarta tankar byggs på bortom det hanterbara; det är alltså fel på mig och inget gör det värt att ha det såhär. Är det inte just det svåra i att se sitt lidande som meningsfullt som driver en till självförintelse? Det är ju just det man behöver stöd till - uthållighet, mod och tillförsikt - och det är terapeutens kall, eller borde vara. Man uppmuntrar inte en tonåring att ge efter för sin rädsla som Henrik gjorde, det är sjukt och vidrigt. Psykologerna på BUP är charlataner och livsfarliga för våra ungdomar, med rutinmässigt utskriven psykofarmaka och obefintlig terapeutisk ansvarskänsla.

Visst kan och ska vi ta livet på allvar, men det är också nödvändigt att vara krass; ta sig in till stranden från det gungande känslohavet där man guppar upp och ner som en viljelös korkbit. Att vara nyfiken och låta sig fascineras av hur livet far fram med en. Det går att lära sig om livets existentiella villkor i lidandet. Är man tapper tar man sig vidare i berättelsen. Men livets mening finns inte som en present att hitta. Som med varje annan sak är meningen med föremålet vad det används till. Livets mening finns inte att upptäcka. Det är en konstruktion, en berättelse att själv tillverka. Om du nu tycker dig behöva göra det.

Eller; är vi inte djur vars enda syfte är överlevnad? Vi finns här för att föra vårt genetiska arv vidare, vilket gör din avkommas liv viktigare än ditt eget. Det är grunden, allt annat är bara våra försök att handskas med den givna ramen.
Eller; vi är själar i en kropp och meningen blir begriplig först efteråt. Var tacksam, följ reglerna i skriften, bär ditt lidande och inse ditt begränsade perspektiv. Så kommer svaren senare.
Eller så är bådadera sant. Eller inget av det.
Välj själv.


Gud, vad jag längtar efter honom. Min Tore. Den han var innan hon fick honom i sitt grepp, och den han är nu. Älskade pojke.
Jag är säker på att få träffa honom igen, och jag får tro vad jag vill.