För tre år sedan

Skrevs 19 augusti 2012

När jag står på en stol i Tores rum kan jag se över till Karins lägenhet. Hans rum hos mig är som en grotta; han ville ha det mörkblått och det lilla fönstret sitter högt i taknischen. Nu är det nästan midnatt och jag har släckt i rummet för att lättare se ut. Det är nog den tionde gången på några timmar jag kliver upp för att se ut genom fönstret, det lyser i
köket hos Karin och jag hoppas få en skymt av Tore. Hans rum hos henne ligger på andra sidan av det huset, men nångång ska han väl hämta något i köket? Om jag bara fick se honom skulle jag känna mig lugnare; huden kryper och jag kan inte komma till ro. Egentligen är jag inte orolig, intalar jag mig, det finns det inget rimligt skäl att vara. Han sitter givetvis vid datorn som han brukar göra. Jag resonerar med mig själv. Det känns så löjligt att stå här nu igen. Ändå kan jag inte låta bli. Han är alldeles ensam där. Karin åkte till nattjobbet på eftermiddagen och Ragnar sover hos någon kompis i stan.

Jag vet det varit bråk idag. Karin kom över hit uppjagad och ville jag skulle följa med henne hem för att ingripa mot Ragnar. Tores storebror håller på att bära iväg datorn och hon vill jag ska stoppa honom. Jag låter Karin komma in så hon kan berätta. Indignerad och stressad redogör hon för hur Ragnar ställer till det genom att så självsvåldigt bryta mot hennes regler, tror hon använder ordet “besinningslös” om honom. Låt honom bära bort den då, tycker jag. Varför skapa mer drama just nu om situationen är ohanterlig? Till slut inser hon att jag inte tänker följa med tillbaka för att tala Ragnar till rätta och då stolpar hon iväg, sur och laddad. Jag tycker hon får skylla sig själv. I flera år har hon sett till att Tores spelmissbruk eskalerat. När Ragnar försökt få henne att ta ansvar har hon bara ryckt på axlarna. De överenskommelser hon förut hade med mig om att sätta tidsramar för Tores spelande brydde hon sig aldrig om att följa. Som jag ser det har hon själv orsakat Ragnars desperation, dessutom är det absolut hon som sett till att Tore inte längre träffar mig. Jag har inget till övers för henne. Även om hon försöker framställa det som en konflikt mellan Ragnar och Tore så vet jag att det är hon som är dirigenten. Karin älskar att skapa kaos, när det behövs. Då kan hon visa hur vansinnig någon annan är, den där andre som tappar kontrollen, när det i själva verket är hennes egen oresonlighet och falskhet som ligger bakom händelseutvecklingen. Knappast att jag tänker kliva in i dramat hon iscensatt för att skuldbelägga Ragnar. Om hon vill kan hon mildra den uppdrivna stämningen genom att bara låta datorn bli bortburen och lösa problemen en annan dag.

När Ragnar kommer till mig en stund senare får jag veta att hon gjort tvärtom. Hon har gallskrikit, varit aggressiv och trappat upp det och till slut kört iväg honom. Nu ska han in till en kompis i stan. Jag säger till honom att det inte gagnar något när det blir kaos på det där viset, det är alltid Karin som vinner. Han blir besviken på mig då han uppfattar det som att jag klagar på honom, som om det var hans fel. Men det är ju inte så, jag vet att Karin är orsaken. Fast egentligen är jag bara rädd och ledsen. Naturligtvis förstår jag hans desperation, han försöker i alla fall, medan jag själv bara är uppgiven. Reagerar man mot hennes tyranni blir man tilldelad rollen som skurk. Varje gång.

Det har varit bråk många gånger tidigare. Karin åkte sedan till jobbet efter att ha pratat med Tore, säger hon, och lämnar Tore ensam. Ragnar hade glömt något han behövde med sig till kompisen och när han går över dit träffar han Tore på väg ut. Han säger att han ska gå till skogsområdet i närheten. Det gör han ibland när han vill vara ensam ett tag.

När jag står där på natten och tittar på Karins upplysta kök känns det inte bra. Min oro i kroppen har blivit allt värre under kvällen. Fast jag har nog varit tungsint och neurotisk i månader över hur det blivit, och det tär att känna sådan vanmakt och inte få träffa sin son.. Jag har lärt mig trycka ner oron, se det som mitt eget problem. Det är bara för att jag inte fått se Tore på så länge. Längre fram så kommer det bli bättre. Ikväll är det nog inte så mycket värre än många andra kvällar. Självklart har jag inget att oroa mig för, inte egentligen, men det är synd att han är så mycket ensam. Vet inte vad Karin sagt för att få honom att undvika mig, eller varför det är så viktigt för henne att hålla honom från mig. Hade det inte varit bättre att han kom till mig ibland när hon jobbar natt? Det dröjer in på småtimmarna innan jag dåsar bort.

Att stå där på stolen och längtansfullt titta mot Karins kök, nu i efterhand när jag vet att allt redan var för sent, det verkar så futtigt och patetiskt. Och det var det. Den kvällen när jag vankade av och an i min lägenhet då låg redan Tore nerkyld på bårhuset. Efter att han sagt till Ragnar att han skulle gå till skogen gick han istället och la sig över rälsen med ryggen mot det kommande tåget.
Först nästa dag får vi veta vad som hänt.