Han var alltid så glad när han var yngre.
Min pojke. Min älskade son. Hans armar om mig.
Jag skulle ge allt för att ha honom hos mig igen, om så bara för en kort stund. Lukta på honom, känna hans späda kropp nära, och det blonda hårburret kittlande i näsan. Kärleken är
också alltid fysisk. Vi ska inte tro annat.
Saknaden är inte ett abstrakt minne av den han var. Han borde vara hos mig i detta nu. Folk som vet har sagt att efterhand minns man mer det som var bra och kan glädjas åt hågkomsterna. Så kanske det blir, men där är jag inte än. När jag har Tore i mitt sinne hamnar jag strax upp till fotknölarna i vågskvalpet av sorg. Fast det gått tre år blir varje vecka en förnyad anpassning till att vara utan honom. Jag kan inte ta på honom, känna hans hjärtslag och kroppsvärme. I nuet är tomrummet, förlusten, en kroppslig upplevelse av mitt barn som fattas mig. Han kunde få ha vilken ålder som helst, en liten pojke eller vuxen man, bara jag fick ha honom i min famn. Jag skulle hålla fast så han aldrig kunde lämna mig igen.
När jag inte fick träffa honom, när hans mor isolerat honom i det mörklagda rummet med dator och TV-spel, var min enda tröst att jag sen, helt snart, skulle få se honom. Det skulle bli bra sen, hela livet låg ju framför honom, det var bara en period nu jag var ifrån honom. Tungt var det, men i det stora hela ändå bara för ett kort litet tag under uppväxten. Snart skulle han vara min igen. Hos mig. Tore skulle genomskåda henne, han skulle lyssna på Ragnar och mig och förstå att man inte får låta rädslan hindra en i allt. Han skulle resa sig. Både hans mor och psykologen lät honom tro att enda möjligheten när han kände sig så rädd var att fortsätta isoleringen. Det var deras plan; han skulle i ett år till hålla sig i detdär rummet. Finns på jordens yta en person, en endaste person, som tror sättet att bygga upp mod och livsvilja är att sitta ett mörkt krypin hela dagarna utan att träffa någon? Går inte det emot all samlad erfarenhet och livsvisdom sedan årtusenden? Tore hade redan isolerats i månader och blev allt svagare, med omvänd dygnsrytm, svart under ögonen, förvirrad och avtrubbad av psykofarmaka, och han hade slutit sig mot psykologen. Då kommer de fram till att det bästa var att fortsätta på samma sätt; inget kan få mig att tro de där två ville honom väl, onda eller dumma kan gå på ett ut, resultatet blir ofta detsamma. Vad hade krävts för att de skulle erkänna att de misslyckats, att situationen krävde en omprövning? Något nytt. Mer engagemang, inte mindre. Kanske lyssna på Ragnar eller mig, prata med hans vän Fredrik. Vad som helst. Öppna - istället för att stänga om honom.
Länge hade Karin arbetat på att göra Tore allt räddare för Ragnar och mig, och allt annat också. Hon var mycket framgångsrik i detta. Ragnar vill stödja Tore till att våga börja gymnasiet vilket Karin motarbetade med alla medel. Eftersom Karin inte gör något för att stärka Tore upplever Ragnar allt större frustration och vanmakt när han ser hur hennes grepp hårdnar om Tore. Han försöker då pressa Tore direkt. Precis som Karin önskat konstrueras på det viset en konflikt mellan Ragnar och Tore och hon kan hävda sig oansvarig över sin iscensättning. Karin hånar Ragnar när hon väl lyckats få Tore helt skräckslagen för att börja och hon slår fast den fortsatta strategin av isolering, i samförstånd med idiotpsykologen. Två dagar senare är Tore död. Karin och psykologen är överens om den förvridna lögnen att allt är Ragnars fel.
Sorgen man första tiden inte tror sig alls kunna bära går inte komma undan. Den avtar inte, men efterhand finner den sin plats, skapar sig ett utrymme där den lägger sig lite till ro. Jag har den alltid med mig. Till vardags mår jag bättre nu; det är då lätt att tro det är som en sjö jag kan besöka när jag vill, som om jag själv väljer. Men så kommer de plötsliga anfallen av gråt - som sköljer över och lamslår mig. De kommer mest när jag är ensam. Man vänjer sig, trots att jag kan bli överrumplad av kraften, så är det ju inte farligt. Då blir tydligt att jag undvikit att tänka på honom, snabbt glidit förbi hans foto med blicken, avsiktligt undflytt mina tankar på honom. Jag har hållit sorgen ifrån mig och då också minnen och känslan av hans väsen. Då finns en viss tröst i att ge efter, våga låta allt välla över mig.
Där är du, min pojke, min saknad och längtan - så nära, nu och här.
Jag känner dig hos mig.
