Sorg, läkande och ondska.

Jag tycker inte om ordet “sorgearbete”, det låter som om jag kan ta itu med det, som om det var en process jag styr, vilket leder fram till ett förväntat resultat. Så har jag inte alls upplevt det. Sorgen gör sitt arbete med mig. Jag har
att ge efter, ta emot, och i viss mån formulera det varefter. Antingen låter jag det ske eller så är jag motsträvig och bromsar, genom att försöka kontrollera varje steg i förväg. Troligen är det så att jag behöver formulera vad jag är med om, det går inte känna alla känslor oreflekterat och tro att jag kommer vidare. Men det går inte heller att tro det räcker med ord. Att prata med en terapeut kan vara värdefullt, men att bearbeta sorg rent rationellt och intellektuellt - om det är vad man tror man gör - det går inte. Likväl, hur jag tänker om det jag går igenom påverkar självklart förloppet och hur jag klarar av det. Idéer om hur det borde se ut är oftast i vägen för det som är sant.

Förut slog jag ifrån mig begrepp som acceptans. Det lät som jag borde komma fram till att Tores död var okej. Aldrig, aldrig någonsin, skulle jag kunna acceptera vad som hänt, tänkte jag. Det var ju som att vara nöjd med hur det blev. Detta tankesätt fanns när folk sa “Livet går vidare”. Alltså var min sons suicid något jag helt enkelt borde kunna lägga bakom mig. De visste inte bättre och jag ville slå dem på käften. Livet går absolut inte vidare. Det liv jag levt var över. Tiden stannade medan jag skulle försöka ta till mig den nya verkligheten. Ett hån och kränkande att andras liv bara fortsatte sådär utan vidare, så kändes det. Den som jag var skulle inte räcka till för att orka leva med detta. För alla andra gick livet vidare, så också för de som varit stöd för mig, och så ska det vara förstås. För Ragnar och mig var det annorlunda. Ragnar och jag var tvungna att göra om oss, inse att förutsättningarna för resten av våra liv var ändrade, och utgå från det för att kunna leva vidare på ett meningsfullt sätt. Jag visste att jag behövde låta sorgen bearbeta mig. Att stänga till runt sorg, vrede, skuld och skam och tro att jag endast borde se framåt var för mig en befängd idé. Hade jag trott det hade jag farit illa, lidit ännu mer, tror jag. Kanske finns det dom som kan kapsla in det utan att ta skada. Jag vet inte. För mig fanns inget val.

Ofta tänkte jag att ett läkande egentligen var omöjligt. Sorg är en intensiv kraft som river och sliter i kroppen och det är svårt att se vad man ska göra med den när den väller fram, annat än att ge efter eller försöka trycka ner den.  Var det inte jag som hade att våga följa med, att ge efter? Är den mer hanterbar nu så är det inte för att den är mindre, snarare är det för att jag tvingades bli en person som orkar bära sin sorg. Jag vet att min sorg kommer vara med mig tills jag dör. Saknaden likaså. Ett sår som aldrig läks, inte riktigt. Det kan man lära sig att leva med. Gamla vanor ändras, det är så mycket jag behöver lära om, och besvärligt att veta när jag går vilse. För mig och min äldste pojke komplicerades processen av att vi insåg att Henrik Sedvall på BUP stödde modern i konspirationen mot mig och honom, och att de tillsammans ledde Tore mot hans död. Vi plågades av vrede och vanmakt och hade skuldkänslor över att vi inte förmådde rädda Tore undan deras samordnade grepp. Det blir ingen upprättelse för Tore och de kommer aldrig ställas till svars för vad de gjorde mot honom. De kom undan med det bägge två. Socialstyrelsen och Tingsrätten och gav dem rätt att mörka allt. Det är bittert.

Jag trodde nog aldrig att sorgen och saknaden skulle gå över. Men förut visste jag inte om det skulle gå att leva med, och det hade heller inte gått om jag varit ovillig att förändras. Fast nu tror jag det kan gå. I amerikanska självhjälpsböcker talar de om “closure”, som om det fanns ett avslut i processen. Det tycker jag låter så dumt. Det är inte alls så det är. Man måste lära sig av det man är med om och det innebär inget avslut, man förstår mer av livets villkor och bär erfarenheter och slutsatser med sig.

Det låter pretentiöst att man måste mogna som människa, likväl tror jag det är vad som krävs. Hur skulle jag annars klarat av det? Jag behövde lära mig värdesätta livet på en högre nivå än tidigare, återupptäcka hur man skapar mening i sitt liv. Och jag behövde förstå mer om ondska, hur man själv ofta bjuder in den, och vad som krävs av en när man blivit utsatt. För många är idag ondska ett främmande begrepp och de ser det varken hos sig själva eller andra. Men jag har levt med en narcissist, insett vad som attraherade mig till henne, och då kommer jag inte undan behovet av att inse ondskans mekanik. När hon fick Henrik på BUP på sin sida ledde det till min yngste sons död, då blev det helt nödvändigt för mig att förstå ondskans väsen. Trots att alla erfar ondskans olika uttryck i vardagen och läser tidningar och ser på TV, anses det vara ett förlegat begrepp av tvivelaktigt värde. Vissa verkar tro att det finns en inbyggd dikotomi i begreppet ondska, alltså att något antingen är enbart gott eller ont. Det gör det naturligtvis inte. Egentligen är det ju bara folks önsketänkande att ondska skulle vara så främmande för dem och att de som begår onda handlingar är helt skilda från dem själva. Det är inte i den verkligheten vi lever.

Jag måste sträva efter att bli så vis att jag kan skilja på gott och ont i mina egna handlingar, lära känna mig själv. Först då kan jag värja mig och förstå det nödvändiga i att lära mig möta och handskas med ondskan, både egen och andras. Det förutsätter att jag förstår hur våra handlingar rör sig mellan poler av gott och ont och att jag inte kan undkomma ett ställningstagande.
Ett tankesätt som försvårar förståelsen är att ondskan avgörs av graden av medvetenhet hos människan som utför handlingen. Missuppfattningen att ondska förutsätter illasinnad intention är till för att folk ska kunna avfärda sina egna onda handlingar. Det är handlingen och dess konsekvenser det handlar om och inte graden av medvetenhet hos personen. Men detta är en omhuldad myt numer. Jag ska inte behöva uppleva ansvar för inre drivkrafter jag inte är medveten om, en sinnelags-etik som friskriver mig från allt jag orsakar så länge jag håller mig omedveten.