5 november 2013

Insomnia

Jag borde vara stolt. Jag är en civiliserad människa. Hämnd är inte var mans rätt och mina känslor är endast mitt problem. Så måste jag se det. Hur skulle det se ut om varje kränkt individ tog saken i egna händer? Duktig är jag, jag låter båda leva. Men när jag släcker lampan och ska sova står
Tore där, min pojke, och magen knyter sig. Jag snor runt i sängen och det kryper, sticker och trycker i kroppen. Det är inte lätt att andas och fast jag försöker ge efter är det som inget hjälper. Till slut får jag tända igen, ta en cigg eller läsa mer, gå till kylskåpet och stoppa i mig något. Sedan är det bara att försöka igen. Vad är då min föresats att vara civiliserad värd? Under sorgen och saknaden mullrar indignationen, det kostade dem inget att leda min son mot döden. Inget alls. Modern som isolerade honom och förtalade mig och hans bror; hon har lämnat allt bakom sig och skapat sig ett nytt liv. För henne var Tores död bara hans eget öde, ingen ånger finns hos henne för den situation hon skapade. Hon gladde sig ju mer skräckslagen hon fick Tore inför livet, ändå är hon i sina egna ögon utan skuld. Det är ändå tveksamt hon hade lyckats så väl om inte Henrik Sedvall på BUP så helhjärtat stöttat henne.

DN dunsar ner från brevinkastet innan jag hunnit somna, den kommer vid tre på natten. Spattig i kroppen är jag uppe igen; begriper inte hur det kan vara tillåtet för psykologer att censurera journaler för att skydda sig själva, borde det inte vara tvärtom? När den bristande kompetensen visat sig, när det står klart hur de missbedömt situationen, när väl tonåringen tagit sitt liv; varför ställer då alla instanser upp på att dölja sveket? Chefsöverläkare Sven Rydhög på Psykiatriska kliniken påstår att “patienten blivit adekvat behandlad av kvalificerad personal”, detta trots att det vid en genomläsning av journalen framgår att det knappt förekom något som skulle kunna kallas terapeutiska samtal. Henrik förstår sig inte på Tore, saknar medkänsla och låser sig tidigt vid en autism-diagnos. Samtalen är ytliga och något stöd till att handskas med sin svartsyn finns inte skymten av i journalanteckningarna, tvärtom sluter sig Tore när han upptäcker att ingen hjälp finns att få av Henrik och att allt förs vidare till Karin. Ett flertal månader ägnar Henrik åt att vänta på att Tore ska öppna sig och få förtroende för honom, fast han redan visat sig helt oförtjänt av det. Ska detta bedömas som adekvat behandling måste det bero på att riktlinjer saknas för hur suicidala tonåringar ska stärkas. Att Henrik valde att stödja moderns isolering av Tore från sin bror och far berörs varken av Sven Rydhög eller någon annan av de som ställer sig bakom Henriks mörkläggning. Kunskapen om hur fruktansvärt destruktivt det är för tonåringar att isoleras vid en depression är ändå väl kända nuförtiden.

Jag går upp igen efter att ha kastat mig runt i sängen ett tag. Kokar pasta och bläddrar i DN. Enhetschefen på BUP tyckte det var synd att censureringarna i journalen var gjorda med svart tuschpenna av Henrik, det var ju en miss. De brukar göra det med Tippex så att omfattningen av det som hemlighålls inte blir så uppenbar. Det blir ju då bara ett litet glapp i texten som det ändå blir på flera ställen vid en utskrift. Hon säger det som om jag borde hålla med henne, att jag hellre hade varit ovetande om hur viktigt det var för dom att ljuga för mig. Vilken otroligt dum människa. För henne är det självklart att en far inte bör få veta vad som ligger bakom Henriks beslut, har psykologen valt att endast bry sig om vad modern säger - så att det helt får styra hans behandling - så behöver detta inte motiveras på något sätt, speciellt inte för någon så betydelselös som pojkens far. Psykologen har rätt att på egen hand fatta beslutet, en enmansdomstol som aldrig behöver förklara sig. Och Lex-Maria utredningen delar hans övertygelse; att utesluta fadern och brodern behöver det alls inte redovisas några argument för, överhuvudtaget finns den ingen kritik av Henriks lojalitet med modern och den märkliga strategin att under behandlingen vänta på att förtroendet från en suicidal tonåring ska dyka upp som från ingenting.

Som så ofta går det inte somna förrän jag är så utmattad att rediga tankar inte formar sig. Det krävs att jag  somnar inom ett par minuter efter att huvudet hamnar på kudden, går det längre hinner sorgen och vreden i kapp mig och jag finner ingen ro. Jag var så naiv att jag begärde hos Förvaltningschefen för Psykiatri Skåne, PO Sjöblom, att få ta del av journalanteckningarna. Då tog jag även upp enhetschefens berättelse om det frekventa Tippex användandet på kliniken för att förfalska journaler. PO Sjöblom har i media sagt sig se fram emot en större öppenhet inom psykiatrin, men det visade sig i praktiken vara ren lögn. När det kom till kritan ställde han sig bakom Henriks rätt av att skydda sig själv och modern från granskning. Jag gick vidare till Kammarrätten i Göteborg för att få del av det som censurerats och Karin och Henriks omfattande epostskriverier. När jag blev uppringd därifrån före beslutet förstod att jag det inte skulle finnas någon under förhandlingen som representerade mig och naturligtvis fick jag själv inte närvara. Vilken parodi på rättvisa. Ingvar Johansson, Roland Nordberg, Susanne Lindblad och Sofia Olin såg det också som självklart att en far inte bör få veta något om hur behandlingen av hans son missköttes. De avslog mitt yrkande att få se de dolda delarna av journalen och deras epost. Jag begriper det inte. Varför är det så viktigt för alla instanser att skydda en psykolog? Vad är det med psykologer som anses så märkvärdigt att de aldrig ska behöva vara ärliga och öppna och behöva motivera sina beslut? Varför ska just de få slippa etiska regler och kunna behålla tron på sin egen upphöjda oantastlighet? Borde inte sanningen vara det som eftersträvas?
Jag begriper det inte, verkligen inte.

Jag ska vara duktig, hålla mig i skinnet. Henriks inkompetens kommer säkert leda till fler ungdomars död och hans garv och hån gentemot mig bekräftar att han inte insett något om hur grundlurad han blev av Karin. Självgodheten var hans mest utmärkande drag. Naturligtvis kommer han inte förstå när han väl möter en narcissistisk moder nästa gång heller och säkert gå i hennes ledband lika villigt även då. Han behöver inte stå till svars för hur han ledde Tore mot sin död, behöver inte lära sig något av det alls.

Det värker i kroppen när jag vaknar. Käkarna är låsta och jag får gapa riktigt stort om och om igen för att det ska lossna. Somnade tydligen till slut, fast det är tur jag inte ska jobba idag, mer än halva dan har redan gått. Men så mycket ork för något annat har jag inte heller. Drömde nog om Tore igen; brukar vara om hur jag försöker nå honom och rädda honom, men misslyckas.

De samarbetade så bra, Karin och Henrik. Eller ska jag vara välvillig och tro att Henrik bara var Karins nyttiga idiot - hur nu en psykolog kan tillåta sig det?
I vilket fall, hur stor chans hade Tore med de båda emot sig?





5 november 2013

Insomnia

Jag borde vara stolt. Jag är en civiliserad människa. Hämnd är inte var mans rätt och mina känslor är endast mitt problem. Så måste jag se det. Hur skulle det se ut om varje kränkt individ tog saken i egna händer? Duktig är jag, jag låter båda leva. Men när jag släcker lampan och ska sova står
Tore där, min pojke, och magen knyter sig. Jag snor runt i sängen och det kryper, sticker och trycker i kroppen. Det är inte lätt att andas och fast jag försöker ge efter är det som inget hjälper. Till slut får jag tända igen, ta en cigg eller läsa mer, gå till kylskåpet och stoppa i mig något. Sedan är det bara att försöka igen. Vad är då min föresats att vara civiliserad värd? Under sorgen och saknaden mullrar indignationen, det kostade dem inget att leda min son mot döden. Inget alls. Modern som isolerade honom och förtalade mig och hans bror; hon har lämnat allt bakom sig och skapat sig ett nytt liv. För henne var Tores död bara hans eget öde, ingen ånger finns hos henne för den situation hon skapade. Hon gladde sig ju mer skräckslagen hon fick Tore inför livet, ändå är hon i sina egna ögon utan skuld. Det är ändå tveksamt hon hade lyckats så väl om inte Henrik Sedvall på BUP så helhjärtat stöttat henne.

DN dunsar ner från brevinkastet innan jag hunnit somna, den kommer vid tre på natten. Spattig i kroppen är jag uppe igen; begriper inte hur det kan vara tillåtet för psykologer att censurera journaler för att skydda sig själva, borde det inte vara tvärtom? När den bristande kompetensen visat sig, när det står klart hur de missbedömt situationen, när väl tonåringen tagit sitt liv; varför ställer då alla instanser upp på att dölja sveket? Chefsöverläkare Sven Rydhög på Psykiatriska kliniken påstår att “patienten blivit adekvat behandlad av kvalificerad personal”, detta trots att det vid en genomläsning av journalen framgår att det knappt förekom något som skulle kunna kallas terapeutiska samtal. Henrik förstår sig inte på Tore, saknar medkänsla och låser sig tidigt vid en autism-diagnos. Samtalen är ytliga och något stöd till att handskas med sin svartsyn finns inte skymten av i journalanteckningarna, tvärtom sluter sig Tore när han upptäcker att ingen hjälp finns att få av Henrik och att allt förs vidare till Karin. Ett flertal månader ägnar Henrik åt att vänta på att Tore ska öppna sig och få förtroende för honom, fast han redan visat sig helt oförtjänt av det. Ska detta bedömas som adekvat behandling måste det bero på att riktlinjer saknas för hur suicidala tonåringar ska stärkas. Att Henrik valde att stödja moderns isolering av Tore från sin bror och far berörs varken av Sven Rydhög eller någon annan av de som ställer sig bakom Henriks mörkläggning. Kunskapen om hur fruktansvärt destruktivt det är för tonåringar att isoleras vid en depression är ändå väl kända nuförtiden.

Jag går upp igen efter att ha kastat mig runt i sängen ett tag. Kokar pasta och bläddrar i DN. Enhetschefen på BUP tyckte det var synd att censureringarna i journalen var gjorda med svart tuschpenna av Henrik, det var ju en miss. De brukar göra det med Tippex så att omfattningen av det som hemlighålls inte blir så uppenbar. Det blir ju då bara ett litet glapp i texten som det ändå blir på flera ställen vid en utskrift. Hon säger det som om jag borde hålla med henne, att jag hellre hade varit ovetande om hur viktigt det var för dom att ljuga för mig. Vilken otroligt dum människa. För henne är det självklart att en far inte bör få veta vad som ligger bakom Henriks beslut, har psykologen valt att endast bry sig om vad modern säger - så att det helt får styra hans behandling - så behöver detta inte motiveras på något sätt, speciellt inte för någon så betydelselös som pojkens far. Psykologen har rätt att på egen hand fatta beslutet, en enmansdomstol som aldrig behöver förklara sig. Och Lex-Maria utredningen delar hans övertygelse; att utesluta fadern och brodern behöver det alls inte redovisas några argument för, överhuvudtaget finns den ingen kritik av Henriks lojalitet med modern och den märkliga strategin att under behandlingen vänta på att förtroendet från en suicidal tonåring ska dyka upp som från ingenting.

Som så ofta går det inte somna förrän jag är så utmattad att rediga tankar inte formar sig. Det krävs att jag  somnar inom ett par minuter efter att huvudet hamnar på kudden, går det längre hinner sorgen och vreden i kapp mig och jag finner ingen ro. Jag var så naiv att jag begärde hos Förvaltningschefen för Psykiatri Skåne, PO Sjöblom, att få ta del av journalanteckningarna. Då tog jag även upp enhetschefens berättelse om det frekventa Tippex användandet på kliniken för att förfalska journaler. PO Sjöblom har i media sagt sig se fram emot en större öppenhet inom psykiatrin, men det visade sig i praktiken vara ren lögn. När det kom till kritan ställde han sig bakom Henriks rätt av att skydda sig själv och modern från granskning. Jag gick vidare till Kammarrätten i Göteborg för att få del av det som censurerats och Karin och Henriks omfattande epostskriverier. När jag blev uppringd därifrån före beslutet förstod att jag det inte skulle finnas någon under förhandlingen som representerade mig och naturligtvis fick jag själv inte närvara. Vilken parodi på rättvisa. Ingvar Johansson, Roland Nordberg, Susanne Lindblad och Sofia Olin såg det också som självklart att en far inte bör få veta något om hur behandlingen av hans son missköttes. De avslog mitt yrkande att få se de dolda delarna av journalen och deras epost. Jag begriper det inte. Varför är det så viktigt för alla instanser att skydda en psykolog? Vad är det med psykologer som anses så märkvärdigt att de aldrig ska behöva vara ärliga och öppna och behöva motivera sina beslut? Varför ska just de få slippa etiska regler och kunna behålla tron på sin egen upphöjda oantastlighet? Borde inte sanningen vara det som eftersträvas?
Jag begriper det inte, verkligen inte.

Jag ska vara duktig, hålla mig i skinnet. Henriks inkompetens kommer säkert leda till fler ungdomars död och hans garv och hån gentemot mig bekräftar att han inte insett något om hur grundlurad han blev av Karin. Självgodheten var hans mest utmärkande drag. Naturligtvis kommer han inte förstå när han väl möter en narcissistisk moder nästa gång heller och säkert gå i hennes ledband lika villigt även då. Han behöver inte stå till svars för hur han ledde Tore mot sin död, behöver inte lära sig något av det alls.

Det värker i kroppen när jag vaknar. Käkarna är låsta och jag får gapa riktigt stort om och om igen för att det ska lossna. Somnade tydligen till slut, fast det är tur jag inte ska jobba idag, mer än halva dan har redan gått. Men så mycket ork för något annat har jag inte heller. Drömde nog om Tore igen; brukar vara om hur jag försöker nå honom och rädda honom, men misslyckas.

De samarbetade så bra, Karin och Henrik. Eller ska jag vara välvillig och tro att Henrik bara var Karins nyttiga idiot - hur nu en psykolog kan tillåta sig det?
I vilket fall, hur stor chans hade Tore med de båda emot sig?