Stöd

Skrevs i maj 2010.

Helgen som kom efter Tores död fick jag vara hos vänner utanför Lund. Jag ringde efter jag kom hem från bårhuset när jag insåg jag inte kunde klara av att vara ensam. De tog sig an mig och kunde lyssna och låta mig vara på ett sätt som för alltid har gett dom en plats i mitt hjärta.

Först tänkte jag köra ner, men när jag satt i bilen apatisk och förvirrad förstod jag att det inte var lämpligt. Kunde inte lita på mig själv, att svänga ut framför en långtradare skulle vara en befriande utgång från verkligheten.

Tog tåget. En man mittemot mig tilltalade mig efter ett tag när tårarna strömmade. Det var modigt av honom, vi pratade lite. Han var lugn och där fanns medkänsla fast han inte alls kände mig.

Veckan därefter var min bror hos mig. Av någon anledning hade jag svårt att ta emot hans stöd. Det var ovärderligt att ha någon hos mig, vet inte hur jag skulle klarat av att vara ensam. Men samtidigt kändes det som om han förväntade sig något av mig som jag inte kunde ge. Kanske var det att han ville trösta vilket jag reagerade negativt på, det fanns ingen tröst att ge eller få, och så ser jag det fortfarande. Och jag älskar min bror och är tacksam han kom.

Ulrika kom sedan och var hos mig en vecka. Hon var fantastisk. Hon fanns där för mig och lät mig vara. Lyssnade ibland och krävde inget av mig. Var mig nära några stunder när jag var spattig och orolig. En klippa som höll mig uppe även vid begravningen. Jag älskar henne förbehållslöst. Hon gjorde allt rätt, om man får säga så, och det bara genom att vara sig själv kändes det som. Efter att hon åkt pratades vi vid varje dag i telefon ett långt tag, och senare epost. Och fortfarande finns hon för mig.

Jag tycker de råd som finns på VIMILs sida för de som vill vara stöd i en sådan situation är bra.
http://www.vimil.se/Om-sorg/Rad-till-anhoriga-till-sorjande/