Lex Maria

I februari 2010 fick jag veta att lex-Maria utredningen var klar. Jag blev bestört över att jag inte fått lämna in en redogörelse med mina synpunkter. En endas gång efter Tores död hade Henrik nämnt att vi hade rätt att bli hörda i utredningen, så jag hade väntat på att få höra av den
utredare som skulle ha ansvaret. Men tji fick jag, det var inte alls så det var tänkt. Jag ringde Mats Holmgren på Socialstyrelsen som var föredragande vid utredningen för att få klart för mig varför jag inte fått lämna ett inlägg till Lex Maria-utredningen, som förälder har jag ju ha den rätten. Han berättade att det är psykologens sak att inhämta de anhörigas synpunkter, om de nu vill skriva något sådant. Först trodde jag han drev med mig; den som är direkt knuten till behandlingen som ska utredas kan alltså välja vilka han tycker ska höras. Tänk dig en sådan ordning i en polisutredning

-'  Herr Nilsson som utreds anser inte att kassörskan ska höras angående mordet på butiksägare Lindeman. Då Lisbet är enda vittnet bör därför utredning läggas ned'.
Haha, jag skojar förstås.

Kanske ville Henrik undvika någon skrivelse från mig;  han hade hållit mig utanför under hela Tores behandlingen, inte brytt sig om något av vad jag sa de få gånger jag fick tala med honom och varit så förförd av Karin fantasier att han gjorde gemensam sak med henne och följdaktligen svek min son kapitalt. Eller också visste han att det saknade betydelse vad jag skulle ha skrivit, så att ge mig den möjligheten var honom troligen helt likgiltigt.

I realiteten är det tydligt att Socialstyrelsen är ointresserade av de anhörigas tyckanden, det är inget som har någon relevans för deras beslut i ärendet. Det fick jag klart för mig efter att ha sett andra Lex Maria utredningar vid suicid. Socialstyrelsen och den psykiatriska enheten ser den möjligheten endast som ett led i de berördas egenterapi. Det kan tyckas märkligt - det tycker åtminstone jag - att Socialstyrelsen inte själva begär in information från alla berörda parter i en utredning. Och jag vill gärna se mig som berörd part då jag var far och vårdnadshavare. Men när jag läste Lex Maria utredningen, internutredningen av chefsöverläkaren Sven Rydhög på Psykiatriska kliniken, och de bidrag som lämnats av AT-läkaren och Henrik själv, så blev allt så uppenbart. Någon utredning av den undermåliga behandling min son utsattes för finns inte skymten av. Det enda Socialstyrelsen vänder sig emot är Henriks brister i dokumentationen av behandlingen, de flesta av Tores besök under 2009 skrevs in först efter att min son dog i augusti det året. Naturligtvis visar det på allvarliga missförhållanden, inte bara i Henriks yrkesutövning utan även i enhetschefens kontroll av behandlingen vid BUP. Men sådana invändningar är vanliga vid alla lex-Maria-utredningar och Socialstyrelsens övergripande granskning av psykiatrisk behandling i vårt land.
I det material Socialstyrelsen fick in fanns bland annat chefsöverläkarens utlåtande, AT-läkarens skildring av Tores sista dag och Henriks egna bortförklaringar. Chefsöverläkare Sven menar att behandlingen av Tore var "adekvat, systematisk och motiverat intensiv". Det är kanske en standarfras som används i dessa sammanhang. I vilket fall är det givetvis en lögn. Antagligen menar han "såhär brukar vi alltid göra-typ", vilket är helt riktigt.

I journalen finns inget beskrivet som påminner om terapeutisk behandling av Tore, snarare framstår drogbehandlingen från mars månad som det Henrik förväntar sig ska göra hans jobb åt honom.
Vid suicidtankar är det tre mänskliga förmågor i vårt psyke som är skadade; mod, tålamod och tillit. Du som läser kan tycka jag förenklar, men så är det inte. Finns det något du tycker saknas i den uppräkningen av inre kvaliteter som behöver stärkas, så låt mig få veta. Adresseras inte just dessa områden i terapin kan det knappast påstås att behandlingen var adekvat, inte för en pojke med suicidtankar. 

Rent löjligt blir det när ord som "systematisk" och "motiverat intensivt" ska beskriva Henriks ytliga samtal som helt saknar behandlingsplan och har flertalet uppehåll. Som de allra flesta psykologer på BUP förlitar sig Henrik på psykofarmaka och verkar tro att den rent ytliga förbättringen visar på framgång. Men att ordinera SSRI-preparat till tonåringar är som att ge smärtstillande till någon som brutit armen, även om tillräcklig dosering ger effekt och patienten inte längre känner smärtan - tappar kontakten med sina svarta tankar - så har inget gjorts åt den underliggande problematiken. Psykologer inom BUP har vanligen en endimensionell syn på humörförändringarna som uppstår hos tonåringar efter en period av drogbehandlingen, de tror då faran är över fast genomförda suicidhandlingar vid den tiden inte är ovanliga, oavsett hur tonåringarna själva vid den tiden formulerar sig om sina tankar. I Sverige har SSRI-förskrivningen till ungdomar i åldrarna 15–24 år flerdubblats mellan 1994 och 2006, men självmordsfrekvensen i åldrarna upp till 24 år sänktes inte alls av detta. Så att anti-depressiva läkemedel inte minskar suicidrisken i den åldersgruppen har man vetat länge. Läkartidningen har publicerat flera artiklar som visat att drogbehandling är det klart minst effektiva både på kort och lång sikt för ungdomar, risken för framtida depressioner ökar också stort vid SSRI-behandling på så unga människor.

Chefsöverläkare Sven Rydhög skriver att Tore hade en "autistiskt präglad svårighet att förstå" vilket endast bygger på Henriks spekulationer och saknar verklighetsgrund. Han hade inte ens träffat Tore själv. Tore var intelligent, så att påstå något sådant är bara idioti för att försvara sin inkompetenta personal. Det är enligt forskning klarlagt att barn som farit illa av narcissistiska föräldrar blir utsatta för autismspekulationer och ofta kan få en sådan diagnos av psykologiskt skolad personal, inte bara i Sverige utan även i övriga Europa och i USA. Osökt kommer man att tänka på Bruno Bettelheims slutsatser om att kylskåpskalla mödrar var orsak till att barn utvecklade autism. Senare visade det sig att hans teorier saknade grund då inget i föräldrars agerande påverkar uppkomsten av autism. Han fick utstå mycket hån för sina slutsatser. Kan det inte istället vara så att han själv misstolkade sin forskning och att barnen inte var autistiska i egentlig mening, men ändå skadade på exakt det sätt som han beskrev av sina empatilösa mödrar ? Det enda felet skulle då varit att tro barnen var autistiska. En riktigare slutsats hade varit att de skador som uppkommer hos barn uppväxta hos en narcissistiskt störd moder kan påminna om vissa former av autism. Men samma fel gör ett stort antal psykologer och psykiatriker idag. Tabut i att klandra mödrarna är åtminstone fortfarande intakt.

I Lex Maria utredningen finns ingen granskning av själva behandlingen av Tore. Det räcker tydligen med vad som kallas "internutredningen", vilket är ett välvilligt ryggdunkande av Henriks överordnade. I alla papper som kommer till Socialstyrelsen finns Karins genomfalska beskrivning av de skeenden som föregick min sons död som alla de inblandade tacksamt tar emot som gåva. På det sättet kan allt klander läggas på Ragnar och att Tore själv var helt väck - helt bortom räddning, inget om exempelvis Henriks tafatta terapi eller partiskhet med modern behöver beröras.

Lex-Mariautredningens syfte är att friskriva Henrik och den psykiatriska enheten från allt ansvar, det fanns inget de kunde gjort annorlunda och det finns  inget man kan lära sig av det. Socialstyrelsen begärde in brevväxlingen mellan Karin och Henrik, något om orsaken till detta eller deras slutsatser  nämns inte med ett ord. Så att utesluta mig från behandlingen av Tore ansåg Socialstyrelsen kanske motiverat, men lägger inte fram något för att styrka den inställningen.

Hela Lex Maria utredningen är ett skämt. Friskrivning och mörkläggning är ledorden. Finns det någon som kan vara uppbragt över att verksamheten hos BUP inte utvecklas eller att så många tar livet av sig medan de är under vård? Någon gång var säkert Lex Maria utredningar tänkta som en kvalitetssäkring, men i praktiken används de i motsatt syfte.