Min mor

Mamma sätter sig gråtande på min sängkant när jag är 5 och söker tröst när pappa inte kommer hem, det är så jag minns det. Jag ska finnas där för henne. När jag hör henne gråta i köket kommer jag upp från sängen i pyjamas, det är alldeles svart ute, för att visa att jag finns, finns till för henne. Det är jag som ser när hon blir sårad och ska vara det stöd pappa inte är. Den inkännande och medlidande.

När pappa våldsamt trycker upp mamma mot diskbänken, när det brister, då vill jag skrika 'Nej' så högt jag kan - fast mamma visar hon har koll; det är ingen fara; jag ska gå därifrån; nu snabbt. Elva är jag nog och mamma har tränat upp mig så jag genom gester och ögonkast kan lyda hennes anvisningar. Jag vet jag inte räcker till, men jag gör så gott jag kan. Och ändå värker det i magen.
Min uppväxt är skådespelet mellan mamma och pappa .Det är vad det mest handlar om. Min yngre bror och jag är mammas förlängning för att handskas med pappa. Mest jag förstås, som är två år äldre. Vi bedöms efter hur väl vi lyckats med detta - är pappa lugn och nöjd har vi gjort bra ifrån oss. Jag instrueras vid köksbordet om strategier som ska följas gentemot pappa, efteråt kommer samtal om vad jag kunde tänkt på och gjort bättre.
Vi behöver skyddas från honom och ska förstå hur synd det är om oss som har en far med stora krav och förväntningar. Kraven är orimliga, får vi lära oss, och det är förstås inget vi ska försöka leva upp till, eller alls tro oss om att kunna. Fast det är bra om vi kan lura honom så han tror vi tänker försöka.
Jag vet att jag inte kan räkna med någon av dom. Ingen är på min sida. Min upplevelse är att den jag är, vad jag vill eller känner, endast är relevant som en del i hennes verklighet och det hon är ute efter. Som om jag inte riktigt finns.

Då skulle jag naturligtvis inte kunnat formulera mig så om min uppväxt, vad som då är sant för mig är helt omslutande och inlemmat i min bild av mig själv och världen. Att beskriva sin sanning förutsätter att man kan backa ett steg.
Kylan, spydigheterna och elakheterna som pappa ofta utsätts för riktas sällan eller aldrig mot mig och min bror, som jag minns det. Fast vi är statister i hennes livsdrama och hon saknar förmåga, eller vilja, att se att hennes sanning inte är den enda giltiga. Hon är felfri och har alltid rätt om allt. Hur illa vi far av detta kan hon inte se. Egocentriciteten genomsyrar vardagen, men hon ser sig som snäll och omtänksam.
Egentligen var min far en nyfiken och livsbejakande man. När han ville uppmuntra mig och min bror till att ta del av livet - vare sig det var genom att spela flöjt eller lära sig multiplikationstabellen - var det naturligtvis steg att ta för självkänsla och att skapa mening i tillvaron. Men vår mor gjorde klart för oss att detta skulle ses som plågsamma krav. Det sättet att vända sig från livet ledde till att vi inte trodde oss om något, och samtidigt fick vi oss itutat av henne att detta var pappas fel.
Först när min mor blir pensionär lyckas hon se att hennes behov av total makt i relationer lett till att hon aldrig blev öppen för kärlek. Hon kan också se hur hon manipulerade min far. Naturligtvis skulle en man inte stanna i en relation med en kvinna som inte älskar honom, om han inte redan från sin barndom bär med sig självförakt och benägenheten att ta på sig skuld. Kan en kvinna driva en man till att slå henne får hon en otäck makt i förhållandet. Vinsten med det självrättfärdiga martyrskapet kände min mor väl till. En period efter pensionen engagerade hon sig i ett boende för misshandlade kvinnor. Några uppskattade henne där, medan andra hade svårt att acceptera hennes insikter om destruktiva mönster i förhållanden. Flera var ju feminister som såg män som representater för det onda och kvinnor var alltid endast offer i sin naiva kärlek och godhet. För dessa var min mors förhållningssätt, efter sin självrannsakan, ett uppenbart hot.