Depression III

Trasslar vi in oss i våra känslor och tankar, dras in i dem, utan att kunna hålla dem på armlängds avstånd får vi svårt att titta på och erkänna vad som faktiskt sker i vårt huvud. I en så kallad depression är förmågan att förhålla sig till vår inre värld eftersatt. Vi är insnärjda i ohanterliga tankar och
känslor, så ockuperade av vårt inre att vi tappat ett större perspektiv på situationen och vår plats i livet. Det är svårt att agera konstruktivt enligt de värden vi har, det vi värdesätter i tillvaron och som ger vårt liv mening. Men det är varken en sjukdom eller tecken på psykopatologi, det är en helt naturlig konsekvens av att under lång tid försökt hålla ifrån oss obehagliga tankar och känslor. Desperat söker vi lösningen på våra bekymmer samtidigt som vi saknar en sann, ärlig och realistisk bild av vad som utgör problemet. Till stor del beror detta på att det i en depression alltid finns en sanning vi undviker, en sanning vi har så svårt att ta till oss att vi förnekar dess verklighet.

En bekants son har ett förhållande där flickvännen oväntat avslutar relationen. Men han är så förälskad och vill så gärna få det till att det ska bli de två igen, de hade det ju så bra, stora planer och förhoppningar inför framtiden. Han går med på nästan vad som helst för att det ska bli som han önskar, det bara måste bli så, allt annat är oviktigt. Under en period blir de ihop igen ett flertal gånger, men hon lämnar honom om och om igen under stort drama. Han ältar detta som ett stort problem och blir efter ett tag alltmer deprimerad, oföretagsam och håglös. Till slut tar hans mor med honom till vårdcentralen där han får psykofarmaka utskriven. Den sanning han vägrar ta till sig är att relationen är över. Känslan av att ha ett krossat hjärta är så obehaglig att han inte förmår gå vidare, han klarar inte av att acceptera känslan, genomlida erfarenheten, och ta tag i livet mer konstruktivt.

Det var ett enkelt exempel, låt mig ta ett till; När jag flyttar till huset i skogen med Karin och våra pojkar är jag fylld av förväntningar och hopp om hur vårt liv ska bli där. Fast det kommer till mig intuitivt att det aldrig kommer att gå, min fru älskar mig inte och hon kommer aldrig bli nöjd med mig. Hur hon ser ner på mig och ljuger är så uppenbart. Detta är så oerhört tungt att se att jag vägrar ta till mig den sanning jag upplever. Jag klamrar mig fast vid hoppet att jag har fel, att det nog kommer bli bra, om jag anstränger mig tillräckligt. Jag är nog helt enkelt bara lite neurotisk. Jag lever i förnekelse, ljuger för mig själv och kommer till psykiatriska mottagningen och börjar ta psykofarmaka. Tabletterna hjälper mig att förtränga det jag egentligen vet är sant. Jag gör mig omedveten. Efter ett och ett halvt år kan jag sluta ta dom och lever i min lögn i ett växelspel mellan kamp och uppgivenhet. Mitt hopp att allt ska bli annorlunda är rent destruktiv eftersom det innebär en vägran att ta till mig det som är sant. Några konstruktiva lösningar på mina bekymmer är givetvis omöjliga att finna eftersom jag ljuger för mig själv. Efter sex år går jag ner i en djup depression igen och blir akut inskriven på en psykiatrisk avdelning. Vid det laget är min frus förakt och avståndstagande väldigt tydligt, ändå har jag tappat förmågan att acceptera verkligheten som den visar sig. Några månader efter att jag blivit utskriven begär Karin skilsmässa.

För den som diagnosticerats som deprimerad är det ofta problematiskt att beskriva vad som är orsak till uppgivenheten. Skildringen ter sig osammanhängande och förvirrad vilket inte alls är förvånande när så mycket energi lagts på att hålla ifrån sig det som är sant. Men jag ser det som normalt, i betydelsen vanligt förekommande, att vi människor försöker undkomma tankar och känslor vi inte mäktar med. Så gör de allra flesta. Visst har den deprimerade fastnat, men vad som lett fram till det är varken sjukligt eller psykopatologiskt.

Vanligen är psykologer och psykiatriker samstämmiga i synsättet att det är klientens felaktiga tankevärld som orsakar depressionen. Normaltillståndet anses vara att må bra, och de flesta psykologiska förklaringsmodeller är mekaniska. Att kurera den deprimerade blir då en fråga om att få bort dessa destruktiva tankegångar och känslor. De försöker resonera med klienten men blir frustrerade inför de tilltrasslade obegripligheterna, ältandet och rundgången. Eftersom de upplever att de inte når sin klient, de kommer ju ingen vart, tror de att tillståndet måste hävas på kemisk väg, alltså ordineras psykofarmaka. Måhända gör de det med goda intentioner men det beror på okunskap och obefintlig nyfikenhet. Bakom ett sådant bemötande ligger flera missförstånd och felaktiga antaganden. Dessutom är det ineffektivt och farligt för klienten.

Problemet vid en depression är inte de tankar och känslor som finns där, de behöver varken trollas bort eller betraktas som orsak till svårigheterna. Det är en fullständigt missriktad ansträngning av psykologen att fokusera på att få undan klientens känslor och tankar, vare sig det sker genom att försöka övertyga klienten hur fel han har eller genom att droga bort dem. Problemet ligger i hur den deprimerade förhåller sig till sina inre upplevelser, inte i sig i de känslor och tankar som finns där. Den deprimerade är intrasslad i det flöde av tankar och känslor som vi alla lever med, och det är lätt hänt. Vi tror alla ibland att vi är det som sker i vårt sinne, vi identifierar oss med det. Men när man tror att varje tanke eller känsla som dyker upp i huvudet är en sanning som styr ens agerande har man förlorat en sund distans. I depressionen pågår också en kamp att hålla obehagliga tankar och känslor ifrån sig vilket lett till att vi vägrar att ge utrymme för dem, de upplevs hotande och vi döljer dem för oss själva. Det försvagar oss för vi styrs lättare av tankar och känslor vi är omedvetna om.

Lösningen ligger i självinsikt, acceptans och ett förändrat beteende. Som i alla fungerande terapeutiska situationer är klientens inre verklighet det terapeuten har att utgå ifrån för att stödja personen till vidare utveckling. Depressionen har en kärna av gott i sig med betydande möjligheter till att växa och mogna som människa. Du kommer inte vidare i självutveckling genom att förneka din inre upplevda verklighet. Mer om det längre fram.