Psykologer på BUP

Det kan inte vara rimligt att anta psykologer anställda på BUP utgörs av bottenskrapet av de examinerade studenterna. Antagligen anses de vara fullgoda representanter för sitt skrå. Eller har det slumpat sig så att de inkompetenta hamnat just här i nordöstra Skåne? Det skulle vara ytterst märkligt. Så
kan det knappast förhålla sig.

Tidigare, innan Tores suicid, trodde jag de berättelser jag fick ta del av om möten med psykologer på BUP här i kommunen var skrämmande exempel på enstaka rötägg inom yrket. Jag kunde efter att själv ha blivit utsatt lyssna på ett annat sätt: exempelvis på de unga kvinnliga vikarier jag träffade på inom Omsorgsförvaltningen. Flera redogjorde för hur de några år tillbaka sökt sig, eller skickats, till BUP på grund av ätstörningar eller annan problematik. Det var förstahands-uppgifter, men de hade ofta vänner och bekanta med likartade erfarenheter av psykologer. Ingen upplevde att de hade fått adekvat hjälp. Inför exempelvis de unga kvinnornas ätstörningar var psykologerna handfallna och bagatelliserade deras problem helt utan medkänsla och kompetens. I flera fall hörde jag att de unga kvinnorna till slut fick stöd av duktiga sjukgymnaster som lärde dem se och acceptera sina kroppar på annat sätt, men psykologerna var aldrig till någon hjälp.

Vad som avslöjar en inkompetent terapeut tydligast är självgodheten. Har de inte insett att livet är komplext, utan söker de enkla svaren och snabba diagnoserna då ska de naturligtvis inte arbeta som terapeuter. De måste fascineras av människans resurser och ha lite hum om hur det i varje människa finns krafter att nå och vad som i nuläget ställt sig i vägen för den de möter och, de behöver inse vilket nödvändigt arbete som krävs i en livskris:
En människa med självkännedom, som mött sin egen sårbarhet, rädsla och skam kan känna igen detta, erkänna det som allmänmänskliga aspekter i psyket och känna med sin medmänniska. Har de själva mognat har de utvecklat ödmjukhet i synen på sig själva och andra vilket blir uppenbart i mötet med klienten.  De ser inte ner på klienten och drar slutsatsen att svårigheterna beror på klientens egna inre tillkortakommanden, de vet det finns i oss alla och vet vad som krävs i  form av vilja och mod för att komma vidare i en livskris. Inför människans förmåga att resa sig känner de vördnad. De står inte främmande inför klientens rädsla; rädslan för att inte vara värd kärlek, rädslan för att aldrig kunna bli accepterad, bekräftad och förstådd. De har insett att denna rädslas upphov ligger i skammen, för de har upptäckt detta på sin egen inre resa. Det är en ynnest att få försöka vara stöd i någon annans kamp för överlevnad och strävan efter mening, att få det förtroendet väcker den största ödmjukhet och respekt. Det har de insett på djupet, om de mognat. Men är de självgoda saknas förutsättningarna för ett autentiskt möte och de blir farliga med sitt förakt för svaghet.

Jag har sällan träffat en psykolog eller psykiatriker som inte varit nedlåtande, som inte sett sig som suverän de där stackarna som inte får sina liv att fungera. Ytterst få av de psykiatriker jag träffat har ens kunnat vara artig och trevlig. Efter bara några meningar ska de sätta en på plats. Några av de psykologerna jag stött på har haft snällhetsmasker och försökt sig på en mild medkännande framtoning, vilket när fasaden rämnat raskt visat sig vara falska jagpresentationer. Inte har jag heller träffat någon annan person som tycker de fått hjälp av en psykolog eller psykiatriker. Jo, någon enstaka, av många de träffat så var det kanske en som var bra och kunde lyssna. Men de finns säkert, de bra psykologerna, någonstans. De verkar inte vara många och antagligen var de empatiska människor redan innan de gick sin utbildning. Det får mig tro att de blev bra terapeuter trots sin utbildning, och inte tack vare den.

Psykoterapeuter verkar vara något annat. Ska vi tro den avgörande skillnaden är att de gått i egen terapi? Kanske är det det som gör att de kan vara terapeuter på en annan nivå än psykologklåparna. Även dessa kan förstås ha blindskär i sitt psyke och styras av inre krafter de inte känns vid, men risken är nog avsevärt mindre med längre erfarenhet av egen terapi. Jag tror inte en terapeut behöver ha upplevt större trauman under uppväxten, eller som vuxen, för att nå insikt om vår mänskliga belägenhet, även om det säkert hjälper, om de bearbetat vad de varit med om. Det går nog nå en viss mognad ändå.
Enligt uppgift finns det nu till och med psykologprogram där de inte alls behöver gå i egenterapi, inte nånting alls. Rent skrämmande. Vi har fått en kader av psykologutbildade vars teoretiska studier kan användas för att diagnostisera och snävt beskriva andras brister men egentligen inte lett till egna insikter om livskonst. Det måste vara något oerhört fel på deras utbildning. Jag är säker på att ett år till eller så på utbildningen inte skulle spela någon roll alls, de blir upplärda till en attityd som gör att de inte kan fungera som terapeuter. Tror jag.

Att vara en bra terapeut kräver ett kreativt sinne. Ska du stödja någon i konsten att leva sitt liv har det liten betydelse vilka teoretiska studier du har bakom dig om du fastnat i självbelåtenhet och besserwisser-attityd. Hur mycket musikhistoria och musikteori du än läst så blir du inte en bra musiker för det. Det krävs ett helt annat sinnelag för att vara stöd i det kreativa arbetet att skapa sig ett liv än att teoretiskt behärska olika hypoteser och fakta.
Psykologer och psykiatriker på BUP sitter med armarna i kors och låtsas bry sig, ger psykofarmaka och väntar. De har inga verktyg för att vara stöd, de vet inte vad de ska göra. Ändå tror de att de är så märkvärdiga. De har fritt spelrum att förstöra och aldrig behöver de stå till svars för sin inkompetens. Myndigheterna backar upp deras sekretess även när deras agerande bidragit till klientens död. Socialstyrelsen kritiserar inte den obefintliga terapin utan endast administrativa detaljer runt den livsfientliga behandlingen.
En skam för Sverige att vi lämnar ut våra unga till sådana personer på BUP och sedan skyddar de inbilska utövarna på dessa institutioner.