7 mars 2014

Narcissisten del 2

Du befinner dig alltid i underläge gentemot narcissisten, i realiteten är du chanslös. Orsaken till detta är att du är normal medan narcissisten inte är det. När du får klart för dig att någon i din närhet är allvarligt störd kommer du
göra ditt bästa för att handskas med en ohållbar situation. Men du kommer göra fel. Du kommer göra så fruktansvärt fel att allt blir värre, långt värre än du någonsin kunnat ana.

Är du en normal person kan du inte tänka så illa om henne som skulle krävas för att inse vad du har att handskas med. Du förmår inte se vad som är sant. Du tror det finns gott i oss alla och att det måste finnas moraliska gränser för vad hon kan tillåta sig. Trots att du upptäckt både lögnerna, förställningen och den aggressiva sidan hos henne så tror du ändå att det måste finnas ett stråk av förnuft hos personen som går att nå fram till, om du gör ditt bästa och försöker visa att du inte är ett hot, fast du till viss del insett hurdan hon är. I det längsta kommer du tro det går att prata henne till rätta. Få henne att se hur sönerna far illa av att så sällan få träffa sin pappa, att de ska behöva lyssna på förtalet om dig och alla hennes andra lögner. Och det händer hon säger något som får dig att tro att det kan gå, att hon förstår dig och att det inte bara finns illvilja och destruktivt kontrollbehov hos henne. Under de år det pågår fortsätter ditt självbedrägeri, för att du inte förstår hur väsensskild hon är från andra människor. Inte ens när hon tagit död på din yngste son vill du till en början tro det är möjligt att en människa kan vara funtad som hon. Till slut inser du att narcissistens totala skamlöshet och självcentrering förstört det mänskliga i henne, det finns ingen därinne att nå fram till som bryr sig. Identifikationen med det falska jaget är hennes allt och några gränser finns inte för vad hon kan tillåta sig. Inget samvete och ingen själ. Men då är ju ändå allt försent.

Frustration och vanmakt upplever alla som tror det går att handskas med en narcissist. Det du lärt dig om hur människor fungerar och hur du kan nå fram till mer tillfredsställande relationer med andra betyder inte mycket när du har att göra med en narcissist. På olika stöd-forum för de som drabbats av en narcissist finns alltid personer som undrar vad de kan göra för att få relationen fungera med en sådan individ. En sak är förstås om det är en exfru eller exmake och de har barn ihop, då förstår jag att det finns ett behov av att försöka hitta vägar – fast det inga finns. Men ofta är det en flickvän/pojkvän det frågas om, eller en förälder eller ett syskon, som man egentligen inte alls behöver ha att göra med mer, nu när man är vuxen. Och det fattar jag inte, varför försöka hitta ett sätt att relatera till en sådan individ om man inte absolut är tvungen? Den enda vettiga förklaringen är förstås att de inte insett hur en narcissist är beskaffad, för om de gjort det så skulle de göra allt de kunde för att undvika kontakt och hålla den personen ifrån sig och alla de bryr sig om för resten av livet.

För en normal person är det problematisk att riktigt förstå hur narcissistens  psyke fungerar.  Du är betingad att tro graden av galenskap hos en individ visar sig tydligt i deras agerande, yttre utseende och tal. Har du råkat illa ut på grund av en narcissists svarta konster kommer du klandra dig själv för att du inte begrep tidigare vad som var sant om hennes väsen, för återstoden av ditt liv om hon dödat ditt barn. Men i själva verket är det narcissisten som är så främmande att det inte finns anledning att skämmas. Hur skulle du kunnat veta att det finns så pass störda individer mitt i bland oss andra, vem kan tro det som själv inte erfarit det? När du väl förstått - när du hittat forskningsrapporter och böcker av folk som kan detta – upptäcker du att det är väldigt få som kan acceptera att dessa personer finns bland oss. De tror du överdriver för att du är arg och bitter. Inte kan väl en människa vara farlig som verkar så pass trevlig, är hel och ren och pratar som vi andra? Det borde ju märkas på det yttre om de nu är så störda, som i en biofilm. Många vanliga människor tror gärna också att någon är helt galen eller inte alls, antingen är man en fullständig vettvilling med lik i källaren eller så är man psykiskt frisk, som vi andra, och med den typen av svart-vitt tänkande kan man inte ens få in i sin begränsade världsbild att det kan finnas något sådant som personlighetsstörda individer. Från filmer och massmedia (eller kulturella myter) tror gemene man att alla onda människor är självmedvetna, med andra ord är det faktum att flertalet empatistörda individer saknar självinsikt och genom sina handlingar skapar destruktivitet omkring sig en helt främmande tanke. Det är så konstigt att det bara inte kan vara sant. Kanske det skulle kunna vara till tröst att de flesta psykologer och psykiatriker inte heller kan ett skvatt om narcissister. Om inte ens de vet något och kan känna igen dessa störda individer varför lägga skuld på sig själv? Men det är faktiskt ingen tröst, bara beklämmande.

Narcissisten är skadad från sin uppväxt, en uppväxt i skam som leder till förnekelse av sitt inre jag. Alla som upplever skam i barndomen blir naturligtvis inte narcissister, diverse andra faktorer är avgörande, men att se sig själv som undermålig, ovärdig kärlek eller till och med som ond krävs för att utveckla ett falsk jag. Det falska jaget skapas för att skydda sig själv från smärta och den processen börjar så pass tidigt att det inte går att beskriva som ett personligt val. Under adolescensen accelererar bildandet av det falska jaget och graden av medvetenhet om diskrepansen mellan ytan som presenteras för andras blick och ens egen inre upplevelse av ett jag kan vara låg. Med andra ord saknar narcissisten självinsikt om hur störningen utvecklas; de tror att det är för dem som för alla andra. Trots att de är medvetna om att de ljuger, manipulerar och förställer sig oavbrutet upplevs det som nödvändigt, orsaken projiceras på andra personer och den yttre omgivningen. Som vuxen är narcissisten glimtvis medveten om hur hon skiljer sig från andra människor men förnekar det inför sig själv; bilden av att ha ett inre jag som inte duger, inte får visas fram eller upptäckas upplevs så hotande att identifikationen med det falska jaget stärks alltmer. Skräcken för att avslöjas, för att den andre ska förstå vem de egentligen är bakom fasaden, är alltid närvarande för narcissisten. Narcissisten befinner sig i en permanent identitetskris, som vissa forskare uttrycker det.

Tänk dig själv, du finns bara i den andres blick. Du har inget inre jag som stödjer dig, spegelbilden är ditt allt. Din upplevelse av att finnas till, existera, utgörs endast av din reflektion i spegeln. Skulle du då inte alltid posera?

Du och jag vet att hur andra ser oss inte är en sann bild av vilka vi är. Mitt jag är inte det de andra ser, det vet vi. Ibland försöker vi korrigera det intryck den andre fått av oss om vi tycker vi blivit missuppfattade. Ibland spelar det ingen roll. Visst bryr vi oss om vilket intryck vi gör på andra, men vi har också ett förhållande till vårt inre jag där vi finner stöd och tröst. Vi kan acceptera att vi gör misstag, är omogna ibland och det händer att vi ljuger – visst - men vi tycker vi är ganska okej på det stora hela och vill gärna att de som står oss nära också ska tycka det. Vi vet att vi har bättre och sämre sidor, som alla andra, och vi ska inte förvänta oss att bli älskade om vi inte vågar vara autentiska. Fast vissa människor tycker inte om oss, ibland blir vi inte förlåtna och den andre vill inte se våra andra bättre sidor. Och det är så det är, vi kan ta det, hela vår värld rasar inte samman på grund av det. Min existens är inte hotad, hela mitt jag är inte investerat i hur den andre ser mig. Men för narcissisten är den det. 

Narcissistens spegling i den andre är hans allt. Det är kärnan i störningen vilket får omfattande konsekvenser. En bisarr självcentrering som leder till att narcissisten alltid står på en scen, vi andra är endast staffage och till för narcissistens behov, behovet av att skapa sitt falska jag, det enda jag de kan identifiera sig med. För narcissisten saknar andra människor egenvärde och bedöms efter vad de kan tillföra den bild av sig själv narcissisten strävar efter att uppnå. Sitt inre jag förnekar narcissisten och självreflektion skulle föra upp skam och smärta till ytan och hota det falska jaget. Så varje vaken stund satsar de på fasadbygget och sin vägran att söka en autentisk presentation av sig själva. Detta medför att narcissisten blir emotionellt imbecill, vilket i sin tur ger fritt spelrum för de lägsta och mest destruktiva mänskliga drifterna, alltmedan de ser sig som oklanderliga, vita och oskuldsfulla. De vet att de är falska, men det är deras stora hemlighet.

Den vuxne narcissisten ljuger och manipulerar sin omgivning hela tiden och funderar inte över alternativ; det är inget beslut de fattar i stunden utan helt enkelt hur de fungerar. Precis som psykopater klarar de för det mesta lögndetektor-test. Sådana test är konstruerade för att mäta ofrivilliga fysiska reaktioner som normala människor har när de ljuger. En normal människa har ett inre motstånd - vi kallar det samvete - som ger utslag när vi vet vi ljuger. För en narcissist finns ingen sanning, var finns sanningen om allt är skådespel och görs och sägs för att nå en önskad effekt? Kan du förstå hur en människas psyke kan operera på den nivån, och begripa vad det får för följder? Sanning är ett begrepp utan positiva konnotationer för narcissisten, för det mesta irrelevant eller också direkt farligt. Sanning är hotande för den som strävar efter kontroll. Du ska inte tro du är för smart för att bli manipulerad av en narcissist, det är ett spel du inte kan vinna. Att narcissisten befinner sig på en annan nivå i förmåga till manipulation och sinneskontroll än vad du kan föreställa dig beror inte på att de är otroligt duktiga skådespelare, som många påstår - det är de egentligen inte alls - eller speciellt intelligenta. Det är för att de övat hela livet, varenda dag, det är så de fungerar, det är deras liv. Givetvis blir de ganska duktiga efter några årtionden. Gör inte samma misstag som många psykologer och psykiatriker och tro narcissister är lätta att genomskåda. Det är de ofta inte, men det går om man lärt sig se kännetecknen som avslöjar dom.

Fortsättning följer...

7 mars 2014

Narcissisten del 2

Du befinner dig alltid i underläge gentemot narcissisten, i realiteten är du chanslös. Orsaken till detta är att du är normal medan narcissisten inte är det. När du får klart för dig att någon i din närhet är allvarligt störd kommer du
göra ditt bästa för att handskas med en ohållbar situation. Men du kommer göra fel. Du kommer göra så fruktansvärt fel att allt blir värre, långt värre än du någonsin kunnat ana.

Är du en normal person kan du inte tänka så illa om henne som skulle krävas för att inse vad du har att handskas med. Du förmår inte se vad som är sant. Du tror det finns gott i oss alla och att det måste finnas moraliska gränser för vad hon kan tillåta sig. Trots att du upptäckt både lögnerna, förställningen och den aggressiva sidan hos henne så tror du ändå att det måste finnas ett stråk av förnuft hos personen som går att nå fram till, om du gör ditt bästa och försöker visa att du inte är ett hot, fast du till viss del insett hurdan hon är. I det längsta kommer du tro det går att prata henne till rätta. Få henne att se hur sönerna far illa av att så sällan få träffa sin pappa, att de ska behöva lyssna på förtalet om dig och alla hennes andra lögner. Och det händer hon säger något som får dig att tro att det kan gå, att hon förstår dig och att det inte bara finns illvilja och destruktivt kontrollbehov hos henne. Under de år det pågår fortsätter ditt självbedrägeri, för att du inte förstår hur väsensskild hon är från andra människor. Inte ens när hon tagit död på din yngste son vill du till en början tro det är möjligt att en människa kan vara funtad som hon. Till slut inser du att narcissistens totala skamlöshet och självcentrering förstört det mänskliga i henne, det finns ingen därinne att nå fram till som bryr sig. Identifikationen med det falska jaget är hennes allt och några gränser finns inte för vad hon kan tillåta sig. Inget samvete och ingen själ. Men då är ju ändå allt försent.

Frustration och vanmakt upplever alla som tror det går att handskas med en narcissist. Det du lärt dig om hur människor fungerar och hur du kan nå fram till mer tillfredsställande relationer med andra betyder inte mycket när du har att göra med en narcissist. På olika stöd-forum för de som drabbats av en narcissist finns alltid personer som undrar vad de kan göra för att få relationen fungera med en sådan individ. En sak är förstås om det är en exfru eller exmake och de har barn ihop, då förstår jag att det finns ett behov av att försöka hitta vägar – fast det inga finns. Men ofta är det en flickvän/pojkvän det frågas om, eller en förälder eller ett syskon, som man egentligen inte alls behöver ha att göra med mer, nu när man är vuxen. Och det fattar jag inte, varför försöka hitta ett sätt att relatera till en sådan individ om man inte absolut är tvungen? Den enda vettiga förklaringen är förstås att de inte insett hur en narcissist är beskaffad, för om de gjort det så skulle de göra allt de kunde för att undvika kontakt och hålla den personen ifrån sig och alla de bryr sig om för resten av livet.

För en normal person är det problematisk att riktigt förstå hur narcissistens  psyke fungerar.  Du är betingad att tro graden av galenskap hos en individ visar sig tydligt i deras agerande, yttre utseende och tal. Har du råkat illa ut på grund av en narcissists svarta konster kommer du klandra dig själv för att du inte begrep tidigare vad som var sant om hennes väsen, för återstoden av ditt liv om hon dödat ditt barn. Men i själva verket är det narcissisten som är så främmande att det inte finns anledning att skämmas. Hur skulle du kunnat veta att det finns så pass störda individer mitt i bland oss andra, vem kan tro det som själv inte erfarit det? När du väl förstått - när du hittat forskningsrapporter och böcker av folk som kan detta – upptäcker du att det är väldigt få som kan acceptera att dessa personer finns bland oss. De tror du överdriver för att du är arg och bitter. Inte kan väl en människa vara farlig som verkar så pass trevlig, är hel och ren och pratar som vi andra? Det borde ju märkas på det yttre om de nu är så störda, som i en biofilm. Många vanliga människor tror gärna också att någon är helt galen eller inte alls, antingen är man en fullständig vettvilling med lik i källaren eller så är man psykiskt frisk, som vi andra, och med den typen av svart-vitt tänkande kan man inte ens få in i sin begränsade världsbild att det kan finnas något sådant som personlighetsstörda individer. Från filmer och massmedia (eller kulturella myter) tror gemene man att alla onda människor är självmedvetna, med andra ord är det faktum att flertalet empatistörda individer saknar självinsikt och genom sina handlingar skapar destruktivitet omkring sig en helt främmande tanke. Det är så konstigt att det bara inte kan vara sant. Kanske det skulle kunna vara till tröst att de flesta psykologer och psykiatriker inte heller kan ett skvatt om narcissister. Om inte ens de vet något och kan känna igen dessa störda individer varför lägga skuld på sig själv? Men det är faktiskt ingen tröst, bara beklämmande.

Narcissisten är skadad från sin uppväxt, en uppväxt i skam som leder till förnekelse av sitt inre jag. Alla som upplever skam i barndomen blir naturligtvis inte narcissister, diverse andra faktorer är avgörande, men att se sig själv som undermålig, ovärdig kärlek eller till och med som ond krävs för att utveckla ett falsk jag. Det falska jaget skapas för att skydda sig själv från smärta och den processen börjar så pass tidigt att det inte går att beskriva som ett personligt val. Under adolescensen accelererar bildandet av det falska jaget och graden av medvetenhet om diskrepansen mellan ytan som presenteras för andras blick och ens egen inre upplevelse av ett jag kan vara låg. Med andra ord saknar narcissisten självinsikt om hur störningen utvecklas; de tror att det är för dem som för alla andra. Trots att de är medvetna om att de ljuger, manipulerar och förställer sig oavbrutet upplevs det som nödvändigt, orsaken projiceras på andra personer och den yttre omgivningen. Som vuxen är narcissisten glimtvis medveten om hur hon skiljer sig från andra människor men förnekar det inför sig själv; bilden av att ha ett inre jag som inte duger, inte får visas fram eller upptäckas upplevs så hotande att identifikationen med det falska jaget stärks alltmer. Skräcken för att avslöjas, för att den andre ska förstå vem de egentligen är bakom fasaden, är alltid närvarande för narcissisten. Narcissisten befinner sig i en permanent identitetskris, som vissa forskare uttrycker det.

Tänk dig själv, du finns bara i den andres blick. Du har inget inre jag som stödjer dig, spegelbilden är ditt allt. Din upplevelse av att finnas till, existera, utgörs endast av din reflektion i spegeln. Skulle du då inte alltid posera?

Du och jag vet att hur andra ser oss inte är en sann bild av vilka vi är. Mitt jag är inte det de andra ser, det vet vi. Ibland försöker vi korrigera det intryck den andre fått av oss om vi tycker vi blivit missuppfattade. Ibland spelar det ingen roll. Visst bryr vi oss om vilket intryck vi gör på andra, men vi har också ett förhållande till vårt inre jag där vi finner stöd och tröst. Vi kan acceptera att vi gör misstag, är omogna ibland och det händer att vi ljuger – visst - men vi tycker vi är ganska okej på det stora hela och vill gärna att de som står oss nära också ska tycka det. Vi vet att vi har bättre och sämre sidor, som alla andra, och vi ska inte förvänta oss att bli älskade om vi inte vågar vara autentiska. Fast vissa människor tycker inte om oss, ibland blir vi inte förlåtna och den andre vill inte se våra andra bättre sidor. Och det är så det är, vi kan ta det, hela vår värld rasar inte samman på grund av det. Min existens är inte hotad, hela mitt jag är inte investerat i hur den andre ser mig. Men för narcissisten är den det. 

Narcissistens spegling i den andre är hans allt. Det är kärnan i störningen vilket får omfattande konsekvenser. En bisarr självcentrering som leder till att narcissisten alltid står på en scen, vi andra är endast staffage och till för narcissistens behov, behovet av att skapa sitt falska jag, det enda jag de kan identifiera sig med. För narcissisten saknar andra människor egenvärde och bedöms efter vad de kan tillföra den bild av sig själv narcissisten strävar efter att uppnå. Sitt inre jag förnekar narcissisten och självreflektion skulle föra upp skam och smärta till ytan och hota det falska jaget. Så varje vaken stund satsar de på fasadbygget och sin vägran att söka en autentisk presentation av sig själva. Detta medför att narcissisten blir emotionellt imbecill, vilket i sin tur ger fritt spelrum för de lägsta och mest destruktiva mänskliga drifterna, alltmedan de ser sig som oklanderliga, vita och oskuldsfulla. De vet att de är falska, men det är deras stora hemlighet.

Den vuxne narcissisten ljuger och manipulerar sin omgivning hela tiden och funderar inte över alternativ; det är inget beslut de fattar i stunden utan helt enkelt hur de fungerar. Precis som psykopater klarar de för det mesta lögndetektor-test. Sådana test är konstruerade för att mäta ofrivilliga fysiska reaktioner som normala människor har när de ljuger. En normal människa har ett inre motstånd - vi kallar det samvete - som ger utslag när vi vet vi ljuger. För en narcissist finns ingen sanning, var finns sanningen om allt är skådespel och görs och sägs för att nå en önskad effekt? Kan du förstå hur en människas psyke kan operera på den nivån, och begripa vad det får för följder? Sanning är ett begrepp utan positiva konnotationer för narcissisten, för det mesta irrelevant eller också direkt farligt. Sanning är hotande för den som strävar efter kontroll. Du ska inte tro du är för smart för att bli manipulerad av en narcissist, det är ett spel du inte kan vinna. Att narcissisten befinner sig på en annan nivå i förmåga till manipulation och sinneskontroll än vad du kan föreställa dig beror inte på att de är otroligt duktiga skådespelare, som många påstår - det är de egentligen inte alls - eller speciellt intelligenta. Det är för att de övat hela livet, varenda dag, det är så de fungerar, det är deras liv. Givetvis blir de ganska duktiga efter några årtionden. Gör inte samma misstag som många psykologer och psykiatriker och tro narcissister är lätta att genomskåda. Det är de ofta inte, men det går om man lärt sig se kännetecknen som avslöjar dom.

Fortsättning följer...