Som medvetet arbetade på att förstöra relationen till din bror. Det är ren illvilja. Hon kan inte trott det var bra för dig eller gagnade dig på något sätt, du blev bara använd. Ett verktyg utan egenvärde. Nu har du förstått hurdan hon är, nu när allt är försent.
Du tänkte det fanns något att göra för att få henne nöjd. Du måste trott det fanns kärlek hos henne, någonstans, att det plötsligt skulle visa sig. Du såg hur hon ljög utan minsta samvetskval. Ändå tog du för givet att det var dig det var fel på, att du var ovärdig kärlek. Trots att du följde hennes krav på att ta avstånd från Ragnar och mig, inte brydde hon sig om dig för det. Inte försökte hon stärka dig. Istället fortsatte hon isolera dig och ville du skulle vara så rädd som möjligt. Du märkte det. Du såg hur falsk hon var, du tog ju upp det med både Ragnar och mig. När du såg hennes lögner blev du skräckslagen, och du hade rätt i att vara det. Hur kunde du sedan låta henne vinna? Eller gav du upp just därför?
Om du insett att du aldrig skulle bli älskad av henne, om du bara förstått att den du var saknade betydelse för henne, då hade du levt idag. Det fanns inget du kunde göra för att förtjäna hennes kärlek. Det kan man inte, det vet du nu. Du var till nytta för henne för den bild av sig själv hon fabricerade; det falska jaget som omhändertagande och skyddande. Och då krävdes att du var svag, rädd och isolerad. Ju sämre du mådde desto bättre var det för hennes fasadbygge. Det finns ett namn på sådan galenskap, men vi kan lika gärna kalla det ondska.
I en helt annan möjlig nutid utbildar dig nu till ett kreativt yrke. Du vill komma utomlands och jag tror du fortsätter utbilda dig och jobba i ett annat land, en period i alla fall. Fast nu tyr du dig till Ragnar och mig som du vet älskar dig. Precis som Ragnar inser du hur farlig Karin är och du kommer inte heller låta henne träffa dina barn, när det nu blir du får några. För i sommar fyller du ändå bara tjugoett. Du minns hur nära det var du tog ditt liv för nästan fem år sedan, och med skräck minns du hur Karin konstant arbetade på att försvaga dig. Tack vare att du gått i terapi och fått stöd av Ragnar och mig förstår du hur det kunde gå så långt, den skam och förvirring man lever med som barn till en sådan mor är förödande. Naturligtvis var du först tveksam till att gå i terapi, du hade ju gått hos psykolog Henrik Sedvall på BUP den tiden och upptäckte hur han var Karins bundsförvant, så hur skulle du kunna lita på en terapeut ? Nu vet att minst 10-12 procent av alla psykologer är lika störda som han och din mor. Fast vi hittade en bra psykoterapeut för dig till slut. Älskade pojke, du är så glad och det är så härligt att få träffa dig varje vecka. Nu har du samma livsglädje som du var fylld av när du var yngre.
Om detta ändå var sant också.
Inte var det något fel på dig, ändå var det du som fick bära skammen. Hade du smittats av Ragnars ilska, om han lyckats, då hade du vänt dig mot henne. Men du var snäll och mild. Du trodde du borde kunna lösa problemet själv, att det var du som var otillräcklig. När du fångats in av Karin blev du övertygad om att alla andra människor var som hon - för det är så det brukar bli- fast utan att förstå var det kommer ifrån; övertygelsen om att inte vara älskad och att ingen vill en väl. Ingen är att lita på, alla människor är falska och ointresserade av den man egentligen är. Då ser man inte den kärlek som finns där hos de som vill ens bästa. Så skadad och blind blir man av en sådan mor. Få klarar av att se sin moders ondska. Något stöd till att bli fri från henne fick du aldrig på BUP, eller ens stöd till att vilja livet. Tvärtom. Henrik gick hennes ärenden, hjälpte henne stärka greppet om dig och gjorde dig förvirrad med droger och lögner.
De kallar det suicid. Mord borde det heta. Fast eftersom narcissister låter sina offer ta det sista steget skulle ’mord genom ombud’ - ’murder by proxy’- vara en bättre term. De kallar det suicid bara för att förövarna inte ska behöva stå till svars för vad de orsakat.
