Depression IV

Idag är den vedertagna inställningen bland de flesta psykologer, psykiatriker och allmänläkare att terapeutiska samtal saknar mening vid depressioner. Det enda de tror de kan göra är att ordinera den typ av drog de tänker sig ska häva det psykopatologiska tillståndet hos klienten. Utifrån ett antal yttre kännetecken diagnosticeras depression och sjukdomen ska därefter botas med läkemedel. Depression är
ett problem att bli av med istället för något att förstå. Borta är intresset för att sätta sig in i klientens personliga bekymmer, att verkligen undersöka vad som kan ligga bakom klientens svårigheter och upptäcka vad som krävs i just den personens utveckling och mognad för att komma vidare i sitt liv. Det är psykvård som om Sigmund Freud, Carl Jung, Alfred Adler, Melanie Klein, Carl Rogers, och många andra, aldrig hade funnits.

Depression är en så vag och bred term att den helt saknar värde i individuell terapeutisk behandling. För att få diagnosen ses endast till ytliga lätt identifierbara tecken och klientens individuella särdrag ignoreras. Psykologer har alltså till största delen tappat intresset för de inre processer som leder fram till vad som numer faller inom begreppet depression. Psykologer tror gärna deras arbete består av att hitta rätt diagnos och genom att anamma detta sätt att definiera depression undviker de att ta sitt terapeutiska ansvar för klienten. Vanligtvis kan man nuförtiden inte förvänta sig att få personligt stöd i att granska aspekter av medvetna och omedvetna nivåer hos sig själv vid kontakt med en psykolog, ges diagnosen depressiv är den underliggande problematiken avfärdad och man är då bara ett typfall där psykologen eller psykiatrikern förlitar sig på psykofarmaka. Helt utan respekt och nyfikenhet på sin klient har många, antagligen flertalet, psykologer valt att ta avstånd från sin roll som terapeuter. De har sänkts sig till att endast bli en mellanhand för läkemedelsindustrin till klienten.

I realiteten skiljer sig naturligtvis de underliggande orsakerna till depression mycket åt hos olika individer, vilket förutsätter ett individinriktad terapiarbete för att ge klienten mod, kraft och uthållighet att ta sig an sina problem. Men genom att betrakta depression som en enhetlig sjukdom att bota med psykofarmaka tas ingen hänsyn till detta. Läkemedelsindustrin har lyckats få hela psykvården att blunda för de möjligheter till personligt växande som finns i svårigheterna vi upplever, om vår belägenhet bedöms falla inom definitionen av depression, vilket nuförtiden innefattar det mesta när vi kört fast i tillvaron . Istället för att få hjälp till bearbeta exempelvis en negativ självbild, känslor av skuld och skam eller lagrad sorg, överges klienten och ordineras kemiska preparat för att avtrubba psyket. Detta är ytterst vanskligt av många skäl. För det första lär sig klienten att se sina svårigheter i livet som tecken på en egen inre störning. Den idén förmedlas av hur han eller hon blir bemött av psykologen och att behöva bli medicinerad. Något sjukligt har drabbat mig. En deprimerad person ser sig redan som ett offer för ohanterliga tankar och känslor, tror sig oftast vara defekt på något sätt, och detta bekräftas av psykologen. Genom sitt agerande ger psykologen kraft till klientens redan negativa självbild. Givetvis en farlig strategi eftersom tron på att det finns något att lära sig av sina upplevelser slås undan. Den auktoritet jag sökt för att få hjälp anser mig vara så hjälplös att endast droger kan fungera, alltså är jag verkligen det offer jag var rädd att jag var, så inkapabel att uppleva livet på ett annat sätt att det saknar mening att försöka kämpa emot längre. Antingen hjälper medicinen mig, eller också inte. Budskapet blir att de tankar och känslor jag brottas med är bevis på egna inre tillkortakommanden och att det egentligen inte finns något jag själv kan göra för att få kontroll över tillvaron igen, annat än att förlita mig på tabletter.

Förstår psykologer och psykiatriker hur arbetsamt det är att vara deprimerad? Inte bara är det förödmjukande att uppleva sig som så svag och värdelös, att under lång tid ha kämpat mot övermäktiga tankar och känslor tär. Den mentala ansträngningen bränner ner psyket, varken tankar eller känslor verkar kunna hjälpa mig fram. Kommer jag kunna stå emot den totala uppgivenheten, hur länge till har jag krafter kvar ? Lite hopp griper man desperat efter men upptäcker med fasa att detta hopp vänds till sin motsats om och om igen. Den som tar sitt liv upplever sig vara utan val; det är den enda utvägen från helvetet, den befrielse som återstår.
Men det mänskliga sinnet är vist och försöker skydda kroppens liv från överilade handlingar. Den håglöshet som depressionen präglas av bör ses som organismens försök att säkra kroppens överlevnad när psyket har brutits ner. När den kognitiva och intuitiva förmågan till problemlösning gått i baklås, som så ofta sker vid det som kallas depression om ingen hjälp finns att tillgå, inträder till slut detta skydd genom avstängning av viljekraften. Apatin vid depression har ett biologiskt syfte för artens överlevnad.

Psykofarmaka förstör inte bara individens kontakt med sina känslor, de luddar till den mentala förmåga att handskas med dem. Hela den bräckliga balans som uppnåtts rubbas. Ibland går det bra ändå, men det är väldigt vanligt med suicid efter en tids intag av dessa droger. Efter tre till nio månader är risken som störst för suicid, speciellt för ungdomar. Den förvirring som drogen skapar rensar förstås inte undan alla negativa tankegångar, och de som får dessa preparat erbjuds nästan aldrig terapi. Vid de tillfällen då psyket plötsligt översvämmas igen av det ohanterliga upplevs detta än mer övermäktigt och den psykiska olyckan riskerar att bli ett faktum. Ändå vill psykiatriker och forskare betalda av läkemedelsindustrin framställa detta som positivt. De säger det visar på hur bra psykofarmaka är för att stärka handlingskraft och vilja. Alltså ska psykofarmakan ges positiva epitet trots dess förödande effekt. Håglösheten och apatin fyller en funktion i depressionen. Men om individen inte stärks i förmågan att möta sina inre demoner i depressionen genom seriös terapi är en ökad handlingskraft som att ge en k-pist till en femåring. Handlingskraft är i sig inget eftersträvansvärt när omdömet är omtöcknat. Det blir då förljuget och bakvänt att hävda det är något positivt med att de med droger slagit undan kroppens självbevarelsedrift. Vad är bra med att klienten tar sitt liv? Det är sjukt att de i sina skrifter hävdar att det visar på psykofarmakans goda effekter.
Eller vad tycker du?