Varje dag får jag sätta av tid för sorg, medvetet skapa mitt utrymme där jag släpper sorgen fri att komma. Det är vad
jag behöver göra för att vilja livet, annars fastnar den i kroppen, värker och drar ner mig. Ändå ramlar det över mig vid andra tillfällen och det är så det är - det kan inte vara på något annat sätt. Jag vet det nu.
Min rara pojke, så mjuk och glad. Min Tore. Så oerhört provocerande med en pojke som är på det viset när han blev 12-13 år för de andra grabbarna i hans ålder. Lite drömmande och känslig, snäll och go. De ska då bli tuffa och “manliga” och i de begränsande och förvirrade könsrollernas tidevarv är att vara kille att ‘inte vara som tjejerna’. Han blev trakasserad och mobbad. Skolan kunde inte skydda honom och på just den skolan var det åren därefter upprepade rapporter om elevmisshandel i lokalpressen. Jag tror det fanns större utrymme att vara på sitt eget vis förr i tiden, då när respekt, hänsyn och självdisciplin var en del av den sociala fostran; vilket skolan givetvis var en del av. Nuförtiden är det djungelns lag som gäller i skolorna och könsrollerna är förenklade och banaliserade.
Han kräktes ibland innan han skulle till skolan. Han var tapper. Men förövarna tilläts fortsätta och till slut ville Tore inte gå kvar där. Så Tore kom till en annan mindre skola några mil bort. Nu skulle det väl ändå gå bra framöver? Och först såg det ut att göra det. Det fanns mycket positivt att utveckla, det fanns glädje och lust hos honom ofta. Men han fick bara en nära vän, Fredrik, annars var han dömande och misstänksam mot alla de andra. Han bar med sig skräcken och det lidande mobbarna utsatt honom för. Efterhand blev hans negativa inställning till sig själv starkare, han började skolka och slutade drömma om hur livet skulle bli.
Allt blev värre av att Karin isolerade honom alltmer i hemmet, förutom hennes destruktiva inflytande i övrigt under så lång tid. I ett samordnat grepp övertygade modern och psykologen Tore om att följa rädslan var det rätta för honom. Psykologen tyckte Tore var obegriplig eftersom han saknade inlevelseförmåga och nyfikenhet. När han dessutom trodde på moderns lögner blev det ogörligt att inse vad Tore utsattes för.
Att helt isolera en pojke med suicidtankar är i det närmaste en dödsdom. Karin såg med glädje att Tore blev allt räddare när han slutade gå i skolan och tillbringade all tid på sitt rum hos henne. I hennes förvrängda värld kunde hon då se sig som "omhändertagande", en totalt falsk bild av verkligheten. En narcissist lever i en fantasivärld styrd av dolda svarta motiv de inte ens själva känns vid. Henrik på BUP saknade empatisk förmåga och trodde sig göra sitt jobb när han spekulerade om autism, drogade ner Tore och stödde modern reservationslöst. Tore hade haft större chans att leva idag om han inte kommit till BUP överhuvudtaget.
