Hur tänkte hon?

Efter Tores död blev jag bjuden av bekanta till deras sommarställe som ligger långt bort och otillgängligt. Jag uppfattade att erbjudandet kom utifrån omtanke, att komma bort från hemmamiljön där allt var överväldigande. Kanske kunde jag få lite stöd, men framför allt, att bara få komma bort trodde jag skulle vara bra för mig. Och där på norra Gotland är så vackert.
De själva, och några andra inbjudna, skulle vara där fast de lovade att det inte skulle ställas stora krav på min sociala förmåga.

Visst kan man tro att äldre personer alltid är lite visare och klokare än man själv. Och är man över sjuttio borde livserfarenheten stött en till att bli det, inte sant.
Jag var fylld av sorg och smärta på väg dit, dryga månaden efter min älskade sons död. Satte upp foton av Tore där jag skulle få sova och ville ofta bara vara för mig själv. Promenerade och grät.
Men varje dag fick jag lyssna på hennes föreställningar om allt jag borde ha gjort. Om och om igen valde hon att vara åklagare, jury och domare i ett för att få mig inse hur otillräcklig jag varit. Det var fruktansvärt. Som om hennes uppgift var att få mig att känna ännu mer skuld än jag redan gjorde. Hur tänkte hon?

Hon hade inget intresse av att lyssna på mig, vad jag kände och tänkte. Varje mening som jag sa som började på "Jag" var definierad som fel från början. När jag beskrev vad jag gjort för att nå Tore och hur svårt det varit de senaste åren, speciellt med hans mors maktspel, så var det på något vis inte relevant eftersom vad som hänt ju visat att jag inte agerat tillräckligt kraftfullt. Och hur jag grät var till och med fel, man fick då inte ha sin hand i ansiktet av någon anledning, men uppmanades samtidigt "släppa ut allt" trots att jag hela tiden fick höra hur fel jag var, och hade varit.
Jag ringde hem till Ragnar, Ulrika och min bror för att få lite stöd. Min äldste son var ett bra stöd när han fick höra hur hon på stället agerade.

Efter att varit där en vecka åkte jag hem. Jag var ett vrak, det var som att ha behövt möta en inre demon i verkligheten. Någon som bara vill en illa, tänka det mest negativa men ändå beter sig som om det var av omtanke och att vilja ens bästa.
Själv är hon grandios. Hon har haft tur, hennes söner har det bra i sina äktenskap och verkar vara lyckliga, hennes barnbarn har inte råkat ut för något och själv har hon aldrig varit med om något trauma vad jag vet. Någonstans i bakhuvudet tror hon nog att allt är hennes förtjänst eftersom hon varit så perfekt både som mor, maka och farmor. Hon vet alltid när någon annan gjort fel och vad de borde gjort istället. Så det kan inte vara lätt för henne att känna empati eller ödmjukhet när hon vet hur allt borde vara och är så säker på sin egen förträfflighet. Det kan jag förstå. Jag har känt henne sedan jag var en liten parvel men jag kommer aldrig hälsa på henne igen.