Folk tror en inte. När man börjar inse att något fundamentalt är fel på den man var gift med och att samlivet var sjukt så försöker man prata med andra om det. Men de förringar det, kommer med bortförklaringar och menar att exfruns beteende beror på ytliga affekter. Hon menar egentligen inte
så och hennes agerande visar inte hurdan hon egentligen är innerst inne. Folk vill ju tro på den goda intentionen. För alla människor goda, egentligen, och vill så klart andra väl, om de inte far iväg omdömeslöst i ett tillfälligt känslosvall, och just då kan det bli lite fel ibland. Så jag blir den som överdriver och misstolkar och det är jag som är på väg att tappa verklighetsanknytningen, eller blir bemött som om vi båda var ansvariga för problemen på något vis; ni är osams och har det svårt. Som om ändå alla skilda par har svårigheter att komma överens. Som om det förklarade något av manipulationerna, lögnerna och den falska fasaden hos den jag varit gift med.
De flesta som har levt nära en narcissist och delar sin upplevelse med andra upptäcker samma sak. För en själv är det som att vakna upp när bitarna börjar falla på plats, ett pussel har kastats upp och alla bitar ger en helt ny bild när de landar. Den där människan är störd, sjukligt psykiskt störd och kommer aldrig bli bättre. Tretton års äktenskap ses utifrån ett helt nytt perspektiv. Nej, det finns ingen god intention hos henne, ingen alls. Fast hon själv vill tro det och strävar efter att ge sken av det. Någon kärlek finns inte hos den människan, det fanns aldrig kärlek till mig under vårt äktenskap och det finns ingen kärlek hos henne nu till de barn vi har. Inte vad en frisk människa skulle kalla kärlek åtminstone. Våra pojkar far illa och det blir efterhand allt värre. Det hon motiverar sitt agerande med är aldrig sant och vad det leder till stämmer inte med vad hon säger sig vilja uppnå. Först när man förstår den förvridna egocentriska drivkraften – först då blir bilden klar. Då blir det tydligt och begripligt, först då stämmer konsekvenserna med drivkraften. Vad hon än säger så är alla människor i hennes närhet endast användbara, eller inte. De är verktyg för henne i att skapa en bild av sig själv och saknar egenvärde. Allt hänger ihop och förklaras när jag fattar hur jag låtit mig luras. Inte bara av hennes charader utan också av egna förväntningar, hopp och styvnackade vägran att erkänna att jag redan tidigt - för många år sedan - förstod att jag inte var älskad. Det var ju till stor del därför jag blev förälskad i henne. Med henne visste jag att jag alltid skulle behöva kämpa för att förtjäna kärlek, och aldrig lyckas. Helt perfekt att bli tillsammans med, för mig, för vad det visade för mig om mig själv, för det jag hade att förstå. Men inte fattade fullt ut i tid.
Fast människor som är som hon finns inte. Majoriteten av psykiatrin tror att narcissister är ovanliga, sällsynta avvikelser. Den femtio år gamla gissningen att förekomsten av dessa störda individer ligger runt en procent (1 %) av normalbefolkningen bygger på en beräkning utifrån det fåtal som vid den tiden befann sig i klinisk vård, som de antingen sökt sig till eller blivit tilldömda. Ändå upprepas detta enprocentiga påhitt ideligen. De undersökningar där ett verkligt tvärsnitt att normalbefolkningen bedömts efter olika psykopatologiska kriterier har visat att förekomsten av det abnorma varit flerfaldigt större än psykiatrikernas gissningar. Sedan kan forskarna dividera om hur kriterierna ska formuleras och hur omfattande undersökningen behöver vara. Ändå verkar en del forskare nu vara överens om att andelen narcissister är minst 6 % av normalbefolkningen, och bara det är en stor skillnad. När man vet att narcissister sällan söker klinisk behandling, endast stannar kortvarigt och för det mesta aldrig blir diagnosticerade så faller åtminstone idén att beräkna förekomsten av störningen genom att titta på hur många som var i vård för femtio år sedan med ett magplask. Att siffran på en procent upprepas om och om igen som ett faktum är rent obegripligt. Det visar måhända på psykiatrins oförmåga att ta till sig nutida forskning, massmedias ointresse och svårigheterna med att begripa sig på och ringa in det särpräglade hos dessa individer.
Människor som har eller har haft en narcissistiskt störd person i sin närhet söker ofta kunskap och stöd på nätet och kan då hamna på de märkligaste sajter med tvärsäkra uttalanden av okunniga besserwissrar, eller fullständigt intetsägande allmän information utan substans. Det som finns på nätet om narcissism skiftar stort i kvalitet; en del är grovt förenklat eller helt enkelt fel, annat är begripligt men oförenligt med ens egna erfarenheter. Ofta är det tydligt att författaren omöjligen själv kan ha träffat en person som är narcissistiskt störd, de har endast läst sig till något de sedan omtuggat lägger fram. Enligt min åsikt är vuxnabarn.nu en av de bästa källorna för ett seriöst inriktat sökande i början. Ett utmärkt forum för alla de frågeställningar som uppkommer efter att ha nått insikten att den person man är barn till, har barn med eller bara har ett förhållande med, är en störd narcissist.
I början är det svårt att förklara vad man börjat förstå för man vet ju knappt själv. En människa som är en total bluff, allt är bara skådespel. På ytan snäll och fylld av välvilja men i grunden en varelse utan medkänsla, samvete och respekt för andra människor. Det känns så främmande och otäckt. Nästan ingen förstår vad man försöker beskriva, men har man tur hittar man någon till slut. Jag hade tur. Den psykoterapeut jag träffade kunde lyssna på min berättelse och tog inte avstånd från vad jag sa, bagatelliserade det inte. Hon hade träffat på sådana personer, hon visste att de finns. Efter ett tag kan man formulera sig bättre.
Skrämmande många upptäcker att psykiatriker och psykologer inte begriper vad de talar om när de skildrar sina erfarenheter av narcissisten i sin närhet. Inte heller verkar de professionella ha förståelse för de skador man bär med sig om man varit barn till en sådan person. Naturligtvis finns undantag, det finns kunniga och erfarna yrkesmänniskor, men generellt är en psykolog eller psykiater skeptisk och avståndstagande om du själv använder termen narcissist, och de förstår sällan att det egentligen är en riktigt störd person du försöker beskriva. Vanligen blir den som skadats av en narcissist behandlad av sin terapeut som om svårigheterna berodde på en själv, har du problem anses orsaken finnas hos dig. De saknar kunskap om det förvridna sinnet hos en narcissist och känner inte till tecknen på störningen eller hur barnen påverkas. Och dessutom tror de narcissister är sällsynta.
Hur kan det komma sig att just de som verkligen borde kunna något om narcissism ofta saknar den kunskap och det intresse som fordras för att sätta sig in i ämnet?
Det är värt att titta på, tycker jag.
Fortsättning följer…
Tore Abelin 9 juni 1993 - 19 augusti 2009
18 februari 2014
Narcissisten del 1.
Folk tror en inte. När man börjar inse att något fundamentalt är fel på den man var gift med och att samlivet var sjukt så försöker man prata med andra om det. Men de förringar det, kommer med bortförklaringar och menar att exfruns beteende beror på ytliga affekter. Hon menar egentligen inte
så och hennes agerande visar inte hurdan hon egentligen är innerst inne. Folk vill ju tro på den goda intentionen. För alla människor goda, egentligen, och vill så klart andra väl, om de inte far iväg omdömeslöst i ett tillfälligt känslosvall, och just då kan det bli lite fel ibland. Så jag blir den som överdriver och misstolkar och det är jag som är på väg att tappa verklighetsanknytningen, eller blir bemött som om vi båda var ansvariga för problemen på något vis; ni är osams och har det svårt. Som om ändå alla skilda par har svårigheter att komma överens. Som om det förklarade något av manipulationerna, lögnerna och den falska fasaden hos den jag varit gift med.
De flesta som har levt nära en narcissist och delar sin upplevelse med andra upptäcker samma sak. För en själv är det som att vakna upp när bitarna börjar falla på plats, ett pussel har kastats upp och alla bitar ger en helt ny bild när de landar. Den där människan är störd, sjukligt psykiskt störd och kommer aldrig bli bättre. Tretton års äktenskap ses utifrån ett helt nytt perspektiv. Nej, det finns ingen god intention hos henne, ingen alls. Fast hon själv vill tro det och strävar efter att ge sken av det. Någon kärlek finns inte hos den människan, det fanns aldrig kärlek till mig under vårt äktenskap och det finns ingen kärlek hos henne nu till de barn vi har. Inte vad en frisk människa skulle kalla kärlek åtminstone. Våra pojkar far illa och det blir efterhand allt värre. Det hon motiverar sitt agerande med är aldrig sant och vad det leder till stämmer inte med vad hon säger sig vilja uppnå. Först när man förstår den förvridna egocentriska drivkraften – först då blir bilden klar. Då blir det tydligt och begripligt, först då stämmer konsekvenserna med drivkraften. Vad hon än säger så är alla människor i hennes närhet endast användbara, eller inte. De är verktyg för henne i att skapa en bild av sig själv och saknar egenvärde. Allt hänger ihop och förklaras när jag fattar hur jag låtit mig luras. Inte bara av hennes charader utan också av egna förväntningar, hopp och styvnackade vägran att erkänna att jag redan tidigt - för många år sedan - förstod att jag inte var älskad. Det var ju till stor del därför jag blev förälskad i henne. Med henne visste jag att jag alltid skulle behöva kämpa för att förtjäna kärlek, och aldrig lyckas. Helt perfekt att bli tillsammans med, för mig, för vad det visade för mig om mig själv, för det jag hade att förstå. Men inte fattade fullt ut i tid.
Fast människor som är som hon finns inte. Majoriteten av psykiatrin tror att narcissister är ovanliga, sällsynta avvikelser. Den femtio år gamla gissningen att förekomsten av dessa störda individer ligger runt en procent (1 %) av normalbefolkningen bygger på en beräkning utifrån det fåtal som vid den tiden befann sig i klinisk vård, som de antingen sökt sig till eller blivit tilldömda. Ändå upprepas detta enprocentiga påhitt ideligen. De undersökningar där ett verkligt tvärsnitt att normalbefolkningen bedömts efter olika psykopatologiska kriterier har visat att förekomsten av det abnorma varit flerfaldigt större än psykiatrikernas gissningar. Sedan kan forskarna dividera om hur kriterierna ska formuleras och hur omfattande undersökningen behöver vara. Ändå verkar en del forskare nu vara överens om att andelen narcissister är minst 6 % av normalbefolkningen, och bara det är en stor skillnad. När man vet att narcissister sällan söker klinisk behandling, endast stannar kortvarigt och för det mesta aldrig blir diagnosticerade så faller åtminstone idén att beräkna förekomsten av störningen genom att titta på hur många som var i vård för femtio år sedan med ett magplask. Att siffran på en procent upprepas om och om igen som ett faktum är rent obegripligt. Det visar måhända på psykiatrins oförmåga att ta till sig nutida forskning, massmedias ointresse och svårigheterna med att begripa sig på och ringa in det särpräglade hos dessa individer.
Människor som har eller har haft en narcissistiskt störd person i sin närhet söker ofta kunskap och stöd på nätet och kan då hamna på de märkligaste sajter med tvärsäkra uttalanden av okunniga besserwissrar, eller fullständigt intetsägande allmän information utan substans. Det som finns på nätet om narcissism skiftar stort i kvalitet; en del är grovt förenklat eller helt enkelt fel, annat är begripligt men oförenligt med ens egna erfarenheter. Ofta är det tydligt att författaren omöjligen själv kan ha träffat en person som är narcissistiskt störd, de har endast läst sig till något de sedan omtuggat lägger fram. Enligt min åsikt är vuxnabarn.nu en av de bästa källorna för ett seriöst inriktat sökande i början. Ett utmärkt forum för alla de frågeställningar som uppkommer efter att ha nått insikten att den person man är barn till, har barn med eller bara har ett förhållande med, är en störd narcissist.
I början är det svårt att förklara vad man börjat förstå för man vet ju knappt själv. En människa som är en total bluff, allt är bara skådespel. På ytan snäll och fylld av välvilja men i grunden en varelse utan medkänsla, samvete och respekt för andra människor. Det känns så främmande och otäckt. Nästan ingen förstår vad man försöker beskriva, men har man tur hittar man någon till slut. Jag hade tur. Den psykoterapeut jag träffade kunde lyssna på min berättelse och tog inte avstånd från vad jag sa, bagatelliserade det inte. Hon hade träffat på sådana personer, hon visste att de finns. Efter ett tag kan man formulera sig bättre.
Skrämmande många upptäcker att psykiatriker och psykologer inte begriper vad de talar om när de skildrar sina erfarenheter av narcissisten i sin närhet. Inte heller verkar de professionella ha förståelse för de skador man bär med sig om man varit barn till en sådan person. Naturligtvis finns undantag, det finns kunniga och erfarna yrkesmänniskor, men generellt är en psykolog eller psykiater skeptisk och avståndstagande om du själv använder termen narcissist, och de förstår sällan att det egentligen är en riktigt störd person du försöker beskriva. Vanligen blir den som skadats av en narcissist behandlad av sin terapeut som om svårigheterna berodde på en själv, har du problem anses orsaken finnas hos dig. De saknar kunskap om det förvridna sinnet hos en narcissist och känner inte till tecknen på störningen eller hur barnen påverkas. Och dessutom tror de narcissister är sällsynta.
Hur kan det komma sig att just de som verkligen borde kunna något om narcissism ofta saknar den kunskap och det intresse som fordras för att sätta sig in i ämnet?
Det är värt att titta på, tycker jag.
Fortsättning följer…
så och hennes agerande visar inte hurdan hon egentligen är innerst inne. Folk vill ju tro på den goda intentionen. För alla människor goda, egentligen, och vill så klart andra väl, om de inte far iväg omdömeslöst i ett tillfälligt känslosvall, och just då kan det bli lite fel ibland. Så jag blir den som överdriver och misstolkar och det är jag som är på väg att tappa verklighetsanknytningen, eller blir bemött som om vi båda var ansvariga för problemen på något vis; ni är osams och har det svårt. Som om ändå alla skilda par har svårigheter att komma överens. Som om det förklarade något av manipulationerna, lögnerna och den falska fasaden hos den jag varit gift med.
De flesta som har levt nära en narcissist och delar sin upplevelse med andra upptäcker samma sak. För en själv är det som att vakna upp när bitarna börjar falla på plats, ett pussel har kastats upp och alla bitar ger en helt ny bild när de landar. Den där människan är störd, sjukligt psykiskt störd och kommer aldrig bli bättre. Tretton års äktenskap ses utifrån ett helt nytt perspektiv. Nej, det finns ingen god intention hos henne, ingen alls. Fast hon själv vill tro det och strävar efter att ge sken av det. Någon kärlek finns inte hos den människan, det fanns aldrig kärlek till mig under vårt äktenskap och det finns ingen kärlek hos henne nu till de barn vi har. Inte vad en frisk människa skulle kalla kärlek åtminstone. Våra pojkar far illa och det blir efterhand allt värre. Det hon motiverar sitt agerande med är aldrig sant och vad det leder till stämmer inte med vad hon säger sig vilja uppnå. Först när man förstår den förvridna egocentriska drivkraften – först då blir bilden klar. Då blir det tydligt och begripligt, först då stämmer konsekvenserna med drivkraften. Vad hon än säger så är alla människor i hennes närhet endast användbara, eller inte. De är verktyg för henne i att skapa en bild av sig själv och saknar egenvärde. Allt hänger ihop och förklaras när jag fattar hur jag låtit mig luras. Inte bara av hennes charader utan också av egna förväntningar, hopp och styvnackade vägran att erkänna att jag redan tidigt - för många år sedan - förstod att jag inte var älskad. Det var ju till stor del därför jag blev förälskad i henne. Med henne visste jag att jag alltid skulle behöva kämpa för att förtjäna kärlek, och aldrig lyckas. Helt perfekt att bli tillsammans med, för mig, för vad det visade för mig om mig själv, för det jag hade att förstå. Men inte fattade fullt ut i tid.
Fast människor som är som hon finns inte. Majoriteten av psykiatrin tror att narcissister är ovanliga, sällsynta avvikelser. Den femtio år gamla gissningen att förekomsten av dessa störda individer ligger runt en procent (1 %) av normalbefolkningen bygger på en beräkning utifrån det fåtal som vid den tiden befann sig i klinisk vård, som de antingen sökt sig till eller blivit tilldömda. Ändå upprepas detta enprocentiga påhitt ideligen. De undersökningar där ett verkligt tvärsnitt att normalbefolkningen bedömts efter olika psykopatologiska kriterier har visat att förekomsten av det abnorma varit flerfaldigt större än psykiatrikernas gissningar. Sedan kan forskarna dividera om hur kriterierna ska formuleras och hur omfattande undersökningen behöver vara. Ändå verkar en del forskare nu vara överens om att andelen narcissister är minst 6 % av normalbefolkningen, och bara det är en stor skillnad. När man vet att narcissister sällan söker klinisk behandling, endast stannar kortvarigt och för det mesta aldrig blir diagnosticerade så faller åtminstone idén att beräkna förekomsten av störningen genom att titta på hur många som var i vård för femtio år sedan med ett magplask. Att siffran på en procent upprepas om och om igen som ett faktum är rent obegripligt. Det visar måhända på psykiatrins oförmåga att ta till sig nutida forskning, massmedias ointresse och svårigheterna med att begripa sig på och ringa in det särpräglade hos dessa individer.
Människor som har eller har haft en narcissistiskt störd person i sin närhet söker ofta kunskap och stöd på nätet och kan då hamna på de märkligaste sajter med tvärsäkra uttalanden av okunniga besserwissrar, eller fullständigt intetsägande allmän information utan substans. Det som finns på nätet om narcissism skiftar stort i kvalitet; en del är grovt förenklat eller helt enkelt fel, annat är begripligt men oförenligt med ens egna erfarenheter. Ofta är det tydligt att författaren omöjligen själv kan ha träffat en person som är narcissistiskt störd, de har endast läst sig till något de sedan omtuggat lägger fram. Enligt min åsikt är vuxnabarn.nu en av de bästa källorna för ett seriöst inriktat sökande i början. Ett utmärkt forum för alla de frågeställningar som uppkommer efter att ha nått insikten att den person man är barn till, har barn med eller bara har ett förhållande med, är en störd narcissist.
I början är det svårt att förklara vad man börjat förstå för man vet ju knappt själv. En människa som är en total bluff, allt är bara skådespel. På ytan snäll och fylld av välvilja men i grunden en varelse utan medkänsla, samvete och respekt för andra människor. Det känns så främmande och otäckt. Nästan ingen förstår vad man försöker beskriva, men har man tur hittar man någon till slut. Jag hade tur. Den psykoterapeut jag träffade kunde lyssna på min berättelse och tog inte avstånd från vad jag sa, bagatelliserade det inte. Hon hade träffat på sådana personer, hon visste att de finns. Efter ett tag kan man formulera sig bättre.
Skrämmande många upptäcker att psykiatriker och psykologer inte begriper vad de talar om när de skildrar sina erfarenheter av narcissisten i sin närhet. Inte heller verkar de professionella ha förståelse för de skador man bär med sig om man varit barn till en sådan person. Naturligtvis finns undantag, det finns kunniga och erfarna yrkesmänniskor, men generellt är en psykolog eller psykiater skeptisk och avståndstagande om du själv använder termen narcissist, och de förstår sällan att det egentligen är en riktigt störd person du försöker beskriva. Vanligen blir den som skadats av en narcissist behandlad av sin terapeut som om svårigheterna berodde på en själv, har du problem anses orsaken finnas hos dig. De saknar kunskap om det förvridna sinnet hos en narcissist och känner inte till tecknen på störningen eller hur barnen påverkas. Och dessutom tror de narcissister är sällsynta.
Hur kan det komma sig att just de som verkligen borde kunna något om narcissism ofta saknar den kunskap och det intresse som fordras för att sätta sig in i ämnet?
Det är värt att titta på, tycker jag.
Fortsättning följer…
