19 oktober 2015

Provokation (skrivet för flera år sedan).

Jag är en provokation.
Det har jag känt av hos flera. Inte så mycket för dem utan barn - de saknar förutsättningar att förstå vad jag går igenom. Ofta vet de om det själva och det är inget problem. Men att jag skulle vara en stor provokation för andra föräldrar var jag inte beredd på. Den dömande attityden. Ibland nästan helt tyst, men kännbar. Andra gånger så öppet framkastad att jag vacklar.

Först fattade jag inte, det tog ett tag. Efterhand insåg jag naturligtvis hur hotfull jag var för deras verklighet. Ett barn tar sitt liv. Kaos.
Det som inte kan och får hända, det otänkbara, så fruktansvärt att det inte finns ord för det. Faktiskt inte. Då är det ju en tröst för dem att det aldrig skulle kunna hända i deras värld. I deras verklighet blir allt bra när man väljer det rätta. Och bara att det finns ett tydligt rätt och ett fel i varje valsituation är ju underbart ; då går det ju välja det ena ... så blir allt bra. Men gör man fel så blir det fel. Så enkelt är det. Så skönt.

Alltså har man en viss kontroll över tillvaron. Jaja, naturligtvis inte total kontroll, men tillräcklig, helt tillräcklig. Jag tror de ser det så. Med andra ord finns det en enkel förklaring. Något jag, hans mor eller storebror gjorde fel. Något vi borde gjort, som vi missade, och om vi bara hade gjort det där rätta så hade det aldrig hänt.
De lägger skuld på mig.
Vad annat kan de göra?

Att se det på något annat sätt skulle innebära att deras föreställning om sin makt att styra livet ifrågasattes. Det finns alltid någon att skylla på om det går åt helvete, annars vore ju livet orättvist. I vilket fall, det skulle aldrig kunna hända i deras värld. Förstås. Lite koll har man ju.

19 oktober 2015

Provokation (skrivet för flera år sedan).

Jag är en provokation.
Det har jag känt av hos flera. Inte så mycket för dem utan barn - de saknar förutsättningar att förstå vad jag går igenom. Ofta vet de om det själva och det är inget problem. Men att jag skulle vara en stor provokation för andra föräldrar var jag inte beredd på. Den dömande attityden. Ibland nästan helt tyst, men kännbar. Andra gånger så öppet framkastad att jag vacklar.

Först fattade jag inte, det tog ett tag. Efterhand insåg jag naturligtvis hur hotfull jag var för deras verklighet. Ett barn tar sitt liv. Kaos.
Det som inte kan och får hända, det otänkbara, så fruktansvärt att det inte finns ord för det. Faktiskt inte. Då är det ju en tröst för dem att det aldrig skulle kunna hända i deras värld. I deras verklighet blir allt bra när man väljer det rätta. Och bara att det finns ett tydligt rätt och ett fel i varje valsituation är ju underbart ; då går det ju välja det ena ... så blir allt bra. Men gör man fel så blir det fel. Så enkelt är det. Så skönt.

Alltså har man en viss kontroll över tillvaron. Jaja, naturligtvis inte total kontroll, men tillräcklig, helt tillräcklig. Jag tror de ser det så. Med andra ord finns det en enkel förklaring. Något jag, hans mor eller storebror gjorde fel. Något vi borde gjort, som vi missade, och om vi bara hade gjort det där rätta så hade det aldrig hänt.
De lägger skuld på mig.
Vad annat kan de göra?

Att se det på något annat sätt skulle innebära att deras föreställning om sin makt att styra livet ifrågasattes. Det finns alltid någon att skylla på om det går åt helvete, annars vore ju livet orättvist. I vilket fall, det skulle aldrig kunna hända i deras värld. Förstås. Lite koll har man ju.