Depression V

Den så kallat deprimerade tror sig ofta vara defekt, helt säkert sämre rustad än alla andra att möta livet. Så unikt dålig att en annan person inte kan förstå hur han har det. Han tar för givet att han ter sig obegriplig, inte ens han själv vet ju allt som är fel på honom. De andra kan inte förstå
hans situation och hans gränslösa lidande,  ingen annan har de brister han fötts med, och ingen kan förstå den prövning han utsätts för.
Tänk dig då att få möta en psykolog - som du tror ska hjälpa dig och du ser som en auktoritet - som bekräftar att du har helt rätt. Överlever du trots det och orkar möta livet igen så var det inte tack vare den psykologen i alla fall.

Det allra viktigaste när den melankoliske klienten möter en terapeut är att få klart för sig att han är fullständigt normal. Inget är fel på dig, detta har hänt människor i alla tider och kommer vara en del av den mänskliga erfarenheten också framöver för en mängd människor. Du är inte sämre än någon annan och det finns vägar framåt, låt oss hjälpas åt att titta på var du hamnat, hur det gick till och vad vi kan göra åt det. Det är värt att vara att vara nyfiken, genom att avtäcka skikt efter skikt av hur du upplever verkligheten just nu kan vi hitta den sanning som gör dig fri. I dig finns det svar vi söker och många har gått den vägen tidigare. Du är inte ensam, och jag förstår dig. Du tror att ingen kan förstå vad du går igenom; låt mig visa att du har fel.
Ungefär på det sättet bör den så kallat deprimerade bli bemött initialt. Som vi vet är numer psykologers strategi den helt motsatta. Vanligen förmedlar de som borde vara terapeuter en attityd av att du är obegriplig för dem, det du säger hänger inte ihop och det är ingen mening att granska de sanningar du ger uttryck för eftersom de är så främmande och bara tyder på ett sjukdomstillstånd. Du verkar ha kört fast, ter dig helt förvirrad och vi kallar det depression. Är du riktigt konstig kan vi kasta in lite andra diagnoser också, som autism, social fobi eller nått. Det enda jag kan göra är att droga dig och se tiden an. Kanske fungerar det, eller också inte, det finns i alla fall inget jag kan göra genom att prata med dig och du själv är ensam och maktlös.

“the more the symptoms are seen as signs of deviance or unadapted behavior, the more the sufferer will feel the weight of the norm, of what they are supposed to be” - “The New Black“ Darian Leader.

Vi ska inte vara förvånade att psykologer så villigt anammat läkemedelsbolagens vinstgivande idéer om depression. På det sättet slipper psykologer och psykiatriker granska sina egna brister som analytiker och sin skrämmande oförmåga att vara stöd för människor i kris. De slipper ta ansvar för sin egen inkompetens och allt kan hänföras till klientens sjukdomstillstånd. Men naturligtvis är också en del av problemet att vi människor också helst ser våra symptom som tecken på något lätt åtgärdat snarare än svårigheter sprungna ur existentiella frågeställningar, sådant krångel vill vi inte befatta oss med. Förnekelse är en vedertagen strategi för obekväma känslor, tankar och upplevelser. Det är vad vi är präglade till och ser som naturligt. Det är vår uppväxt och den kulturella normen, hur falskt det än är. Mår du dåligt är du avvikande, låt oss glömma hur vanligt det är, det är just dig det är fel på. Om ett piller underlättar förträngningen är det många som gärna tar emot det som gåva.

Det finns ingen anledning att se “depression” som ett komplicerat psykiskt sjukdomstillstånd obehandlingsbart annat än genom psykofarmaka. Det är enda skälet för att betrakta fenomenet på det sättet är psykologernas och psykiatrikernas ovilja att ta ansvar för sin bristande förmåga till djupare analys, deras egna tillkortakommanden läggs på klienten. Eftersom de inte kan behandla klienten effektivt så är det i deras självgoda värld naturligt att klandra klienten och se honom som oemottaglig för terapeutiska samtal. Ett sådant inskränkt synsätt uppmuntras i de allra flesta Lex Maria-utredningar av Socialstyrelsen, och numer av IVO, när suicid utreds. Målet är genomgående att ge psykologerna ansvarsfrihet för sina misslyckanden som terapeuter.

I en depression är en inre eller yttre sanning övermäktig för klienten, förnekelse fungerar inte längre. Den deprimerade behöver stöd till mod och uthållighet, givetvis, men avgörande är också att se sitt lidande som meningsfullt. Vi människor kan stå ut med mycket, men bara om vi ser det som meningsfullt. I en depression vägrar vi att anpassa oss till konventionen, att förneka vår verklighet är inte längre möjligt. Ofta är den vägran inte en medveten handling som ger incitament till förändringsarbete, utan ses som en personlig bristande förmåga till anpassning. Likväl finns en oerhörd kraft att ta tillvara i detta om bara stöd finns till att ta sig an det mödosamma projektet. Lidande går ej att undvika för enda vägen framåt är genom de sanningar man gjort allt för att hålla ifrån sig. När då psykologer konsekvent förordar förnekelse, genom ordination av preparat eller verbalt avståndstagande av klientens verklighet, ställer de sig mot livet och möjligheten att återigen uppleva livet som meningsfullt.

“Depression is thus a way of saying NO to what we are told to be ...Drug companies manufactured both the idea of the illness and the cure at the same time. Most of the published research had been funded by them, and depression came to stand less for a complex of symptoms with varied unconscious causes than simply that which anti-depressants acted upon.” “The New Black” Darian Leader.