hade svårt att sätta ord på hur hon varit, vad de sett gick ju inte ihop riktigt. De visste inte vad de skulle tro; de såg hennes konstanta leende, hur lugn och glad hon verkade och kunde inte begripa hur hon kunde vara på det sättet på sin sons begravning. Möjligen var hon avtrubbad på något sätt. Kanske lamslagen av sorg. Flertalet vill alltid göra om sitt intryck till att betyda motsatsen till vad de ser.
Antagligen trodde Karin det skulle uppfattas som att hon stoiskt uthärdade en ofattbar personlig tragedi. Så måste hon ha tänkt; annars hade hon åtminstone försökt låtsas känna sorg i samband med sin sons begravningsgudstjänst. Hon tänkte sig inte riktigt för, eller så var hon le på att ha försökt spela sorg och skuld under flera veckor med varierat resultat. De flesta gick på det förstås, de som ser det de vill se, för några få var det skevt, det märktes hur svårt hon hade att få till det. Hon har aldrig varit så bra på att ljuga och förställa sig som hon själv vill tro. Men det behövs vanligtvis inte heller, de flesta vill inte se det som är sant; det är för jävla otäckt.
Det upphör aldrig att förvåna mig hur folk censurerar sig själva, de vägrar ta till sig sanningen de ser. Trots att det varit och är på samma sätt för mig. Det vi egentligen varseblir får inte vara sant, vi förnekar vår upplevelse och förmår inte ens sätta ord på den. Den riktiga slutsatsen av ens intryck blir inte ens medveten. För Ragnar och mig var det obehagligt att vara i hennes närhet den dagen. Kunde det verkligen vårt intryck av henne spegla sanningen? Hos Karin fanns ingen sorg. Hur var det ens möjligt? Och hon trivdes; begravningen var så fin och blomsteruppsättning lyckad och på träffen efteråt var hon en glad värdinna som fick mycket uppmärksamhet. Fast det fanns ingen sorg i henne. De andra som såg detta kunde inte erkänna det ens inför sig själva, fast det var den sanning de sett.
Karin ville nog vara en sörjande mor, hon vill så gärna tro att hon är en normal människa. Men äkta sorg ligger inte inom narcissistens känsloregister, det de kan erfara är snarare frustration. Så hur låtsas man sorg och skuldkänsla när känslorna inte finns där? För att vara en bra skådespelare krävs det att kunna känna känslan, det antar jag åtminstone. Jag såg Karin kämpa med detta en period, men längre fram slutade hon låtsas när hon antog det inte längre behövdes.
Hennes försök att spela sorg var tafatta och lite löjeväckande. Men ofta gick det bra ändå, folk vill ju tro att en mor sörjer. Ibland slog det över till aggressivitet istället om den närvarande personen inte tyckte synd om henne på sekunden, då blev hon förbannad för att den andre inte trodde på hennes sorg. Ja, det var inte lätt för henne att få till det. Hur skulle hon kunna veta att äkta sorg aldrig skiftar sekundsnabbt till aggressivitet? När det gör det kan man vara övertygad om att det är spelat. Narcissistens känslouttryck är ju till för att skapa en viss reaktion och så gott som aldrig tecken på något äkta som bryter fram. Ilskan kan man möjligtvis säga är äkta. Vreden som vanligtvis ligger dold hos den kvinnliga narcissisten kommer av frustrationen över att världen och människorna inte följer hennes nycker. Narcissisten upplever sin bristande makt att styra människor för egna syften som personligt kränkande.
För att rationalisera bort att ingen sorg fanns hos henne uttryckte hon det som att det var Tores öde att ta sitt liv, med andra ord hade hans död inget med henne att göra. Tillsammans med sin mor sökte hon sig fram till attityder för att inför sig själv kunna motivera att hon inte sörjde. Hennes mor, som är nästan lika störd som hon, hjälpte till att formulera de tänkesätt som behövdes för att kunna lägga det hela bakom sig, och ändå tro man är normal.
Men det var ändå obetänksamt att skryta så öppet om hur hon lyckats isolera Tore från Ragnar och mig. De som kunde reflektera fann ju detta märkligt, sett utifrån vad det ledde fram till. Visst fanns folk som var så godtrogna att de trodde på henne, att det verkligen var något bra hon lyckats med. Hur de då tänkte är svårt att förstå.
Att hon inför arbetskollegor och andra la skulden för Tores död på sin äldste son var otaktiskt. Ingen sund mor agerar och tänker på det sättet. Flera av arbetskamraterna blev illa berörda när de tvingades lyssna på detta. Det naturliga är att en vuxen upplever personligt ansvar för sina barn och därav följer skuldkänslor när något går åt helvete. Trots att det var Karin som lämnat Tore ensam efter det stora bråk med Ragnar hon iscensatt, trots att hon isolerat Tore från alla som ville honom väl och arbetat på att göra honom alltmer rädd, så var det Ragnar som klandrades för Tores död. Psykologen hade ju gått på det, så varför inte alla andra? En narcissist upplever aldrig ansvar eller skuld för någonting. Så Karin ifrågasatte inget i sitt eget agerande. Instinktivt reagerade kolleger med olust på det ohämmade skuldbeläggandet av Ragnar. De insåg nog hur sjukt det var.
Jag tror att Karin hade blivit bortskämd med att Henrik trodde på alla hennes lögner och glatt gått med på att lägga skulden på Ragnar, så hon förväntade sig nog att hon även inför andra kunde säga vad som helst, bli trodd och få sympati. Hon hade givetvis aldrig förstått att Henrik var lika störd som hon själv och att det var därför de kommit så bra överens och lyckats samarbeta fram till slutet.
Några veckor före Tores begravning satt jag vid Karins köksbord, med henne mittemot. Jag lämnade då tillbaka hans täcke som jag lånat och sovit med. Precis efter Tores död hade jag hämtat täcket med hans lukt som jag svepte om mig när jag sökte tröst. Hemma hos mig fanns inget med hans lukt eftersom hon hindrat honom från att besöka mig under åtta månader. För mig var det påfrestande att träffa henne, hon förmådde inte dölja sin glädje över hur förkrossad jag var och hennes leende - hon verkade så jävla nöjd - var obehagligt då jag inte ville fatta helt och fullt. Som för de flesta andra var det för skrämmande att ta min upplevelse av henne på allvar. När vi hamnat där i köket efter att jag suttit och gråtit på sängkanten i Tores rum så skulle vi tydligen samtala. Jag kan inte beskriva vad som skedde där i köket. Hon tänkte sig kanske vi skulle leka att hon brydde sig, att vi skulle prata som om vi var stöd för varandra. Jag vet inte. Fast jag kunde inte spela med. Jag var lugn och såg henne som på avstånd på andra sidan det runda bordet. Inget av det hon sa eller hennes uttryck av känslor var riktigt verkligt. Något svarade jag, men hon blev frustrerad när hon inte lyckades fånga in mig, när mina reaktioner inte följde hennes förväntningar. Vad som utspelade sig sedan hade inte med mig att göra, och det skiftade så snabbt när hon märkte att hon inte nådde avsedd effekt. Hon kom med sarkastiska och spydiga kommentarer, vilket på en sekund ändrades det till dramatiskt uttryck av sorg, efter tio sekunder var det ett ilsket utbrott, vilket raskt förbyttes till medkännande snällhet. Och det accelererade; mer elakheter, lite sorg, snällhet och sedan vrede. Jag blev lugn och tyst. Det var en charader som löpte amok. Jag tänkte att vem som helst som var vittne till detta borde kunna se hur galen hon är. Förställningen blir så uppenbar med de tvära kasten från den ena sinnesstämningen till den andra, allt var falskt och desperat. Hon hade ingen aning om hur hon skulle spela sörjande mor pratande med exman. Det gick helt överstyr när hon försökte bemästra situationen. Två dagar senare ringde hon mig och framförde ilsket att hon aldrig skulle prata mer med mig om Tore.
Ett litet urval av foton av Tore har Ragnar och jag fått, men det mesta behöll hon själv.
Egentligen är det självklart att en narcissist inte kan ha sorg.
Kan man inte älska någon, vad finns då att sörja?
Hon kunde börja dejta män öppet efter Tores död. Det som behövde ske i lönndom tidigare och ljugas om för pojkarna under flera år.
Nu har hon flyttat till Västervik och gift sig. Hon har ingen kontakt med Ragnar.
