18 februari 2016

Brevet

I maj 2010 skickade jag ett brev till Henrik efter att ha försökt smälta journalanteckningarna. Dels var det tydligt att Henrik tidigt körde fast i behandlingen av Tore, vilket jag är säker på den täta kontakten med Karin bidrog till. Och dels framgick Henriks eget svart-vita tänkande och skrämmande inkompetens att förstå Tores situation. Dessutom, eftersom Tores mor i anteckningarna gavs en bild av att
vara ansvarstagande, orolig och maktlös inför sin sons sönderfall förstod jag hur Henrik låtit sig luras av hennes presentation av sig själv. Men jag reagerade också mot att Henrik hade låst sig vid sin autism-spekulation och en tolkning av Tores upplevelser som ett tecken på pojkens egna patologi. Aldrig förmådde Henrik lyfta blicken och se ett större sammanhang vilket berövade Tore möjligheten till en personlig interaktion med Henrik som hade kunnat vara avgörande för hans överlevnad. När Henrik köpte Karins bild av verkligheten kunde Tores situation inte bli annat än obegriplig.

Så jag skrev ett brev. På bara tre A4-sidor ville jag ge min syn på vad som hänt och Karins destruktiva roll i händelseutvecklingen. Jag upplevde det som min skyldighet gentemot Tore som inte hade klarat av att värja sig mot sin mor och dessutom hamnat hos en inkompetent psykolog. Både Ragnar och jag hade försökt nå Tore under lång tid, konstant motarbetade av Karin. Men min upplevelse av skuld över att inte ha förstått situationens allvar och inse att för Karin var hennes behov av makt viktigare än sin sons liv. Jag hade övergivit Tore när han behövde mig som mest, hur skulle jag kunna leva vidare med den sanningen.
Om åtminstone Henrik hade förmågan att lära sig något av vad som hänt, att till exempel kunna identifiera människor av Karins typ, så kanske han framöver kunde rädda andra pojkars liv i liknande situation. Kunde han släppa på sin prestige så var det möjligt att växa som människa och terapeut. Det skulle då ge Tores död en mening i efterhand, lite grand åtminstone.

Men det kunde han inte. På några få rader avfärdade han mitt brev samtidigt som han låtsades förstå något av vad jag tog upp. Hans förmåga att genomskåda människor med Karins personlighetsstörning är jag övertygad kommer vara lika med noll även i fortsättningen, när han inte ens efteråt verkar ha förstått något av hennes karaktär. Jag tror inte ett ord av vad han svarade mig. Men det var viktigt för mig att skriva brevet ändå för jag hade då inte förstått att han var störd på samma sätt som hon, åtminstone ville jag ge honom en chans att motbevisa mig. Hans svar var en rungande bekräftelse på att han omöjligen kunde växa som människa. Jag vet att jag under mitt liv hittills träffat åtminstone 5-6 människor som Karin, av dessa är Karin den mest extrema och tydliga enligt de diagnoskriterier som finns. Henrik kunde inte ärligt svara på några av mina frågor och fortfarande står beskrivningen av Tores sista dag i livet, skriven efter hennes direktiv, i journalen där Ragnar framställs som utlösande faktor för tragedin och Karin själv och Henrik helt sätts utanför orsakssammanhanget. Verkligheten var naturligtvis en helt annan.

Fortfarande ger Karin sin äldste son skulden när hon pratar med till exempel kollegor på sitt nya arbete, eller sin man. Det finns dom som reagerar negativt inför detta och ofta blir det svårare för människor som Karin att hålla sin sjuka inställning dold när de blir äldre. Ragnar vill förstås inte ha med henne att göra och har insett att han behöver skydda sig själv och sina barn från henne i framtiden.

18 februari 2016

Brevet

I maj 2010 skickade jag ett brev till Henrik efter att ha försökt smälta journalanteckningarna. Dels var det tydligt att Henrik tidigt körde fast i behandlingen av Tore, vilket jag är säker på den täta kontakten med Karin bidrog till. Och dels framgick Henriks eget svart-vita tänkande och skrämmande inkompetens att förstå Tores situation. Dessutom, eftersom Tores mor i anteckningarna gavs en bild av att
vara ansvarstagande, orolig och maktlös inför sin sons sönderfall förstod jag hur Henrik låtit sig luras av hennes presentation av sig själv. Men jag reagerade också mot att Henrik hade låst sig vid sin autism-spekulation och en tolkning av Tores upplevelser som ett tecken på pojkens egna patologi. Aldrig förmådde Henrik lyfta blicken och se ett större sammanhang vilket berövade Tore möjligheten till en personlig interaktion med Henrik som hade kunnat vara avgörande för hans överlevnad. När Henrik köpte Karins bild av verkligheten kunde Tores situation inte bli annat än obegriplig.

Så jag skrev ett brev. På bara tre A4-sidor ville jag ge min syn på vad som hänt och Karins destruktiva roll i händelseutvecklingen. Jag upplevde det som min skyldighet gentemot Tore som inte hade klarat av att värja sig mot sin mor och dessutom hamnat hos en inkompetent psykolog. Både Ragnar och jag hade försökt nå Tore under lång tid, konstant motarbetade av Karin. Men min upplevelse av skuld över att inte ha förstått situationens allvar och inse att för Karin var hennes behov av makt viktigare än sin sons liv. Jag hade övergivit Tore när han behövde mig som mest, hur skulle jag kunna leva vidare med den sanningen.
Om åtminstone Henrik hade förmågan att lära sig något av vad som hänt, att till exempel kunna identifiera människor av Karins typ, så kanske han framöver kunde rädda andra pojkars liv i liknande situation. Kunde han släppa på sin prestige så var det möjligt att växa som människa och terapeut. Det skulle då ge Tores död en mening i efterhand, lite grand åtminstone.

Men det kunde han inte. På några få rader avfärdade han mitt brev samtidigt som han låtsades förstå något av vad jag tog upp. Hans förmåga att genomskåda människor med Karins personlighetsstörning är jag övertygad kommer vara lika med noll även i fortsättningen, när han inte ens efteråt verkar ha förstått något av hennes karaktär. Jag tror inte ett ord av vad han svarade mig. Men det var viktigt för mig att skriva brevet ändå för jag hade då inte förstått att han var störd på samma sätt som hon, åtminstone ville jag ge honom en chans att motbevisa mig. Hans svar var en rungande bekräftelse på att han omöjligen kunde växa som människa. Jag vet att jag under mitt liv hittills träffat åtminstone 5-6 människor som Karin, av dessa är Karin den mest extrema och tydliga enligt de diagnoskriterier som finns. Henrik kunde inte ärligt svara på några av mina frågor och fortfarande står beskrivningen av Tores sista dag i livet, skriven efter hennes direktiv, i journalen där Ragnar framställs som utlösande faktor för tragedin och Karin själv och Henrik helt sätts utanför orsakssammanhanget. Verkligheten var naturligtvis en helt annan.

Fortfarande ger Karin sin äldste son skulden när hon pratar med till exempel kollegor på sitt nya arbete, eller sin man. Det finns dom som reagerar negativt inför detta och ofta blir det svårare för människor som Karin att hålla sin sjuka inställning dold när de blir äldre. Ragnar vill förstås inte ha med henne att göra och har insett att han behöver skydda sig själv och sina barn från henne i framtiden.